Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Del (7)
Senare under lördagen den 19 maj ringde handläggaren och berättade att en kropp hade hittats nära den försvunna kvinnans bostad. Kroppen hade omfattande skador och det var med all sannolikhet den saknade personen. Här övergick ärendet till att vara ett spaningsmord. Man höll kontakt med mig och Jonas resten av kvällen. Och precis som man skulle ha gjort i vilket ärende som helst av den här kalibern, och då inte spaningsledningen finns tillgänglig i staden, säkerställdes en tillfällig spaningsledning av lämpliga personer tills ordinarie spaningsledning kunde ta över igen. Lars Bergman utsåg Mikael Nykvist att vara spaningsledare på lördagen, efter det att kroppen anträffats. Lars Bergman insisterade på att Mikael Nykvist skulle vara spaningsledare, trots att Mikael Nykvist befann sig i Uppsala och hjälpte en släkting att flytta. Mordspaningen leddes alltså över telefon från Uppsala enligt direktiv från Lars Bergman, tills dess att jag och Jonas kunde ta över på måndagen. Den personal som fanns tillgänglig jobbade med ärendet under helgen. De saker som akut måste göras i samband med att en mördad person anträffas gjordes.
Under söndagen på väg hem från Tyskland hade vi kontakt med Mikael Nyqvist. Vi ville att han skulle skissa på ett förslag till en särskild mordutredningsorganisation som vi tänkte sjösätta under måndagen. Vi kommunicerade med handläggaren av ärendet om att telefonsamtalet kring utlämnandet av offrets identitet på fredagen, inte kunde avhandlas nästkommande vecka eftersom vi var tvungna att dra igång en mordutredning. Vi var överens om att ta det samtalet lite längre fram, när saker och ting hade lugnat ner sig.
Mordutredningen startade och det visade sig direkt att den skulle bli omfattande och komplex. Jag fungerade som spaningsledare och Jonas Rydén var biträdande spaningsledare. Vår chef, Lars Bergman lyste med sin frånvaro vilket var bra för oss – och för ärendet.
En bit in i utredningen häktades den misstänkte av Örebro Tingsrätt. Han häktades på den lägre graden skäligen misstänkt, vilket inom rättsväsendet kallas utredningshäktad. Det innebär att den misstänkte häktas en vecka. Under den veckan måste utredningen fortlöpa på sådant sätt att ytterligare bevisning som i allt väsentligt styrker misstankarna, måste komma fram. Lyckas man inte släpps den misstänkte på fri fot.
Under häktningstiden hölls förhör med mannen och spaningsledningen och åklagaren enades om, att samtidigt som den häktade mannen förhördes skulle också mannens fru förhöras. Vi var av den uppfattningen att hon satt inne med intressanta uppgifter som skulle kunna ha betydelse i utredningen. Jag och Jonas bestämde oss för att plocka ut två förhörsledare som vi ansåg vara den bästa kombinationen för att förhöra kvinnan. Den ena personen som valdes ut är en mycket erfaren mordutredare vid namn Gunhild S, med många års erfarenhet av grova brottsutredningar. Den andra som vi tog ut var handläggaren i ärendet, Elisabeth R. Den sistnämnda var inte lika erfaren och hon hade inte haft handläggaransvaret tidigare i ett så komplext ärende. I efterhand har vi reviderat uppfattningen om handläggarens kapacitet, men vi trodde då att hon skulle kunna axla ansvaret.
Förhöret med den misstänktes fru var viktigt. När vi bestämt oss för vilka förhörsledarna skulle vara, kontaktade vi dem och delgav dem vår strategi. Vi gav direktiv och förklarade att vi bedömde dem som mest lämpade för uppdraget. Ingen invändning framfördes på mötet av de två som utsetts till förhörsledare.
Lite senare samma dag befann jag mig i Jonas Rydéns tjänsterum på grova brottsroteln. Det knackade på dörren och in i kom Gunhild S. Hon var helt förstörd och började gråta. Vi funderade över vad som stod på. Gunhild S berättade att hon inte vågade ta uppdraget som förhörsledare. Hon var rädd för en annan mordutredare på roteln, Anna-Lena M, som skulle bli förbannad om hon fick veta att Gunhild blivit uttagen till förhörsledare. Gunhild S påstod att Anna-Lena M uppträdde som om hon bestämde allt bland utredarna. Anna-Lena M mobbade och trakasserade också Gunhild S vilket skulle ha pågått en längre tid.
Här stod vi nu, mitt uppe i en utredning med vuxna kriminalpoliser, där en utredare mobbade en annan under en pågående mordutredning. Det var som om vi var på en högstadieskola. Det var så otroligt att vi knappt kunde tro vad som pågick. Nu var det så, att Gunhild S för några år sen hade berättat att Anna-Lena M trakasserade och fryste ut sina kollegor. Jag var tillförordnad rotelchef vid grova brottsroteln då och vissa omstruktureringar gjordes. Jag trodde att trakasserierna hade upphört, men så var det tydligen inte. Visserligen anade man att det förekom intriger och osämja mellan några av poliserna på roteln. Men eftersom de var vuxna förutsatte vi att de borde kunna ta tag i problemen och lösa dem. Vi gjorde klart för Gunhild S att mobbning inte kunde accepteras och föreslog att vi så fort som möjligt skulle konfrontera Anna-Lena M med de här uppgifterna. Gunhild S sade då att hon vägrade konfrontera Anna-Lena M eftersom beteendet gjorde att Gunhild mådde väldigt dåligt.
Gunhild S föreslog en lösning – vi skulle spela upp en scen på ett möte med grova brottsgruppen. På mötet skulle det framgå att Gunhild S inte ville hålla förhöret, men att jag och Jonas skulle ”tvinga” henne inför gruppen och framför allt inför Anna-Lena. Vi skulle låtsas beordra Gunhild att ställa upp som förhörsledare.
Förslaget avböjdes självklart, men vi kunde senare konstatera att flera mordutredare på grova brottsgruppen mådde betydligt sämre psykiskt än man kunde ana. Någon form av åtgärd var ett måste.
