Avla med en medelmåtta pga bråttom

Hallå hallå,
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.

Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.

Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.

På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).

Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.

Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.

Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.

Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?

PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.

Hallå hallå,
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.

Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.

Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.

På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).

Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.

Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.

Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.

Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?

PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.

Vet inte så mycket om spermadonation, men det känns som att ovissheten där torde vara ännu större. Dessutom så skulle ju barnet då bli berövad en far.

Om vi ska dra upp vad google säger (apropå varannan generation) så säger även google att tunnhårighet ofta ärvs från mammans sida. Mina kille och alla flintskalliga män i hans släkt talar dock inte till hans eventuella framtida söners hårlinjes fördel...

Du säger att man inte med lite "genetisk matte" kan anta hur två personers barn kommer bli. Jag menar att det är det enda jävla verktyget man har för att kunna uppskatta hur ens barn kommer att bli. Jag har inte sett många exempel på familjer där barnen vida excellerar sina föräldrars kompetenser. För det allra mesta så blir barnen UNGEFÄR lika kompetenta, lika snygga/fula, lika sportsligt begåvade.

Jag trollar absolut inte. Tycker snarare att det är mer sannolikt att du trollar om du menar att du INTE överlägger genfrågan när du ska föröka dig.

Det jag skrev i trådstarten ("akademikerhuvud") innebär inte att man nödvändigtvis måste inneha en akademisk examina - men däremot att man har rätta virket innanför frontalloben. Mitt ex, som jag tillskrev akademikerhuvudet, har inte ett akademiskt yrke.

Aj, aj, det var ju inte så strategiskt gjort. Det verkar vara rätt vanligt med dessa närapå 10 år långa förhållanden med en riktigt bra partner, men eftersom man använder preventivmedel numera så leder det inte till en stor gemensam familj, utan till att "glöden försvinner" efter ett decennium (då man kunde varit fyrbarnsfamilj) och så bildas det familj av ren stress med någon helt annan vid 30+ istället.

Arma (genetiskt undermåliga framtida) barn!

Spot on!

Vem fan bryr sig om ”glöden”?
Skaffa en familj med den du älskar, vänta inte för länge.
Det blir ups and downs i förhållandet men i det långa loppet så är familjen det som är viktigast.

Dumma fanskap av idag som tror att livet ska vara som en Hollywood-film..

Alltså du är gammal. Du har inte jättemycket att välja på, klart att du får gräva i andrasorteringen. Hade du gjort det tidigare så hade du fått en bättre att avla med, problemet är helt självförvållat.

Du har börjat bli gråhårig och vill avla. Vad är det för fel på kvinnor numera?

Om din genetik är det bästa du har så kan man verkligen börja undra om du ens ska vara i närheten av barn än mindre uppfostra några egna;
(FB) Dömd till rättspsyk, kåken bättre?

Jo, fast samtidigt måste jag inflika att KÄNSLORNA inte är påhittade av Hollywood. Kärleken och passionen KAN man få i verkligheten, även om utanverket förstås inte är som i filmerna. Det är därför inte så enkelt heller, att ta beslutet att gifta sig och skaffa barn med någon man inte är kär i - för tänk om den där stora, besvarade kärleken kommer att inträffa sedan! I så fall förstör man kanske två familjer och skadar alla inblandade för livet, om man ger efter för passionen. Då hade det varit bättre att vänta... Samtidigt kan ingen se in i framtiden, och ingen vet hur många befruktningsdugliga ägg en 34-årig kvinna har kvar. I den åldern förstörs de i parti och minut...

Livet är inte enkelt, men det kanske inte är meningen heller?

Men hon var ju kär i sin ex, men dom skaffade inte barn.
Så efter 11 år (!) så tog ”glöden” slut..

Hade dom skaffat barn efter 4-5 år så hade inte ”glöden” varit så viktig efter 11 år tillsammans.
Då hade dom varit upptagna med annat, viktigare saker som barnuppfostran.

Ingen kan förvänta sig att ”glöden” ska hålla i ett helt liv, den är där för att man ska bli förälskad och skaffa barn.
Ett förhållande måste med tiden bygga på nära vänskap, kompromisser och fysisk attraktion/sex.