Citat:
Ursprungligen postat av
lillaflippen
+1
Ok, jag börjar med att skriva att jag inte försvarar dom gånger Simon betett sig illa, bara att jag ger min syn på saken. Den behöver inte stämma och så bara att det är saker jag ser som jag känner igen.
Jag vet inte om han sagt något om en diagnos men hans impulskontroll och känsloregister som går upp och ner skulle kunna vara ADHD.
Jag har själv svår ADHD men jag skyller aldrig mina misstag på det eftersom jag är medveten om min adhd och har genom åren lärt mig till viss del hur jag fungerar, hur jag ska hantera det mm. Och när det blir fel ändå så får jag bara stå för det, be om ursäkt och försöka lära mig.
MEN skillnaden för mig och Simon (om vi leker med tanken att det är tex adhd han har) är att jag är inte inlåst i ett hus med folk jag egentligen inte känner. Jag vet själv att det finns situationer jag bör undvika för att inte triggas, jag vet att det finns folk som omedvetet triggar mig och som jag undviker mm. Jag har här ute i "friheten" större möjligheter att välja själv och undvika situationer som triggar mina impulser. Det har inte han, dock har han satt sig i den situationen frivilligt såklart. Men han visste kanske inte att det skulle bli såhär och att han skulle reagera så och där inne har han ingenstans han kan fly för att samla sig. Just det att kunna backa, fly undan om jag handlat på impuls har varit viktigt för mig för att inte hamna i en ond spiral där jag handlar på impuls efter impuls efter impuls för att folk runt omkring mig inte förstår att när dom vill kanske hjälpa mig bara stjälper mig och att jag behöver totalt lugn för att själv kunna förstå och rannsaka mig själv.
Sedan finns det såklart mediciner för att reglera sina impulser en del och det kan också ta tid att hitta det som fungerar bäst. (ingen aning om han äter medicin för adhd)
Skulle kunna skriva mycket mer men jag är inte ute efter att försvara honom på något sätt, bara ge min syn på hans beteende.
Jag tror faktiskt att han kan ta lärdom av denna tid i huset om han är villig att reflektera på hur det var och varför det blev som det blev, när han kommer ut.
Tack för att du delar med dig. Inlägget får en annan dignitet när vi förstår att du pratar utifrån egen erfarenhet. Jag tycker också att det är sannolikt att Simon har en ADHD. Jag har också funderat en del på hur denna väldigt speciella miljö och de andra väldigt speciella människorna i huset påverkar honom.
Jag upplever att gruppen ofta pikar och gör sig roliga på hans bekostnad. Han blir inte tagen på allvar och har fått rollen som pajas, en man skrattar bort vad än han försöker säga, även när han vill vara seriös.. Han blir nästan alltid avbruten med "hånande" kommentarer och skratt och går in i ett stressmode och börjar stammande, (för att förklara sig och slutföra det han vill förmedla) säga "nej men, men, men...". Han hörsammas inte och fokus flyttas till någon annan i gruppen. Simon blir tyst eller går undan. Det är inte konstigt att han blir utanför gruppen. Hos mig växer medkänslan och jag får lust att träda in och försvara honom.
Det du skriver om nödvändigheten att hitta en plats att fly till för att samla sig. Kan vi förstå när vi ser en annorlunda Simon sittande med frågor från oss tittare i ett slutet rum. Där uppvisar han ett lugn, en självinsikt och en klokskap som i mångt och mycket överträffar andra deltagare.
I det slutna rummet utan yttre intryck, utan en hoper av extroverta deltagare som pratar i munnen på varandra, utan risk att bli avbruten får Simon möjligheten att ostört uttrycka sig själv och sina inre tankar. Vid varje sånt tillfälle blir jag "nykär". Efter veckor av fadäser kryper han in i mitt hjärta igen.
Jag försvarar inte heller Simons utbrott men lever själv efter tanken att
"alla människor gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar just då och just där". Det innebär för mig att undvika att bedöma individers handlingar utifrån hur jag tror att jag själv skulle göra. Jag har ju ingen aning om våra olikheter och förutsättningar.
Man kan verkligen se hur Simon
helt enkelt inte kan låta bli att spotta ur sig oförskämdheter till den han i stunden anser vara orsaken till hans besvikelse eller förlust. Jag förstår jatt det krävs mycket mer av honom än fullt fungerande deltagare att kunna hantera dessa situationer men tvekar inte på att han har förmågan att vända på skeppet med hjälp och träning.
