Avla med en medelmåtta pga bråttom

Hallå hallå,
Jag har inte någon stark barnlängtan egentligen, men vet på ett intellektuellt plan att jag absolut inte vill gå barnlös genom livet. Eftersom jag är en kvinna på 34 år så börjar det således brinna i knutarna nu.

Problemet? För ett par år sedan så tog det slut med dåvarande pojkvännen efter sju år ihop. Glöden i förhållandet hade dött för länge sen och vi var mer som ett syskonpar som skrotade runt i samma lägenhet. (Men ungefär där hamnar väl alla förhållanden till slut?) Ur ett biologiskt perspektiv är jag dock i efterhand ångerfull över att vi inte hann bilda familj. Anledningen: Hans KANONgener. Akademikerhuvud med mekanikerfingrar, god fysik och karaktär. Lång, välbyggd, äventyrlig och disciplinerad.

Nu sitter jag här och har snart i ett års tid hängt ihop med en kille som jag absolut GILLAR. Han är snäll, rolig och har ett snyggt ansikte - men ungefär där tar listan över de goda egenskaperna slut. I alla fall om man ser det ur ett genetiskt perspektiv. Han är lat, saknar läshuvud och utbildning, är kort, tunnhårig och har en historia med ångest/depression.

På det genetiska pluskontot kan väl eventuellt tilläggas att han kan äta och dricka vad han vill och förbli smal (den lottovinsten har dock lett till att han konsumerar stora mängder onyttigheter och öl på daglig basis) samt att han har en idrottslig talang (som han visserligen varit för lat för att ta till vara).

Jag har ändå förlikat mig med tanken på att det här nu är fadern till mina framtida barn. Jag har helt enkelt INTE TID att börja om i dejtingkarusellen och hitta någon annan. Sådant kan ju i värsta fall ta flera år. Vid det laget kan den sista droppen fertilitet ha sipprat ur mig. Hade jag varit 24 och inte 34 så hade jag däremot aldrig övervägt att skaffa barn med denna kille. Visst, jag tycker mycket om honom, men nog hade jag kunnat göra bättre om jag haft mer tid på mig.

Även jag har såklart plus- och minussidor vad gäller genetiken. Jag är kort, har lätt för att lägga på mig (låter det dock inte ske), ogillar folk och har redan börjat bli gråhårig. Däremot hade jag det pisselätt i skolan, har avancerat snabbt i karriären (tjänar 20k mer än min pojkvän idag), ser bra ut, har en "aktiv livsstil" och en fallenhet för bollsport.

Jag kommer givetvis älska mina ungar högre än allt oavsett hur välfungerande samhällsmedborgare de blir, men nog fan önskar man ju att lille Tyko ska få ha håret kvar efter han fyllt 20 och att lilla Ada inte ska behöva läxhjälp för att klara av mellanstadiet.

Jag och killen pratar ändå om att börja avla efter sommaren. Gör detta mig dum i hela huvudet? Eller finns det någon som känner igen sig?

PS. Vill ej ha svar om att barn är en produkt av kärlek och om man älskar varandra så spelar gener ingen roll. Så resonerar bara resultatet av en defekt genpool.

Plus... gissar litet troll... eller? Är folk så pantade IRL?

Folk är pantade som inte ser att det är ett troll på sättet som TS skriver. Vilka andra kvinnor skriver på ett sådant sätt?

Kvinnor resonerar med känslor och instinkter. Hade de haft någon slags logiktänk på det här viset hade de inte hamnat i TS påstådda sits från första början där kvinnor är barnlösa vid 34.

Ja, givetvis är det självförvållat. Det är ju nu man önskat att man hade varit man, då hade jag haft möjlighet att fundera på vem jag vill skaffa barn med i 10-15 år till.

(Och gråhårigheten är en gendefekt som jag helt klart kommer föra vidare till nästa generation. Min mormor började bli gråhårig som 20-åring, min mamma som 24-åring. Båda i kombination med att de fick sitt första barn.)

Om du är orolig för nedärvda fenotyper går väl hårfästet+håret på mammans sida (männen i det släktet) så du får rota i egna genpoolen. Sen är som du säger IQ starkt korrelerat med föräldrarna. Det är däremot inte helt klockrent och förutsägbart hur ens barn kommer bli, chanserna blir bara bättre om båda har en specifik egenskap. Det kan mycket väl vara så att barnen får mycket av din intelligens och din killes sportsliga gener. Sen kan även gener spridas vidare från andra generationer bakom er och det spelar även det roll, dvs om din pojkväns gammelmorfar var ett geni kan han ha det i sin genetik.

Personligen tror jag att det viktigaste för att avla smarta barn är att båda föräldrarna har medel eller högre IQ och sen när barnen är små försöka få de intresserade och nyfikna. Dagens iPad i knät på barnet och gul-blend under köksfläkten kommer visa sig om 20 år. Det finns tonåringar som vid 16års ålder är på samma nivå som 25-35åringar inom tekniska områden som programmerare osv, bara för att de lärde sig grunderna tidigt. Andra sumpade chanserna med tvspel m.m. Barn är som svampar för information.

Jag tror att det är alldeles för komplext och med många osäkerheter att du skulle kunna göra en bra bedömning för hur dina framtida barn kommer bli.