Vi gjorde klart för Gunhild att vi inte tänkte ändra på beslutet – hon skulle hålla förhöret tillsammans med handläggaren Elisabeth R precis som planerat. När Gunhild lämnat rummet bestämde jag och Jonas att det måste få ett slut och att vi så fort det lugnat ner sig lite var tvungna att ta tag i detta en gång för alla. Men just då fanns inte den tiden på grund av mordutredningen som måste ros iland.
Mordutredningen hade gått igång sakta men säkert. Själva utredningsstrukturen bestod i att vi jobbade utefter ett standardiserat koncept: ”Polisens utredningskoncept vid utredning av grova brott” som i vardagligt tal kallas PUG. Just detta ärende var från början väldigt komplext med ett onormalt stort inflöde av uppgifter och namn på personer som skulle förhöras. Vi hade till en början svårt att komma ikapp med alla namn och uppgifter som väntade på att bearbetas. Vi fick disponera personal från Värmland och Dalarna och så klart från lokalpolisområde Örebros utredningsavdelning. Totalt arbetade cirka 30 personer i utredningen de första veckorna. Det var utredare, tekniker, analytiker och spaningspersonal. Några var ovana att jobba i en sådan mordutredningsorganisation men de allra flesta gjorde det de blev tillsagda och levererade efter de direktiv de fick.
PÅ EFTERMIDDAGEN TORSDAGEN den 14 juni var jag kallad till ett möte klockan tre med utredningssektionens chef Lars Bergman. Vilket ämne mötet skulle avhandla stod inte i kallelsen, men handläggaren Elisabeth R och den mobbande mordutredaren Anna-Lena M skulle delta. Då var det inte så svårt för mig att räkna ut vad det hela handlade om. Elisabeth R var den utredare som jag ringde upp på fredagen den 18 maj under min och Jonas Rydéns resa till Tyskland. Elisabeth R kände sig utsatt och misstänkliggjord av samtalet. Både jag och Jonas hade synpunkter på hur hon och andra i utredningsteamet hade förvaltat våra direktiv och hon kände sig uppenbarligen kränkt över det sätt, på vilket jag hade framfört kritiken. Avsikten med telefonsamtalet var naturligtvis inte att misstänkliggöra eller kränka Elisabeth R. Därför kom vi överens om att hon, jag och Jonas Rydén skulle ha ett möte där vi skulle reda ut vad som hade sagts under det där telefonsamtalet. Och det skulle vi göra när vi kom hem från Tyskland.
Lördagen den 19 maj anträffades den saknade kvinnans kropp och ärendet gick från att vara en utredning om människorov, till en utredning om ett spaningsmord, med allt vad det skulle innebära de närmsta veckorna. Nu när det var fråga om en mordutredning, hade både jag och Jonas telefonkontakt med Elisabeth R, där vi förklarade för henne att det varken fanns tid eller möjlighet att sätta sig ner i lugn och ro när vi kom hem och samtala om telefonsamtalet. Det mötet var vi tvungna att skjuta upp tills allt hade lugnat ner sig lite. Det accepterade Elisabeth R och hon hade inga invändningar.
Jag reagerade på att utredaren Anna-Lena M skulle närvara vid mötet 14 juni klockan tre. Hon hade ingenting med saken att göra och jag hade inte pratat med Anna-Lena M om den här saken överhuvud taget. Hon hade ingen nyckelfunktion i ärendet, förutom att hon hade ansvaret för kontakterna med – och informationen till anhöriga i utredningen. Detta skulle hon göra efter direktiv av spaningsledningen, enligt de föreskrifter som finns kring den funktionen i en mordutredning.
Prick tre startade mötet. [...]
Senare under lördagen den 19 maj ringde handläggaren och berättade att en kropp hade hittats nära den försvunna kvinnans bostad. Kroppen hade omfattande skador och det var med all sannolikhet den saknade personen. Här övergick ärendet till att vara ett spaningsmord. Man höll kontakt med mig och Jonas resten av kvällen. Och precis som man skulle ha gjort i vilket ärende som helst av den här kalibern, och då inte spaningsledningen finns tillgänglig i staden, säkerställdes en tillfällig spaningsledning av lämpliga personer tills ordinarie spaningsledning kunde ta över igen. Lars Bergman utsåg Mikael Nykvist att vara spaningsledare på lördagen, efter det att kroppen anträffats. Lars Bergman insisterade på att Mikael Nykvist skulle vara spaningsledare, trots att Mikael Nykvist befann sig i Uppsala och hjälpte en släkting att flytta. Mordspaningen leddes alltså över telefon från Uppsala enligt direktiv från Lars Bergman, tills dess att jag och Jonas kunde ta över på måndagen. Den personal som fanns tillgänglig jobbade med ärendet under helgen. De saker som akut måste göras i samband med att en mördad person anträffas gjordes.
Under söndagen på väg hem från Tyskland hade vi kontakt med Mikael Nyqvist. Vi ville att han skulle skissa på ett förslag till en särskild mordutredningsorganisation som vi tänkte sjösätta under måndagen. Vi kommunicerade med handläggaren av ärendet om att telefonsamtalet kring utlämnandet av offrets identitet på fredagen, inte kunde avhandlas nästkommande vecka eftersom vi var tvungna att dra igång en mordutredning. Vi var överens om att ta det samtalet lite längre fram, när saker och ting hade lugnat ner sig.
Mordutredningen startade och det visade sig direkt att den skulle bli omfattande och komplex. Jag fungerade som spaningsledare och Jonas Rydén var biträdande spaningsledare. Vår chef, Lars Bergman lyste med sin frånvaro vilket var bra för oss – och för ärendet.
En bit in i utredningen häktades den misstänkte av Örebro Tingsrätt. Han häktades på den lägre graden skäligen misstänkt, vilket inom rättsväsendet kallas utredningshäktad. Det innebär att den misstänkte häktas en vecka. Under den veckan måste utredningen fortlöpa på sådant sätt att ytterligare bevisning som i allt väsentligt styrker misstankarna, måste komma fram. Lyckas man inte släpps den misstänkte på fri fot.
