Avla med en medelmåtta pga bråttom

Vem ska avgöra vad som är perfekta gener och önskvärda egenskaper?

Ok fair enough.
Men vad betyder "fallenhet för bollsport?" Att du har spelat en hel del badminton så när du spelar badminton med dina kompisar vinner oftast du?

Tycker förtält och laga mat smäller högre än bollsport för det är mer praktiskt och kreativ. Att vara okej på bollsport är typ som att säga att man har en fungerande motorik.
Inte så att Dr Mengele börjar sagla direkt.

Får man fråga vad du jobbar med?
Mina fördomar säger mig att du kommer från en bakgrund i medel-över medelklass, röstar höger, har en hög social förmåga och kanske är lite av en medlöpare.

Ditt välbetalda jobb fick du via en bekant/släkting och det är mer av karaktären att man måste bara lära sig var filerna ligger på datorn. Veta vad nycklarna hänger och att pappret ska in på fredag. Mest av allt handlar det om att hålla systemet intakt och rullande.
Ett jobb som är välbetalt men mest kräver att man fått biljetten in snarare än att man är speciellt skicklig på någonting.

Detta jobb går inte i arv. Visst pengarna och kontakterna till viss del, men det är inte en fin gåva till sina barn i livets stora lotteri. Om det nu är ett sånt jobb du har, jag gissar bara baserat på fördomar.

En bättre gåva du kan ge dina barn är att inte se dom som små bitar i ditt eget självförverkligande i vad din bild av ett lyckat liv är utan att direkt veta varför.
Tror jag.

Den bästa gåvan du kan ge dina barn är en mamma som kan skilja på självförtroende och självkänsla och som älskar dom hur dom än är och inte känner att du misslyckats om dom är lite för korta eller ögonen sitter för tätt eller om nån har lite för fult arsle.

Lös dina egna osäkerheter annars blir dom dina barns problem.

Du, jag måste nog tvivla på att du hade det så pisselätt i skolan.
Den som är duktig i skolan vet nämligen att det inte heter och aldrig har hetat "p.g.a. bråttom".

Så jag hatar när folk nedvärderar icke-akademiker eller annan egenskap som anses vara låg status. det är helt idiotiskt, alla människor kan behövas.

Man gör världen en tjänst genom att inte skaffa fler barn. Det bästa kanske vore att följa de nazistiska rasteorierna och endast låta de med perfekta gener och önskvärda egenskaper att fortplanta sig.

Jag menar.....varför inte?

Hallå hallå,
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.

Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.

Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.

På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).

Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.

Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.

Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.

Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?

PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.

Det gör jag med. De flesta akademiker härstammar från gamla bonnefamiljer, inkl ena halvan av min familj. Bara för att man är bonde eller arbetare betyder det inte att man är korkad. Min brorsa är knegare, men var jävligt vass på matte och naturkunskap, han skulle lätt kunna bli ingenjör, men han trivs att arbeta med kroppen (och tjänar bra, har firma bil, radhus och hela faderullan). Du kan ha 150 iq men fortfarande vara knegare. Däremot så är ingenjör kanske en garant för lägsta IQ, jag har för mig att snittet för ingenjörer är runt 130 poäng på IQ skalan. De som läser humaniora har inte lika högt däremot.

Ok, jag ska ska svara på dina frågor.
Hade mvg i idrott i skolan och var alltid en av de bättre i laget i den bollsport jag höll på med mellan typ 8-20. Det var ett underbart socialt smörjmedel som jag verkligen unnar alla, inte minst mina barn.

Jag tänker inte berätta vad jag jobbar med, mer än att jag har en chefsposition.
Jag är född och uppvuxen i Norrbotten med en ensamstående mamma som arbetade inom vården (pappa dog 1989 i en olycka). Jag flyttade ensam till en storstad i södra Sverige för eftergymnasiala studier och där har jag byggt mitt liv på egen hand.

Och, som jag skrev i trådstarten, jag kommer älska mina barn högre än allt oavsett. Men det skadar ju inte att fundera på vilka förutsättningar de kommer ha med sig när de ska tackla livet. Man vill ju att de ska få det så bra som möjligt.

Nej, ämnet är intressant för att det är högaktuellt i samhället, även om inte många kommer säga det rakt ut. Många unga kvinnor som inte skaffat barn för att de ska hinna med ditten och datten sitter där nu, precis 30 fyllda och inser att det är inte många år kvar deras kropp pallar med en graviditet. Då ska man alltså hitta en bra man också, vilket inte alltid går över natten.