Del (7)
Senare under lördagen den 19 maj ringde handläggaren och berättade att en kropp hade hittats nära den försvunna kvinnans bostad. Kroppen hade omfattande skador och det var med all sannolikhet den saknade personen. Här övergick ärendet till att vara ett spaningsmord. Man höll kontakt med mig och Jonas resten av kvällen. Och precis som man skulle ha gjort i vilket ärende som helst av den här kalibern, och då inte spaningsledningen finns tillgänglig i staden, säkerställdes en tillfällig spaningsledning av lämpliga personer tills ordinarie spaningsledning kunde ta över igen. Lars Bergman utsåg Mikael Nykvist att vara spaningsledare på lördagen, efter det att kroppen anträffats. Lars Bergman insisterade på att Mikael Nykvist skulle vara spaningsledare, trots att Mikael Nykvist befann sig i Uppsala och hjälpte en släkting att flytta. Mordspaningen leddes alltså över telefon från Uppsala enligt direktiv från Lars Bergman, tills dess att jag och Jonas kunde ta över på måndagen. Den personal som fanns tillgänglig jobbade med ärendet under helgen. De saker som akut måste göras i samband med att en mördad person anträffas gjordes.
Under söndagen på väg hem från Tyskland hade vi kontakt med Mikael Nyqvist. Vi ville att han skulle skissa på ett förslag till en särskild mordutredningsorganisation som vi tänkte sjösätta under måndagen. Vi kommunicerade med handläggaren av ärendet om att telefonsamtalet kring utlämnandet av offrets identitet på fredagen, inte kunde avhandlas nästkommande vecka eftersom vi var tvungna att dra igång en mordutredning. Vi var överens om att ta det samtalet lite längre fram, när saker och ting hade lugnat ner sig.
Mordutredningen startade och det visade sig direkt att den skulle bli omfattande och komplex. Jag fungerade som spaningsledare och Jonas Rydén var biträdande spaningsledare. Vår chef, Lars Bergman lyste med sin frånvaro vilket var bra för oss – och för ärendet.
En bit in i utredningen häktades den misstänkte av Örebro Tingsrätt. Han häktades på den lägre graden skäligen misstänkt, vilket inom rättsväsendet kallas utredningshäktad. Det innebär att den misstänkte häktas en vecka. Under den veckan måste utredningen fortlöpa på sådant sätt att ytterligare bevisning som i allt väsentligt styrker misstankarna, måste komma fram. Lyckas man inte släpps den misstänkte på fri fot.
Under häktningstiden hölls förhör med mannen och spaningsledningen och åklagaren enades om, att samtidigt som den häktade mannen förhördes skulle också mannens fru förhöras. Vi var av den uppfattningen att hon satt inne med intressanta uppgifter som skulle kunna ha betydelse i utredningen. Jag och Jonas bestämde oss för att plocka ut två förhörsledare som vi ansåg vara den bästa kombinationen för att förhöra kvinnan. Den ena personen som valdes ut är en mycket erfaren mordutredare vid namn Gunhild S, med många års erfarenhet av grova brottsutredningar. Den andra som vi tog ut var handläggaren i ärendet, Elisabeth R. Den sistnämnda var inte lika erfaren och hon hade inte haft handläggaransvaret tidigare i ett så komplext ärende. I efterhand har vi reviderat uppfattningen om handläggarens kapacitet, men vi trodde då att hon skulle kunna axla ansvaret.
Förhöret med den misstänktes fru var viktigt. När vi bestämt oss för vilka förhörsledarna skulle vara, kontaktade vi dem och delgav dem vår strategi. Vi gav direktiv och förklarade att vi bedömde dem som mest lämpade för uppdraget. Ingen invändning framfördes på mötet av de två som utsetts till förhörsledare.
Lite senare samma dag befann jag mig i Jonas Rydéns tjänsterum på grova brottsroteln. Det knackade på dörren och in i kom Gunhild S. Hon var helt förstörd och började gråta. Vi funderade över vad som stod på. Gunhild S berättade att hon inte vågade ta uppdraget som förhörsledare. Hon var rädd för en annan mordutredare på roteln, Anna-Lena M, som skulle bli förbannad om hon fick veta att Gunhild blivit uttagen till förhörsledare. Gunhild S påstod att Anna-Lena M uppträdde som om hon bestämde allt bland utredarna. Anna-Lena M mobbade och trakasserade också Gunhild S vilket skulle ha pågått en längre tid.
Här stod vi nu, mitt uppe i en utredning med vuxna kriminalpoliser, där en utredare mobbade en annan under en pågående mordutredning. Det var som om vi var på en högstadieskola. Det var så otroligt att vi knappt kunde tro vad som pågick. Nu var det så, att Gunhild S för några år sen hade berättat att Anna-Lena M trakasserade och fryste ut sina kollegor. Jag var tillförordnad rotelchef vid grova brottsroteln då och vissa omstruktureringar gjordes. Jag trodde att trakasserierna hade upphört, men så var det tydligen inte. Visserligen anade man att det förekom intriger och osämja mellan några av poliserna på roteln. Men eftersom de var vuxna förutsatte vi att de borde kunna ta tag i problemen och lösa dem. Vi gjorde klart för Gunhild S att mobbning inte kunde accepteras och föreslog att vi så fort som möjligt skulle konfrontera Anna-Lena M med de här uppgifterna. Gunhild S sade då att hon vägrade konfrontera Anna-Lena M eftersom beteendet gjorde att Gunhild mådde väldigt dåligt.