Under häktningstiden hölls förhör med mannen och spaningsledningen och åklagaren enades om, att samtidigt som den häktade mannen förhördes skulle också mannens fru förhöras. Vi var av den uppfattningen att hon satt inne med intressanta uppgifter som skulle kunna ha betydelse i utredningen. Jag och Jonas bestämde oss för att plocka ut två förhörsledare som vi ansåg vara den bästa kombinationen för att förhöra kvinnan. Den ena personen som valdes ut är en mycket erfaren mordutredare vid namn Gunhild S, med många års erfarenhet av grova brottsutredningar. Den andra som vi tog ut var handläggaren i ärendet, Elisabeth R. Den sistnämnda var inte lika erfaren och hon hade inte haft handläggaransvaret tidigare i ett så komplext ärende. I efterhand har vi reviderat uppfattningen om handläggarens kapacitet, men vi trodde då att hon skulle kunna axla ansvaret.
Förhöret med den misstänktes fru var viktigt. När vi bestämt oss för vilka förhörsledarna skulle vara, kontaktade vi dem och delgav dem vår strategi. Vi gav direktiv och förklarade att vi bedömde dem som mest lämpade för uppdraget. Ingen invändning framfördes på mötet av de två som utsetts till förhörsledare.
Lite senare samma dag befann jag mig i Jonas Rydéns tjänsterum på grova brottsroteln. Det knackade på dörren och in i kom Gunhild S. Hon var helt förstörd och började gråta. Vi funderade över vad som stod på. Gunhild S berättade att hon inte vågade ta uppdraget som förhörsledare. Hon var rädd för en annan mordutredare på roteln, Anna-Lena M, som skulle bli förbannad om hon fick veta att Gunhild blivit uttagen till förhörsledare. Gunhild S påstod att Anna-Lena M uppträdde som om hon bestämde allt bland utredarna. Anna-Lena M mobbade och trakasserade också Gunhild S vilket skulle ha pågått en längre tid.
Här stod vi nu, mitt uppe i en utredning med vuxna kriminalpoliser, där en utredare mobbade en annan under en pågående mordutredning. Det var som om vi var på en högstadieskola. Det var så otroligt att vi knappt kunde tro vad som pågick. Nu var det så, att Gunhild S för några år sen hade berättat att Anna-Lena M trakasserade och fryste ut sina kollegor. Jag var tillförordnad rotelchef vid grova brottsroteln då och vissa omstruktureringar gjordes. Jag trodde att trakasserierna hade upphört, men så var det tydligen inte. Visserligen anade man att det förekom intriger och osämja mellan några av poliserna på roteln. Men eftersom de var vuxna förutsatte vi att de borde kunna ta tag i problemen och lösa dem. Vi gjorde klart för Gunhild S att mobbning inte kunde accepteras och föreslog att vi så fort som möjligt skulle konfrontera Anna-Lena M med de här uppgifterna. Gunhild S sade då att hon vägrade konfrontera Anna-Lena M eftersom beteendet gjorde att Gunhild mådde väldigt dåligt.
Gunhild S föreslog en lösning – vi skulle spela upp en scen på ett möte med grova brottsgruppen. På mötet skulle det framgå att Gunhild S inte ville hålla förhöret, men att jag och Jonas skulle ”tvinga” henne inför gruppen och framför allt inför Anna-Lena. Vi skulle låtsas beordra Gunhild att ställa upp som förhörsledare.
Förslaget avböjdes självklart, men vi kunde senare konstatera att flera mordutredare på grova brottsgruppen mådde betydligt sämre psykiskt än man kunde ana. Någon form av åtgärd var ett måste.
Vi gjorde klart för Gunhild att vi inte tänkte ändra på beslutet – hon skulle hålla förhöret tillsammans med handläggaren Elisabeth R precis som planerat. När Gunhild lämnat rummet bestämde jag och Jonas att det måste få ett slut och att vi så fort det lugnat ner sig lite var tvungna att ta tag i detta en gång för alla. Men just då fanns inte den tiden på grund av mordutredningen som måste ros iland.
Mordutredningen hade gått igång sakta men säkert. Själva utredningsstrukturen bestod i att vi jobbade utefter ett standardiserat koncept: ”Polisens utredningskoncept vid utredning av grova brott” som i vardagligt tal kallas PUG. Just detta ärende var från början väldigt komplext med ett onormalt stort inflöde av uppgifter och namn på personer som skulle förhöras. Vi hade till en början svårt att komma ikapp med alla namn och uppgifter som väntade på att bearbetas. Vi fick disponera personal från Värmland och Dalarna och så klart från lokalpolisområde Örebros utredningsavdelning. Totalt arbetade cirka 30 personer i utredningen de första veckorna. Det var utredare, tekniker, analytiker och spaningspersonal. Några var ovana att jobba i en sådan mordutredningsorganisation men de allra flesta gjorde det de blev tillsagda och levererade efter de direktiv de fick.
PÅ EFTERMIDDAGEN TORSDAGEN den 14 juni var jag kallad till ett möte klockan tre med utredningssektionens chef Lars Bergman. Vilket ämne mötet skulle avhandla stod inte i kallelsen, men handläggaren Elisabeth R och den mobbande mordutredaren Anna-Lena M skulle delta. Då var det inte så svårt för mig att räkna ut vad det hela handlade om. Elisabeth R var den utredare som jag ringde upp på fredagen den 18 maj under min och Jonas Rydéns resa till Tyskland. Elisabeth R kände sig utsatt och misstänkliggjord av samtalet. Både jag och Jonas hade synpunkter på hur hon och andra i utredningsteamet hade förvaltat våra direktiv och hon kände sig uppenbarligen kränkt över det sätt, på vilket jag hade framfört kritiken. Avsikten med telefonsamtalet var naturligtvis inte att misstänkliggöra eller kränka Elisabeth R. Därför kom vi överens om att hon, jag och Jonas Rydén skulle ha ett möte där vi skulle reda ut vad som hade sagts under det där telefonsamtalet. Och det skulle vi göra när vi kom hem från Tyskland.
Lördagen den 19 maj anträffades den saknade kvinnans kropp och ärendet gick från att vara en utredning om människorov, till en utredning om ett spaningsmord, med allt vad det skulle innebära de närmsta veckorna. Nu när det var fråga om en mordutredning, hade både jag och Jonas telefonkontakt med Elisabeth R, där vi förklarade för henne att det varken fanns tid eller möjlighet att sätta sig ner i lugn och ro när vi kom hem och samtala om telefonsamtalet. Det mötet var vi tvungna att skjuta upp tills allt hade lugnat ner sig lite. Det accepterade Elisabeth R och hon hade inga invändningar.
