Citat:
Ursprungligen postat av
anwe8
Träffsäker spaning. Jag tror, givet min egen bakgrund i en storstad med såväl syskon, föräldrar, kusiner som farföräldrar varit direktörer, advokater, ingenjörer, diplomater, politiker och arkitekter, att det handlar om individer som ämnar distansera sig själva från deras närmaste konkurrent i hierarkin. För den övre medelklassaren är den "tacky" nyrika uppkomlingen ett hot som måste konfronteras med hånfullt föraktfulla analyser och kritik. Den tacky medelklassaren emulerar ju i hög grad den reella borgligheten, så för att inte kopian ska devalvera värdet av själva originalet så finns det ett egenintresse hos den härskande klassen att avfärda uppkomlingarnas beteende och tarvliga ansatser till borgerlig klass som "fake". Ansatser hos den faktiska borgligheten att leka adel eller aristokrat kan såklart avfärdas också, om än på andra grunder än ovan nämnda. Dandy-fenomenet är väl ett typexempel på hur det kan se ut när medelklass leker aristokrat.
Vi ser prov på samma drag till att "slå närmast nedåt" i WT-tråden, fast där handlar det istället om lägre medelklass/arbetarklass som ämnar höja sig själva på de missbrukande och slitna trasproletärernas bekostnad genom att hävda sin moraliska överlägsenhet visavis deras antagonist och nemesis par excellence. För mig personligen besitter inte WT ngn nämnvärd dragningskraft. Människorna intresserar mig i måttlig utsträckning som fenomen i sig, men att trycka ner dem, i stil med på det sättet som proletärerna är så hågade till, skulle aldrig anstå mig. Det handlar inte om att jag är moraliskt överlägsen proletären öht; vad det implicerar är att vi har olika ärkefiender.
Nu får du inte ta min syrlighet som en attack på din person, men jag kan tycka att ”Humblebrag” är en typisk egenskap för TM. Du får ha överseende med den anglicismen, jag är lite för trött i skallen efter att ha trälat hela dagen på mitt monotona lagerjobb för att hitta en adekvat översättning, men att rabbla vad medlemmar ur din släkt haft / har för titlar respektive yrken känns lite TM.
Att försöka passa in, vilket människor tenderar vilja göra, oavsett sammanhang, så är det ofta ”slicka uppåt, sparka nedåt, oavsett om gemensamma nämnaren är etnicitet, klass, bostadsort eller specialintresse.
Jag kan dela en personlig anekdot. När jag försökte åstadkomma något i den akademiska världen när jag studerade träffade jag ofta folk vars föräldrar hade välrenommerade och välbetalda yrken. Av någon anledning så fick jag ofta den frågan, vad mina föräldrar jobbar med. Som första fråga. Jag försökte till en början att passa in och svarade således att ”min pappa är entreprenör”. Allt eftersom frågan fortsatte ställas så ledsnade jag och svarade med ”yrkeskriminell. Min farsa är yrkeskriminell”. Till slut ledsnar man på sin egen kreativa semantik.
Avslutningsvis så kan jag utan problem erkänna att jag är whitetrash, 100%, med tatueringar jag inte kan dölja och med en inte speciellt sofistikerad smakpalett.