Gunhild S föreslog en lösning – vi skulle spela upp en scen på ett möte med grova brottsgruppen. På mötet skulle det framgå att Gunhild S inte ville hålla förhöret, men att jag och Jonas skulle ”tvinga” henne inför gruppen och framför allt inför Anna-Lena. Vi skulle låtsas beordra Gunhild att ställa upp som förhörsledare.
Förslaget avböjdes självklart, men vi kunde senare konstatera att flera mordutredare på grova brottsgruppen mådde betydligt sämre psykiskt än man kunde ana. Någon form av åtgärd var ett måste.
Vi gjorde klart för Gunhild att vi inte tänkte ändra på beslutet – hon skulle hålla förhöret tillsammans med handläggaren Elisabeth R precis som planerat. När Gunhild lämnat rummet bestämde jag och Jonas att det måste få ett slut och att vi så fort det lugnat ner sig lite var tvungna att ta tag i detta en gång för alla. Men just då fanns inte den tiden på grund av mordutredningen som måste ros iland.
Mordutredningen hade gått igång sakta men säkert. Själva utredningsstrukturen bestod i att vi jobbade utefter ett standardiserat koncept: ”Polisens utredningskoncept vid utredning av grova brott” som i vardagligt tal kallas PUG. Just detta ärende var från början väldigt komplext med ett onormalt stort inflöde av uppgifter och namn på personer som skulle förhöras. Vi hade till en början svårt att komma ikapp med alla namn och uppgifter som väntade på att bearbetas. Vi fick disponera personal från Värmland och Dalarna och så klart från lokalpolisområde Örebros utredningsavdelning. Totalt arbetade cirka 30 personer i utredningen de första veckorna. Det var utredare, tekniker, analytiker och spaningspersonal. Några var ovana att jobba i en sådan mordutredningsorganisation men de allra flesta gjorde det de blev tillsagda och levererade efter de direktiv de fick.
PÅ EFTERMIDDAGEN TORSDAGEN den 14 juni var jag kallad till ett möte klockan tre med utredningssektionens chef Lars Bergman. Vilket ämne mötet skulle avhandla stod inte i kallelsen, men handläggaren Elisabeth R och den mobbande mordutredaren Anna-Lena M skulle delta. Då var det inte så svårt för mig att räkna ut vad det hela handlade om. Elisabeth R var den utredare som jag ringde upp på fredagen den 18 maj under min och Jonas Rydéns resa till Tyskland. Elisabeth R kände sig utsatt och misstänkliggjord av samtalet. Både jag och Jonas hade synpunkter på hur hon och andra i utredningsteamet hade förvaltat våra direktiv och hon kände sig uppenbarligen kränkt över det sätt, på vilket jag hade framfört kritiken. Avsikten med telefonsamtalet var naturligtvis inte att misstänkliggöra eller kränka Elisabeth R. Därför kom vi överens om att hon, jag och Jonas Rydén skulle ha ett möte där vi skulle reda ut vad som hade sagts under det där telefonsamtalet. Och det skulle vi göra när vi kom hem från Tyskland.
Lördagen den 19 maj anträffades den saknade kvinnans kropp och ärendet gick från att vara en utredning om människorov, till en utredning om ett spaningsmord, med allt vad det skulle innebära de närmsta veckorna. Nu när det var fråga om en mordutredning, hade både jag och Jonas telefonkontakt med Elisabeth R, där vi förklarade för henne att det varken fanns tid eller möjlighet att sätta sig ner i lugn och ro när vi kom hem och samtala om telefonsamtalet. Det mötet var vi tvungna att skjuta upp tills allt hade lugnat ner sig lite. Det accepterade Elisabeth R och hon hade inga invändningar.
Jag reagerade på att utredaren Anna-Lena M skulle närvara vid mötet 14 juni klockan tre. Hon hade ingenting med saken att göra och jag hade inte pratat med Anna-Lena M om den här saken överhuvud taget. Hon hade ingen nyckelfunktion i ärendet, förutom att hon hade ansvaret för kontakterna med – och informationen till anhöriga i utredningen. Detta skulle hon göra efter direktiv av spaningsledningen, enligt de föreskrifter som finns kring den funktionen i en mordutredning.
Prick tre startade mötet. Mycket riktigt – nu skulle det redas ut vad som sagts och varför, vid telefonsamtalet fredagen den 18 maj. Lars Bergman ansåg att jag inte hade uppträtt korrekt mot Elisabeth R, utefter de normer och de policys som fanns och som han tyckte skulle gälla. Lars Bergman hänvisade till ”sanningar” som inte fanns och visade också att han inte har en aning om hur en polisutredning går till eller under vilka förutsättningar man jobbar. Bland annat påstod han att jag och Jonas inte var spaningsledare när vi besökte Tyskland, vilket