Jag reagerade på att utredaren Anna-Lena M skulle närvara vid mötet 14 juni klockan tre. Hon hade ingenting med saken att göra och jag hade inte pratat med Anna-Lena M om den här saken överhuvud taget. Hon hade ingen nyckelfunktion i ärendet, förutom att hon hade ansvaret för kontakterna med – och informationen till anhöriga i utredningen. Detta skulle hon göra efter direktiv av spaningsledningen, enligt de föreskrifter som finns kring den funktionen i en mordutredning.
Prick tre startade mötet. [...]
Kortade slutet lite pga så många tecken.
Helt otroligt...Damerna är i luven där också. Jag har inte ”vågat” insinuera det tidigare här men nog tänkt att det varit nåt mer lurt än att PS och JR inte hade koll på vilken hund som sökte var.
Ja jisses...
Och sen det här ovanpå allt med tanke på att PS och JR får skit för att vara bortresta på helgen när självaste spaningsledaren befinner sig out of town också. Han hade väl kunnat springa runt i buskarna och letat bevis istället om det nu var så viktigt för vissa...
”Lars Bergman insisterade på att Mikael Nykvist skulle vara spaningsledare, trots att Mikael Nykvist befann sig i Uppsala och hjälpte en släkting att flytta. Mordspaningen leddes alltså över telefon från Uppsala enligt direktiv från Lars Bergman, tills dess att jag och Jonas kunde ta över på måndagen”
(8)
var fel. Han påstod att vi inte fick ha kontakt med utredarna när vi var på ledighet. Jag skulle kunna rada upp fler felaktiga påståenden. När man hör Lars Bergman tala är det lätt att tro att han friserar sanningen. Det skall jag låta vara osagt, men var och en får väl dra egna slutsatser.
Man skall vara medveten om att Lars Bergman är ytterst ansvarig för den här typen av brottsutredningsverksamhet i Örebro. Han är okunnig om det basala när det gäller brottsutredningar och har inte en aning om de organisatoriska formerna kring det som rör mer avancerade utredningar. Detta märkliga förhållande är det många särskilt utbildade förundersökningsledare och utredare som fått stå ut med sedan 2015. Fler än jag har påpekat Lars Bergmans inkompetens, utan resultat.
När Lars Bergman framförde sina synpunkter satt Anna-Lena M mitt emot. Jag tyckte det var mycket märkligt och helst hade jag velat vara tydligare med att ifrågasätta varför Anna-Lena M var med på mötet överhuvud taget. Jag insåg senare att hon måste ha övertalat Elisabeth R och Lars Bergman att bjuda in henne till denna ”rättegång” mot mig, trots att inget som skulle avhandlas handlade om henne. Konklusionen är alltså att Anna-Lena och Lars Bergman hade ett gemensamt intresse av detta möte. Hon med sin personliga vendetta mot mig och Lars Bergman med sitt tydliga uppdrag att till varje pris försöka få bort mig från grova brott och helst från hela polisverksamheten.
Elisabeth R berättade hur hon hade upplevt telefonsamtalet fredagen 17 maj och jag bad om ursäkt om hon hade uppfattat det som personlig kritik mot henne. I själva verket handlade det om Lars Bergmans brist på ”spelförståelse” som ställde till det för mig och Jonas och i förlängningen för henne. Det framkom med all önskvärd tydlighet att hon accepterade ursäkten och att hon inte tyckte att detta var en allt för stor grej. Sedan tog Anna-Lena över – och kritiserade Jonas Rydén som inte var närvarande. Hon talade om hans dåliga ledarskap, att vi åkt till Tyskland och vilket problem det hade blivit i samband med att den mördade kvinnans kropp hade anträffats. Anna-Lena M kritiserade oss för att vi inte hade berömt Elisabeth R och de andra som jobbade i samband med att kroppen hade hittats.
Jag sa till Lars Bergman att Anna-Lenas kritik, bottnade i något annat än telefonsamtalet till Elisabeth R. Jag berättade att det fanns allvarliga konflikter mellan personalen på grova brott som hade uppdagats under mordutredningen. Jag nämnde också att Anna-Lena M under lång tid haft synpunkter på mig som person och vad jag gör på min fritid.
Lars Bergman och Anna-Lena M krävde att jag skulle berätta i detalj vad jag menade. Jag försökte hänvisa till ett annat forum men de krävde att jag skulle tala om vad det handlade om där och då på mötet. Jag ska erkänna att jag blev provocerad av Anna-Lenas beteende. Så jag berättade om den oacceptabla situation som nyligen uppdagats, nämligen att det förekom utfrysning, mobbing av arbetskamrater, destruktivt skitprat om arbetsledare och medarbetare på roteln. En av dem som namngetts som drivande var Anna-Lena. Hon var oförstående och gick i försvar. Stämningen blev hätsk och jag sade till Lars Bergman att han var tvungen att få reda på detaljerna eftersom personalkonflikterna på grova brott var allvarliga. Lars Bergman blev nervös och ville att saken skulle klaras ut innan semestrarna började. På Lars Bergmans initiativ bestämdes att han, jag Jonas Rydén och Anna-Lena skulle ha ett möte om saken dagen efter, fredagen den15 juni klockan ett så att vi i lugn och ro skulle kunna gå på semester. Jag tyckte att det var en bra lösning.
Jag hade tidigare inlett ett förhållande med en medarbetare på grova brott och då tog skvallerkampanjen mot mig fart. Det mest häpnadsväckande var att Gunhild S gjorde gemensam sak med Anna-Lena M. Draglok var Anna-Lena M som velat få bort mig för det jag skrivit privat på Facebook om problemen med den allt ökade frekvensen av importerad kriminalitet. Hon har flera gånger ondgjort sig inför mina chefer över att allmänheten kommer till polishuset och lämnar blommor till mig på grund av att de uppskattar mina Facebook-inlägg. Hon har också ifrågasatt att jag kan jobba på grova brott och ha ett förhållande med en medarbetare.
