Hur förhålla sig till förlorad tid?

Är en ung man i 25 års åldern som haft mycket problem sen tonåren. Blev deprimerad efter att min barndomsvän fick cancer och dog, kunde inte hantera det alls. Klarade inte av att prata med henne före hon gick bort, sa inte att jag älskar henne och aldrig skulle glömma henne, sörjde inte, blev avstängd och jävligt arg. Det slant till i huvudet, slog ner mina kompisar, slutade bry mig om skola och livet. Det hände en del efter det, mycket droger, trasiga människor och lite brott. Inget spektakulärt, det var mest bara förlorad tid där jag var en bitter och utslagen tönt.

Det har börjat vända och blir lite bättre hela tiden. Jag har haft ihop det med några tjejer på vägen men aldrig haft en flickvän för då var jag inte i rätt state of mind. Nu skulle jag vilja hitta en normal och söt tjej att spendera tiden med.

Kroppen är i relativt bra skick, inga permanenta skador, inga skulder, är smart, ser normal ut, har intressen och mår bra.

Men jag är inte på samma nivå som andra 25 åringar för att jag förlorade 5-10 år. För tillfället känns skillnaden påtaglig för de flesta är klara med sina utbildningar och har börjat sina karriärer. De har redan haft relationer och har utvecklats mycket mer på ett personligt plan.

Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Borde jag bara köra på eller försöka komma lite längre först? Som man vad skulle du ha gjort i min situation och som kvinna hur hade du sett på det?

Jisses du är ju ung! Du har alla möjligheter i livet framåt! Det är svårt att hantera vissa saker i livet - såklart ångrar vi en del saker vi gjorde - eller kanske inte förmådde... men det är mänskligt! Om detta är jobbigt för dig så kanske du borde lufta det lite grand med ngn professionell - och hitta sätt att komma vidare. Kanske lära dig något på vägen.

Det handlar inte om då:et - nu:et - framtiden - det handlar om resan - livsvägen. Vi lär oss av allt vi går igenom. Good and bad.

Paniken man får när man inser att man är i din ålder fast att man är omogen, då blir det illa.

Ingen aning.

Själv är jag 25 och nyss färdig med en utbildning som visade sig inte ge något jobb. Finns en massa jobbtillfällen, men ingen vill ha en nyexaminerad.
Och för det vill jag ta livet av mig.

Jag har inga utsikter på att bli rik, bara skuldfri och inte behöva oroa mig för mat på bordet när mamma dör.
Och det går inte. Det är bara omöjligt.

Eller ja, jag har väl utsikten att plugga till sjuksköterska.
Skitkul med tre års utbildning till.

Du har antagligen lärt dig andra saker av vad du gått igenom. Så gammal är du inte, och så långt "före" är verkligen inte alla andra i din ålder.

Du är bara 25, upp med hakan du har fortfarande många glansår kvar.

När du är medelålders så kommer du att inse hur ung du var när du var 25. Du kan göra allt du vill, framtiden är din vän. Jämför dig inte med andra utan se till din egen historia och dina egna förutsättningar.

Menar du att du inte ens gått ut gymnasiet när du skriver misskötsel av skolan eller har du bara dåliga betyg från gymnasiet? I så fall rekommenderar jag högskoleprovet om du vill högskoleutbilda dig inom något där det är konkurrens om platserna. Var själv nästan 25 år när jag började på min nuvarande utbildning och jag har varit väsentligen frisk hela livet.

Jo jag har många möjligheter och är inte orolig för framtiden. Mitt bekymmer är att jag varit ute ur leken ett tag och undrar vad det innebär. Är det någon idé att söka relation när man är färsk från fördärvet?


Har ingen panik, är glad över att det går bättre nu.


Vilken nivå pluggade du på, det borde väl ha öppnat många dörrar för vidareutbildning?


Mycket möjligt

Kompis. Du är fortfarande ung och har knappt levt.

Och att oroa sig över saker som man inte har gjort, det är ungefär som att koka en kopp te för att lösa Sverige integrations...utmaningar..

Tid är bara förlorad om man vet hur mycket tid man har.

Dessutom, allt som känns negativt för stunden kommer du senare att se sammanhanget i, t.ex hade jag varit den jag är nu om inte det, och, det hade hänt? Troligtvis inte, skulle jag vilja vara någon annan?
Helst inte, skulle känns väldigt obekvämt.

Det du gått igenom har givit dig erfarenhet och insikt. En mognad ("vuxenhet" & självmedvetenhet) som många andra inte upplever under en livstid. Mitt råd är att hädanefter göra det som leder mot din vision av en önskvärd framtid. Gör det med kvalitet och stressa inte. Njut på vägen när du bygger dig. A propos kvinnor; skulle tro att många ser denna mognad som en attraktiv egenskap för längre förhållanden.
För kortare förhållanden är kravspecifikationen mer bred nacke och stora triceps, frekvent pladder med stort garv och att spruta skumpa iförd Lanvin sneakers.
Kör på!