Har alltid mått rätt kasst och framförallt varit jävligt förbannad på världen, ända sedan barnsben. Värst var det för fyra, fem år sedan - då var jag arbetslös, arg, fast i ett förhållande med en mycket äldre man som inte alls behandlade mig bra (och som inte heller behandlat sina ex-flickvänner, sina systrar eller ens sin egen mor bra fick jag veta senare), full mer eller mindre konstant och hög här och där. Hela den situationen löste sig dock, och idag har jag utbildning och jobb, har flyttat till en helt annan ort och lever i ett hälsosamt och stabilt förhållande med en annan man. Dricker sällan och knarkar aldrig. So far so good.
Så, livet är fixat och allt funkar bra med jobb, relationer osv, men inombords är jag fortfarande jävligt förbannad. Har insett mer och mer ju äldre jag blir att min ilska till stor del bottnar i att jag tänker att andra tänker att... och så fortsätter det så. Jag tänker att vissa saker som jag vill göra är ok för andra att göra, men inte för mig. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Har alltid tänkt så och det har alltid varit jävligt viktigt att jag också får. Typ. Och det får jag ju - problemet är att jag får för mig att det inte alls är så. Och jag kan inte släppa det där fjortonåriga i mig - att jag vill vara speciell, att jag inte vill vara som alla andra och att jag hellre hade haft problem än att vara helt normal och vanlig som alla andra. Agerar förstås inte på det nuförtiden, inser att det var riktigt jävla längesen jag var fjorton och det var okej att känna så och att det bara skulle fucka upp livet totalt för mig om jag inte höll det inom mig. Vet inte riktigt hur jag ska bli av med känslan dock, jag vill ju bli av med den. Kan dra mig till åminnes att jag känt såhär sedan jag var 12. Innan dess var jag väl kanske inte helt normal, eller åtminstone fick jag alltid höra från min egen mor att jag inte var det, och då var allt jag ville att vara bara precis som alla andra till den grad att jag hängav mig totalt åt typ hästar, Idol och popartister jag egentligen hatade bara för att alla andra tjejer tyckte om det. Öh. Inte konstigt att jag var missnöjd då, men jag gjorde det ju mot mig själv och jag kan ju inte fortfarande vara missnöjd med livet nu när jag är vuxen och lever som jag vill.
Jag har en narcissistisk ådra som kräver att jag ska vara viktigare än jag är. Samtidigt vet jag att jag inte borde vara viktigare än jag är, och att folk i allmänhet inte brukar vara särskilt viktiga. Ibland gör det mig ändå ledsen.
Sååå, flashback - någon som vet hur man motar bort dessa känslor för gott? Jag vill ju inte ha dem mer. Vill kunna acceptera att livet är vad livet är och vara nöjd inte bara utåt, utan inombords också.
Så, livet är fixat och allt funkar bra med jobb, relationer osv, men inombords är jag fortfarande jävligt förbannad. Har insett mer och mer ju äldre jag blir att min ilska till stor del bottnar i att jag tänker att andra tänker att... och så fortsätter det så. Jag tänker att vissa saker som jag vill göra är ok för andra att göra, men inte för mig. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Har alltid tänkt så och det har alltid varit jävligt viktigt att jag också får. Typ. Och det får jag ju - problemet är att jag får för mig att det inte alls är så. Och jag kan inte släppa det där fjortonåriga i mig - att jag vill vara speciell, att jag inte vill vara som alla andra och att jag hellre hade haft problem än att vara helt normal och vanlig som alla andra. Agerar förstås inte på det nuförtiden, inser att det var riktigt jävla längesen jag var fjorton och det var okej att känna så och att det bara skulle fucka upp livet totalt för mig om jag inte höll det inom mig. Vet inte riktigt hur jag ska bli av med känslan dock, jag vill ju bli av med den. Kan dra mig till åminnes att jag känt såhär sedan jag var 12. Innan dess var jag väl kanske inte helt normal, eller åtminstone fick jag alltid höra från min egen mor att jag inte var det, och då var allt jag ville att vara bara precis som alla andra till den grad att jag hängav mig totalt åt typ hästar, Idol och popartister jag egentligen hatade bara för att alla andra tjejer tyckte om det. Öh. Inte konstigt att jag var missnöjd då, men jag gjorde det ju mot mig själv och jag kan ju inte fortfarande vara missnöjd med livet nu när jag är vuxen och lever som jag vill.
Jag har en narcissistisk ådra som kräver att jag ska vara viktigare än jag är. Samtidigt vet jag att jag inte borde vara viktigare än jag är, och att folk i allmänhet inte brukar vara särskilt viktiga. Ibland gör det mig ändå ledsen.
Sååå, flashback - någon som vet hur man motar bort dessa känslor för gott? Jag vill ju inte ha dem mer. Vill kunna acceptera att livet är vad livet är och vara nöjd inte bara utåt, utan inombords också.