Hon har också ifrågasatt varför jag lämnar omdömen om utredarna till gruppchefen Jonas Rydén i samband med lönesättningar. Det hon tydligen inte vet, är att det ingår i mina arbetsuppgifter. Alltså ytterligare en ickefråga som Anna-Lena M gjort till ett ”problem”.
Själv kan jag inte annat än tycka synd om människor som inte trivs med sina liv. Problemet är att de ställer till det för dem som råkar komma i deras väg. Några som tacksamt tar emot ”klagomål” från Anna-Lena M är polisområdeschefen Bo Andersson och sektionschefen Lars Bergman. Hon blev deras bästa angivare.
Genom att använda sig av telefonsamtalet till Elisabeth R kunde Anna-Lena M fortsätta sitt korståg mot mig och Jonas Rydén. Genom att vända sig till Lars Bergman, som beordrats av Bo Andersson att hitta en anledning att omplacera mig fick hon gehör för skvallret. Det hade pågått sedan jag offentligt började kritisera Dan Eliasson. Sedan fanns ju min historia som stark kritiker av både polisorganisationen och polischeferna. Och det stärkte ju inte min ställning precis.
Jag hade inte haft någon personlig konflikt med vare sig Elisabeth R, Gunhild S eller Anna-Lena M. Tvärt om. Det var jag som en gång var drivande till att Anna-Lena M skulle få en tjänst på grova brott. Jag har heller inte haft någon konflikt eller några samarbetsproblem med någon annan där. Jag har behandlat alla rättvist och professionellt. Jag har alltid värnat varje utredares integritet och även fått beröm för mitt förundersökningsledarskap, där jag också underlättat för utredarna att utföra sina jobb genom att eliminera negativ påverkan utifrån. Jag har alltid känt att utredarna haft fullt förtroende för sättet att sköta uppdragen. Inget annat har heller kommunicerats till mig, varken av medarbetare eller chefer.
Det är angeläget att redogöra för hur det gick till när jag och en gruppchef plötsligt och med omedelbar verkan omplacerades från grova brottsgruppen och från spaningsledningen mitt under en mordutredning. Polisen i Örebro prioriterar att undanröja kritiker som är ett hot mot ett par chefer och mot varumärket polisen, istället för att ta tag i arbetsmiljöproblem. Man drar sig inte för att manövrera och manipulera för att tysta kritikerna och äventyrar därmed mordutredningen. Lars Bergman, tidigare polisområdeschefen Bo Andersson, biträdande regionpolischefen Niclas Hallgren och regionpolischefen Dan Persson, har fått vetskap om turerna i detalj kring den mobbnings- och trakasserikultur som ett par personer i personalen på grova brott ägnat sig åt. De känner också till att samma personer ägnar sig åt att mobba civila utredare. De högre cheferna har från olika håll inom polisen i Örebro mottagit anmälningar om Lars Bergmans behandling av sina underlydande. Polisförbundet i Örebro har till de högre cheferna framfört kritik mot Lars Bergmans chefskap. Polisledningen har känt till missförhållanden under lång tid, men inte vidtagit åtgärder, trots att anmälningarna om missförhållandena kommer från arbetstagare, arbetsledare och polisfacket. Och regionpolismästare Dan Persson som är ytterst ansvarig är uppenbarligen handlingsförlamad.
Det har gått så långt med intrigerna på grova brott att en av de kvinnliga medarbetarna där uttryckt att man inte kan rekrytera fler kvinnor till roteln på grund av alla intriger. Man ska i detta sammanhang än en gång vara klar över att detta är fråga om en utredningsgrupp inom polisen i Örebro som utreder de absolut allvarligaste och grövsta brotten. Det som gör det än värre, är att liknande intriger mellan befattningshavare förekommer på andra utredningsenheter inom Örebropolisen. Några poliser på lokalpolisområdets utredningsenhet är negativt inställda till civila utredare som helt enkelt blir utfrysta. En allmän inställning har varit att de civila utredarna inte skulle få kalla sig ”brottsutredare” på namnskyltarna utanför sina tjänsterum. Missförhållandena är kända av regionchef Dan Persson och biträdande regionchef Niklas Hallgren. Exemplen är många där de högre cheferna underlåter att agera när kritik framförs mot andra chefer. Undantag görs när kritik framförs mot gruppcheferna – den chefskategori som är längst ner i hackordningen. Då finns ingen amnesti eller konstruerade alibin. Gruppcheferna hängs ut direkt, utan möjlighet att försvara sig.
En kvinnlig medarbetare på grova brott som vid flera tillfällen förminskats och ifrågasatts av Lars Bergman inför hela roteln, fick nog när han omplacerade mig och Jonas Rydén. Hon ringde regionpolischefen Dan Person och berättade hur hon och många andra upplevde Lars Bergmans agerande. Hon berättade att han ljög om hur personalen på grova brott upplevde situationen i samband med omplaceringen av mig och Jonas Rydén. Hon berättade att Lars Bergman påstod att personalen inte hade något förtroende för oss, vilket inte stämde. Hennes påstående bekräftades vid en undersökning av företagshälsan Avonova, undersökningen baserades på djupintervjuer om arbetsmiljön på grova brott. Vid samtalet med Dan Persson blev den kvinnliga medarbetaren så upprörd att hon höll på att börja gråta. Dan Perssons bryska svar var häpnadsväckande; ”Skärp dig. Om du ska börja gråta då lägger jag på luren”.
var fel. Han påstod att vi inte fick ha kontakt med utredarna när vi var på ledighet. Jag skulle kunna rada upp fler felaktiga påståenden. När man hör Lars Bergman tala är det lätt att tro att han friserar sanningen. Det skall jag låta vara osagt, men var och en får väl dra egna slutsatser.
Man skall vara medveten om att Lars Bergman är ytterst ansvarig för den här typen av brottsutredningsverksamhet i Örebro. Han är okunnig om det basala när det gäller brottsutredningar och har inte en aning om de organisatoriska formerna kring det som rör mer avancerade utredningar. Detta märkliga förhållande är det många särskilt utbildade förundersökningsledare och utredare som fått stå ut med sedan 2015. Fler än jag har påpekat Lars Bergmans inkompetens, utan resultat.
