Hur förhålla sig till förlorad tid?

Om man skippar att ha roligt så tjänar man in omkring 20 år av sitt liv jämte omgivningen i dagens samhälle.

— Men till vilket pris? Livet självt?

— Just så!

Ska man leva ska man ha roligt på vägen. Min filosofi är att den som är lyckligast vinner.

Jag hade roligt när jag skrev det inlägget.

Är en ung man i 25 års åldern som haft mycket problem sen tonåren. Blev deprimerad efter att min barndomsvän fick cancer och dog, kunde inte hantera det alls. Klarade inte av att prata med henne före hon gick bort, sa inte att jag älskar henne och aldrig skulle glömma henne, sörjde inte, blev avstängd och jävligt arg. Det slant till i huvudet, slog ner mina kompisar, slutade bry mig om skola och livet. Det hände en del efter det, mycket droger, trasiga människor och lite brott. Inget spektakulärt, det var mest bara förlorad tid där jag var en bitter och utslagen tönt.

Det har börjat vända och blir lite bättre hela tiden. Jag har haft ihop det med några tjejer på vägen men aldrig haft en flickvän för då var jag inte i rätt state of mind. Nu skulle jag vilja hitta en normal och söt tjej att spendera tiden med.

Kroppen är i relativt bra skick, inga permanenta skador, inga skulder, är smart, ser normal ut, har intressen och mår bra.

Men jag är inte på samma nivå som andra 25 åringar för att jag förlorade 5-10 år. För tillfället känns skillnaden påtaglig för de flesta är klara med sina utbildningar och har börjat sina karriärer. De har redan haft relationer och har utvecklats mycket mer på ett personligt plan.

Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Borde jag bara köra på eller försöka komma lite längre först? Som man vad skulle du ha gjort i min situation och som kvinna hur hade du sett på det?

Återkom när du närmar dig 50, och inser att du pga personliga brister har slösat bort stora delar av ditt liv på olika återvändsgränder, trots att du egentligen var medveten om det redan när det hände. Och att du därigenom har gått miste om det mesta av det som du verkligen ville ha i livet, trots att du faktiskt hade förmånen/möjligheten av att ha tillgång till det. Känslan av att veta vad du borde göra, men av någon svårbegriplig anledning ändå inte göra det, och långsamt se ditt liv rinna genom fingrarna.

I det läget så har du kanske lite mer av en utmaning. Nu är du 25, och genomgår någon slags kris pga övergången till vuxenlivet. Du har 25 fantastiska år framför dig, där du fortfarande kan hoppas på att inte bli den jag beskrev överst. Och det bästa är, att när även du hamnar i den sitsen, så känns livet ändå roligt och meningsfullt för det mesta, med många möjligheter kvar.

Jo jag är fortfarande liten och har mycket kvar, känner mig som en 15 åring med bil och körkort . Är inte orolig över att få det gjort utan när. Försöker lista ut ungefär när jag kan börja förvänta mig att hitta en normal tjej och det är värt att börja söka.

Du har väl varit till botten, kommit tillbaka och/eller sett andra göra den resan? Att ungefär vilka förväntningar har "vanliga" folket på en? Folk brukar vilja vara schyssta och påstå att andra inte bryr sig om sånt. Men i praktiken är man väl inte så sugen på att släppa in såna som kommer direkt från skiten. Att rimligtvis borde det väl finnas saker jag behöver ordna före jag kan förvänta mig att accepteras bland vanligt folk.

Om inget annat så bör du göra dig av med illusionen om att "vuxna" är ordentliga människor som sköter sitt shit.

Tyvärr väntar inte omgivningen på dig, utan du hamnar bakom. Det är omöjligt att komma ikapp. Man får helt enkelt fejka att man inte är efter så gott det går och försöka fylla i de stora luckorna och lära sig att vara stolt över drt man åstadkommer ändå.

Jobb och eget boende. Klarar du de bitarna kan du fejka resten. Sedan att hemmet ser ut som ett pojkrum, du frstar varje fredag, gamear och din flickvän är 16 eller vad nu för omoget sätt att leva på du har får vara ok. Jobb och egen bostad så kan du göra sken av att vara vuxen trots extrem omognad.