Tom känsla av att allt man gör är meningslöst

Får ofta en melankolisk känsla i magen att allt är tomt och saknar substans. Att ingenting jag gör kommer påverka världen särskilt mycket, att man bara är en nolla i det stora hela. Kan ligga kvar oavsett vad jag gör, aktivitet verkar inte spela så mycket roll.

Kan inte förklara bättre än så men känner ni igen känslan? Hur botar man det?

Jag tror att man kan bota det genom att hitta ett meningsfullt syfte med tillvaron. Problemet däremot är ju att om verkligheten bara består av materia och energi så finns det inget syfte med existensen, för i sådana fall är vi är bara ett resultat av en kosmisk fjärt och slumpmässig chans.

För mig själv botade jag den känslan genom Kristus. Om det är sant att Jesus uppstod från dem döda, vill man inte veta det då? Sök och underforska saken säger jag. Här är tre nytestamentliga historieforskare, två troende och en ateist:

Gary Habermas
N.T Wright
Bart Ehrman

Sök upp och se deras föreläsningar, lyssna på argumenten och/eller läs deras böcker, sedan avgör du själv. Bara ett tips.

Allt gott!

Det går inte att bota, eftersom det helt enkelt är den korrekta uppfattningen om hur världen är funtad: inget man gör spelar någon roll annat än tillfälligt. Inget finns att uppnå. Du har helt enkelt intuitivt genomskådat allt.

Jag tror jag känt så någon gång för länge sen.
Det går nog över när du accepterar det.
Jag påverkar absolut ingenting, woho!

En annan väg är att fråga om du kan bevisa att du inte påverkar någonting.
På en nivå nära verkligheten ser man att du kan påverka rätt mycket.
Så din värld påverkar du absolut.

Jag känner igen känslan men har nått fram till tanken att alla människor faktiskt sätter spår. Alla påverkar sin omgivning på något sätt även om det inte nödvändigtvis är revolutionerande. Vi är trots allt sociala varelser och vi måste göra det bästa av det.
Det är i det "lilla" man verkar och det är i det lilla man gör en mycket stor skillnad, märkligt nog.
Tänk dig "ringar på vattnet" eller till och med fjärilseffekten (https://sv.wikipedia.org/wiki/Fj%C3%A4rilseffekten)
Det svåra med det när man är ung ar att acceptera just det småskaliga.
Det är inte så tokigt ändå att försöka vara en så god son/dotter, kompis, granne eller arbetskamrat som man kan.
Man skapar inte en personlighet, man gör sig inte till, man är bara så trevlig som man kan och orkar och flyr hellre än fäktar illa. Vilket i sin tur inte betyder att man måste vara en mes och jamsa med.
Och så vidare och så vidare.
Nöjd dig med det lilla, ur det kan mycket stort växa fram. Hur vill du bli ihågkommen när du dör?
Och var glad åt de människor i din omgivning som fungerar på samma sätt

Vill du ha ett högre syfte för ditt liv så gör någonting åt det. Vill du ha en mening att din existens påverkar något högre syfte så sök dig till kyrkan och inte till flashback.
Gör som alla andra idioter här på jorden. Ät, sov, knulla, upptäck platser, m.fl...njut av de få stunderna som gör dig glad...för snart finns du inte här längre. Lycka till med din soulsearching.

Med Vänlig Hälsning

Det lilla duger inte helt enkelt och man får inte så mycket respekt av att vara "trevlig". Det måste finnas någonting större.

Häri ligger livets paradox, nämligen att det är det lilla som är det stora. Grubbla på det tills du blir 70 eller så.
Om det som är större inte är greppbart för att det är så stort, då har du inget annat val än att acceptera det.
Och se din, min och de andras pyttelilla plats i detta bokstavligen stora och ofattbara, då ser du att det enda ansvar du har är ditt eget liv och det som social varelse.
Om du vill förstå mer så får du antingen ägna dig att astronomi och liknande eller åt religionshistoriska och teologiska studier. Eller både - och. Och som påbröd lite filosofi av olika riktningar.
Kanske någon har tänkt något som kan falla dig i smaken?
Alla svar som där levereras är sist och slutligen bara provisorier, så varför inte gardera sig och göra så gott man kan på den plats där man befinner sig?

PS
vad menar du med respekt?
Vaf'n, bli då professor eller miljonär eller något!
Helst utan att trampa över lik ...

Det första jag tänker angående att göra så gott man kan är "varför skulle jag?". Jag är rätt egoistiskt och vill nog få ut någonting av det jag gör. Trevlig är jag redan och jag tjänar ingenting på det direkt. Det gör ingen skillnad.

Får du inte ut något av det du gör nu, så får du leta efter något annat. Det är inte en existensiell fråga utan en personlig. Och där kan du ha en poäng, det är lättare att vara en anständig medmänniska när man är nöjd med vad man gjort när dagen är slut.
Om du redan är trevlig, så är ju mycket vunnet så här långt.
Nu får någon annan ge dig råd om vad du skall förvandla dig till. Odla din nyfikenhet kan vara en bra start, kanske?


Återigen ett PS
"varför skulle jag?" - men varför inte? Konstig fråga ...

Gå med i en sekt. De kan hjärntvätta de flesta.

Vet inte om jag kommer läsa någonting men det är sant att en medelsvensk ateist inte har något "meningsfullt syfte med tillvaron". Ingen jag känner lever för någonting direkt.