När Lars Bergman framförde sina synpunkter satt Anna-Lena M mitt emot. Jag tyckte det var mycket märkligt och helst hade jag velat vara tydligare med att ifrågasätta varför Anna-Lena M var med på mötet överhuvud taget. Jag insåg senare att hon måste ha övertalat Elisabeth R och Lars Bergman att bjuda in henne till denna ”rättegång” mot mig, trots att inget som skulle avhandlas handlade om henne. Konklusionen är alltså att Anna-Lena och Lars Bergman hade ett gemensamt intresse av detta möte. Hon med sin personliga vendetta mot mig och Lars Bergman med sitt tydliga uppdrag att till varje pris försöka få bort mig från grova brott och helst från hela polisverksamheten.
Elisabeth R berättade hur hon hade upplevt telefonsamtalet fredagen 17 maj och jag bad om ursäkt om hon hade uppfattat det som personlig kritik mot henne. I själva verket handlade det om Lars Bergmans brist på ”spelförståelse” som ställde till det för mig och Jonas och i förlängningen för henne. Det framkom med all önskvärd tydlighet att hon accepterade ursäkten och att hon inte tyckte att detta var en allt för stor grej. Sedan tog Anna-Lena över – och kritiserade Jonas Rydén som inte var närvarande. Hon talade om hans dåliga ledarskap, att vi åkt till Tyskland och vilket problem det hade blivit i samband med att den mördade kvinnans kropp hade anträffats. Anna-Lena M kritiserade oss för att vi inte hade berömt Elisabeth R och de andra som jobbade i samband med att kroppen hade hittats.
Jag sa till Lars Bergman att Anna-Lenas kritik, bottnade i något annat än telefonsamtalet till Elisabeth R. Jag berättade att det fanns allvarliga konflikter mellan personalen på grova brott som hade uppdagats under mordutredningen. Jag nämnde också att Anna-Lena M under lång tid haft synpunkter på mig som person och vad jag gör på min fritid.
Lars Bergman och Anna-Lena M krävde att jag skulle berätta i detalj vad jag menade. Jag försökte hänvisa till ett annat forum men de krävde att jag skulle tala om vad det handlade om där och då på mötet. Jag ska erkänna att jag blev provocerad av Anna-Lenas beteende. Så jag berättade om den oacceptabla situation som nyligen uppdagats, nämligen att det förekom utfrysning, mobbing av arbetskamrater, destruktivt skitprat om arbetsledare och medarbetare på roteln. En av dem som namngetts som drivande var Anna-Lena. Hon var oförstående och gick i försvar. Stämningen blev hätsk och jag sade till Lars Bergman att han var tvungen att få reda på detaljerna eftersom personalkonflikterna på grova brott var allvarliga. Lars Bergman blev nervös och ville att saken skulle klaras ut innan semestrarna började. På Lars Bergmans initiativ bestämdes att han, jag Jonas Rydén och Anna-Lena skulle ha ett möte om saken dagen efter, fredagen den15 juni klockan ett så att vi i lugn och ro skulle kunna gå på semester. Jag tyckte att det var en bra lösning.
Jag hade tidigare inlett ett förhållande med en medarbetare på grova brott och då tog skvallerkampanjen mot mig fart. Det mest häpnadsväckande var att Gunhild S gjorde gemensam sak med Anna-Lena M. Draglok var Anna-Lena M som velat få bort mig för det jag skrivit privat på Facebook om problemen med den allt ökade frekvensen av importerad kriminalitet. Hon har flera gånger ondgjort sig inför mina chefer över att allmänheten kommer till polishuset och lämnar blommor till mig på grund av att de uppskattar mina Facebook-inlägg. Hon har också ifrågasatt att jag kan jobba på grova brott och ha ett förhållande med en medarbetare.
Hon har också ifrågasatt varför jag lämnar omdömen om utredarna till gruppchefen Jonas Rydén i samband med lönesättningar. Det hon tydligen inte vet, är att det ingår i mina arbetsuppgifter. Alltså ytterligare en ickefråga som Anna-Lena M gjort till ett ”problem”.
Själv kan jag inte annat än tycka synd om människor som inte trivs med sina liv. Problemet är att de ställer till det för dem som råkar komma i deras väg. Några som tacksamt tar emot ”klagomål” från Anna-Lena M är polisområdeschefen Bo Andersson och sektionschefen Lars Bergman. Hon blev deras bästa angivare.
Genom att använda sig av telefonsamtalet till Elisabeth R kunde Anna-Lena M fortsätta sitt korståg mot mig och Jonas Rydén. Genom att vända sig till Lars Bergman, som beordrats av Bo Andersson att hitta en anledning att omplacera mig fick hon gehör för skvallret. Det hade pågått sedan jag offentligt började kritisera Dan Eliasson. Sedan fanns ju min historia som stark kritiker av både polisorganisationen och polischeferna. Och det stärkte ju inte min ställning precis.
Jag hade inte haft någon personlig konflikt med vare sig Elisabeth R, Gunhild S eller Anna-Lena M. Tvärt om. Det var jag som en gång var drivande till att Anna-Lena M skulle få en tjänst på grova brott. Jag har heller inte haft någon konflikt eller några samarbetsproblem med någon annan där. Jag har behandlat alla rättvist och professionellt. Jag har alltid värnat varje utredares integritet och även fått beröm för mitt förundersökningsledarskap, där jag också underlättat för utredarna att utföra sina jobb genom att eliminera negativ påverkan utifrån. Jag har alltid känt att utredarna haft fullt förtroende för sättet att sköta uppdragen. Inget annat har heller kommunicerats till mig, varken av medarbetare eller chefer.
Det är angeläget att redogöra för hur det gick till när jag och en gruppchef plötsligt och med omedelbar verkan omplacerades från grova brottsgruppen och från spaningsledningen mitt under en mordutredning. Polisen i Örebro prioriterar att undanröja kritiker som är ett hot mot ett par chefer och mot varumärket polisen, istället för att ta tag i arbetsmiljöproblem. Man drar sig inte för att manövrera och manipulera för att tysta kritikerna och äventyrar därmed mordutredningen. Lars Bergman, tidigare polisområdeschefen Bo Andersson, biträdande regionpolischefen Niclas Hallgren och regionpolischefen Dan Persson, har fått vetskap om turerna i detalj kring den mobbnings- och trakasserikultur som ett par personer i personalen på grova brott ägnat sig åt. De känner också till att samma personer ägnar sig åt att mobba civila utredare. De högre cheferna har från olika håll inom polisen i Örebro mottagit anmälningar om Lars Bergmans behandling av sina underlydande. Polisförbundet i Örebro har till de högre cheferna framfört kritik mot Lars Bergmans chefskap. Polisledningen har känt till missförhållanden under lång tid, men inte vidtagit åtgärder, trots att anmälningarna om missförhållandena kommer från arbetstagare, arbetsledare och polisfacket. Och regionpolismästare Dan Persson som är ytterst ansvarig är uppenbarligen handlingsförlamad.
Det har gått så långt med intrigerna på grova brott att en av de kvinnliga medarbetarna där uttryckt att man inte kan rekrytera fler kvinnor till roteln på grund av alla intriger. Man ska i detta sammanhang än en gång vara klar över att detta är fråga om en utredningsgrupp inom polisen i Örebro som utreder de absolut allvarligaste och grövsta brotten. Det som gör det än värre, är att liknande intriger mellan befattningshavare förekommer på andra utredningsenheter inom Örebropolisen. Några poliser på lokalpolisområdets utredningsenhet är negativt inställda till civila utredare som helt enkelt blir utfrysta. En allmän inställning har varit att de civila utredarna inte skulle få kalla sig ”brottsutredare” på namnskyltarna utanför sina tjänsterum. Missförhållandena är kända av regionchef Dan Persson och biträdande regionchef Niklas Hallgren. Exemplen är många där de högre cheferna underlåter att agera när kritik framförs mot andra chefer. Undantag görs när kritik framförs mot gruppcheferna – den chefskategori som är längst ner i hackordningen. Då finns ingen amnesti eller konstruerade alibin. Gruppcheferna hängs ut direkt, utan möjlighet att försvara sig.
En kvinnlig medarbetare på grova brott som vid flera tillfällen förminskats och ifrågasatts av Lars Bergman inför hela roteln, fick nog när han omplacerade mig och Jonas Rydén. Hon ringde regionpolischefen Dan Person och berättade hur hon och många andra upplevde Lars Bergmans agerande. Hon berättade att han ljög om hur personalen på grova brott upplevde situationen i samband med omplaceringen av mig och Jonas Rydén. Hon berättade att Lars Bergman påstod att personalen inte hade något förtroende för oss, vilket inte stämde. Hennes påstående bekräftades vid en undersökning av företagshälsan Avonova, undersökningen baserades på djupintervjuer om arbetsmiljön på grova brott. Vid samtalet med Dan Persson blev den kvinnliga medarbetaren så upprörd att hon höll på att börja gråta. Dan Perssons bryska svar var häpnadsväckande; ”Skärp dig. Om du ska börja gråta då lägger jag på luren”.
(9)
I ett mejl till Niclas Hallgren skrev jag om missförhållandena på grova brott och han svarade: ”Tack för din skrivelse angående Lars Bergman. Vi kommer att undersöka om det finns uppgifter i din skrivelse som inte tidigare varit kända av oss och som kräver en bedömning”.
Ingenting hände – allt flöt på som vanligt. Intrigerna fortsatte och Lars Bergman satt kvar trots att andra befattningshavare skrev till Dan Persson och Niclas Hallgren och klandrade Lars Bergmans beteende. Eftersom som ingenting hände skrev jag ett nytt brev till Niclas Hallgren.
I december kom svaret; ”Tack för din skrivelse”. Något svar från Dan Persson fick jag inte heller. De har stoppat huvudena i sanden. De vill inte se, höra eller säga något.
När det gäller oegentligheterna bland personalen på grova brott måste man komma ihåg, att det har varit svårt för gruppchefen Jonas Rydén att göra något åt problemen, eftersom ingen av de inblandade har vågat berätta sanningen. Problemen hade kunnat tas upp till diskussion på arbetsplatsmöten men samtliga parter har låtsats som om allt var bra och så har de fortsatt med mobbningen, skitpratet och intrigerna.
Sista, men det fortsätter.
Orkar inte citera mera
Väl värd att läsa, för att få en inblick från Springare och Rydén som fått ta emot oförtjänt skit
I ett mejl till Niclas Hallgren skrev jag om missförhållandena på grova brott och han svarade: ”Tack för din skrivelse angående Lars Bergman. Vi kommer att undersöka om det finns uppgifter i din skrivelse som inte tidigare varit kända av oss och som kräver en bedömning”.
Ingenting hände – allt flöt på som vanligt. Intrigerna fortsatte och Lars Bergman satt kvar trots att andra befattningshavare skrev till Dan Persson och Niclas Hallgren och klandrade Lars Bergmans beteende. Eftersom som ingenting hände skrev jag ett nytt brev till Niclas Hallgren.
I december kom svaret; ”Tack för din skrivelse”. Något svar från Dan Persson fick jag inte heller. De har stoppat huvudena i sanden. De vill inte se, höra eller säga något.
När det gäller oegentligheterna bland personalen på grova brott måste man komma ihåg, att det har varit svårt för gruppchefen Jonas Rydén att göra något åt problemen, eftersom ingen av de inblandade har vågat berätta sanningen. Problemen hade kunnat tas upp till diskussion på arbetsplatsmöten men samtliga parter har låtsats som om allt var bra och så har de fortsatt med mobbningen, skitpratet och intrigerna.
Sista, men det fortsätter.
Orkar inte citera mera
Väl värd att läsa, för att få en inblick från Springare och Rydén som fått ta emot oförtjänt skit
Citat:
Var tog förhöret med "skrikvittnet" vägen?
Det hade pekat på att ev BP låg närmare planket snarare än Vivallaskogen!
Varför fortsatte inte söket efter den saknade kvinnan? Varför bara yttersta vägremsan efter Rättarevägen?
Citat:
Det var intressant läsning. Han påminde mig om Elisabet Höglund som alltid är ett offer och det är alltid alla andras fel.
Så han drog till Tyskland mitt i eftersöket, det var den semester du ägnat tiden åt.
Tack till dig som citerade, det stärkte min åsikt om Springares inkompetens i eftersöket ang LW.
Ingen av de ovanstående är trovärdiga.
__________________
Senast redigerad av hoppsann 2021-03-22 kl. 15:30.
Senast redigerad av hoppsann 2021-03-22 kl. 15:30.
Citat:
Så tycker inte jag att man ska se det.
Jag kan säga med handen på hjärtat att jag verkligen inte är någon PS älskare. Inte heller stöder jag hans syn i politiska frågor.
För min del handlar det om att höra PS syn på saken, vilket inte alls är oviktigt.
Naturligtvis har det PS har sitt eget skinn att värna om, men det betyder inte att det är osanning.
För att bedöma något så sakligt som möjligt, behövs även Springares version.
Vilken part i den här konflikten som sitter på sanningen, det kommer vi aldrig att få veta.
T ex kanske ledningen mörkar vissa delar, precis som PS kanske gör det.
Jag tror ändå att vi får några pusselbitar här som är av intresse.
Citat:
Del (6) jag skriver/citerar ur boken, därför att svaren vi eftersökt, många iallafall finns i boken
Jag ringde upp handläggaren eftersom jag var irriterad över utredarnas beteende och att de agerat tvärt emot vad vi kommit överens om. Som spaningsledare är man inte van vid att våra utredare kör sitt eget race bakom våra ryggar.
Jag frågade vad som föranlett att offrets bild publicerades och vem som hade beslutat detta.
Det vart tydligen för mycket för handläggaren att hantera, och hon blev kränkt. I normala fall skulle hon ha fått en rejäl reprimand för sin underlåtenhet att kontakta spaningsledningen. Men ganska snart fick jag ta ett steg tillbaka. Det visade sig att Lars Bergman på eget bevåg, gjort upp nya regler. Han hade utan kunskap om de verkliga förhållandena bestämt att Mikael Nyqvist, som skulle sköta personalbiten under fredagen när Jonas var borta, också skulle ikläda sig min roll som spaningsledare. Ett häpnadsväckande beslut. Att Mikael Nyqvist skulle fungera som spaningsledare under helgen hade aldrig varit aktuellt. Om spaningsledningen skulle lämnas över till någon annan måste en avlämning ske där ordinarie spaningsledare sätter in den vikarierande i ärendet. Jag hade inte talat med Mikael Nyqvist om ärendet. I detta läge hade Lars Bergman som inte har någon erfarenhet eller kunskap om hur spaningsutredningar i grova brott utreds, eller hur ledningsstrukturer bestäms och effektueras, fattat ett katastrofalt beslut. Lars Bergman hade vidtagit åtgärder som rört till allt så att en rad missförstånd uppkom. Bland annat hade åklagaren, Åsa Hiding blivit förvirrad och ifrågasatte vem som utgjorde spaningsledningen. Med all rätt eftersom hon utgick från det jag och Jonas kommit överens med henne om. Även handläggaren och övriga utredare blev förvirrade vilket också ledde till att jag och Jonas blev förvirrade. Så redan här satte Lars Bergman denna viktiga utredning på spel på grund av sin inkompetens.
Handläggaren blev alltså kränkt av samtalet där det ifrågasattes varför man inte agerade som vi hade bestämt. Jag och Jonas hade fler samtal med handläggaren och vi förklarade att vi inte längre riktade kritik mot henne, utan att det hela var ett missförstånd till följd av Lars Bergmans handlande. Vi kom också överens om att klara ut detta när vi kom hem. Handläggaren nöjde sig med detta besked.
Jag ringde upp handläggaren eftersom jag var irriterad över utredarnas beteende och att de agerat tvärt emot vad vi kommit överens om. Som spaningsledare är man inte van vid att våra utredare kör sitt eget race bakom våra ryggar.
Jag frågade vad som föranlett att offrets bild publicerades och vem som hade beslutat detta.
Det vart tydligen för mycket för handläggaren att hantera, och hon blev kränkt. I normala fall skulle hon ha fått en rejäl reprimand för sin underlåtenhet att kontakta spaningsledningen. Men ganska snart fick jag ta ett steg tillbaka. Det visade sig att Lars Bergman på eget bevåg, gjort upp nya regler. Han hade utan kunskap om de verkliga förhållandena bestämt att Mikael Nyqvist, som skulle sköta personalbiten under fredagen när Jonas var borta, också skulle ikläda sig min roll som spaningsledare. Ett häpnadsväckande beslut. Att Mikael Nyqvist skulle fungera som spaningsledare under helgen hade aldrig varit aktuellt. Om spaningsledningen skulle lämnas över till någon annan måste en avlämning ske där ordinarie spaningsledare sätter in den vikarierande i ärendet. Jag hade inte talat med Mikael Nyqvist om ärendet. I detta läge hade Lars Bergman som inte har någon erfarenhet eller kunskap om hur spaningsutredningar i grova brott utreds, eller hur ledningsstrukturer bestäms och effektueras, fattat ett katastrofalt beslut. Lars Bergman hade vidtagit åtgärder som rört till allt så att en rad missförstånd uppkom. Bland annat hade åklagaren, Åsa Hiding blivit förvirrad och ifrågasatte vem som utgjorde spaningsledningen. Med all rätt eftersom hon utgick från det jag och Jonas kommit överens med henne om. Även handläggaren och övriga utredare blev förvirrade vilket också ledde till att jag och Jonas blev förvirrade. Så redan här satte Lars Bergman denna viktiga utredning på spel på grund av sin inkompetens.
Handläggaren blev alltså kränkt av samtalet där det ifrågasattes varför man inte agerade som vi hade bestämt. Jag och Jonas hade fler samtal med handläggaren och vi förklarade att vi inte längre riktade kritik mot henne, utan att det hela var ett missförstånd till följd av Lars Bergmans handlande. Vi kom också överens om att klara ut detta när vi kom hem. Handläggaren nöjde sig med detta besked.
Här är det nästan lite svårt att förstå skadan av namnpubliceringen och varför det skulle vara ett katastrofalt beslut. Som spaningsledare bör PS också vara lojal mot sin egen chef och stötta denne även om man inte varit ense om ett beslut.
Annars kan inte organisationen som helhet att fungera som avsett och då är inget vunnet med att spaningsledningen vet bäst.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera