Den svenska kultursidans utveckling i ljuset av Bulletin [Utbrutet]

Det är skillnad, det är det. Det gamla gardet (författare etc.) hade inte sällan mer tänkvärda saker att säga. En helt annan sak när man inte ställer upp på någon intervju endast för att förlaget vill att man ska göra PR för den nya boken, tänker jag. Har svårt för den mysigt förtroliga tonen i Babel. De kunde väl åtminstone bjuda in Stig Larsson, Martin Tistedt eller någon annan som skaver lite.

Även talande för dagens klimat att man gärna talar om att man "gillar böcker" eller "gillar att läsa". Får väl stå för att jag är elitist när det kommer till litteratur och andra heliga ting.
Var det inte Neuding som skrev det? Tror tom. att meningen finns citerad någon sida bak i den här tråden. En annan skribent skrev träffande att det kan tyckas meningslöst med kultursidor som medvetet avhåller sig från att kommentera allt som är aktuellt.

Jag tänker mig annars att man ju kan välja sina strider. Man behöver inte ge sig in i debatten kring "Vita havet" på Konstfack om det finns annat som är mer i linje med Bulletins borgerliga profil.

Det skrivs över huvud taget fördömt mycket om privatlivets relationer i dagens kulturmedia, inte minst kultursidor och intervjuer med olika "kultur- och nöjeskändisar". Och det görs i ett tonläge som på en gång är självbespeglande, fläskigt moraliserande ("ja, så som JAG har det, så ska det vara!" eller "Jag kan inte komma över att han borde känna sig SKYLDIG för det han gjorde mot mig, eller fick mig att känna" osv) och naturligtvis sentimentalt poserande. Personer som ofta är rena nobodies eller näst intill målar upp hur de anser att deras eget privatliv funkar, tar i med bred pensel och patos, pepprat med dussintals "JAG" rakt ut i texten - och låter förstå att man kan dra generella/principiella slutsatser av detta. Eller ännu värre: man gör obesvärat samma sak om sina idolers privatliv: Beyonce och Jay-Z, Meghan och Harry osv. Den sortens texter hade för bara trettio år sedan refuserats som omöjligt narcissistiska av de flesta dagstidningsredaktioner, men idag finns de överallt. Även i P3 Sommar, kan man tillägga.

Åsa Linderborg, som på många sätt har varit en av de sista som höll "den gamla kultursidans" fana högt (oavsett vad man tycker om vissa av AB:s publiceringar) skrev för ett par år sedan att den här sortens moraliserande utläggningar om privatlivet är typiska för journalistiken numera, och en avart. Vanligt folk uppfattar det fullt riktigt som en bekväm elit som gör sig omöjligt breda i sitt Kamratposten. Jag förstår att man ser det så, skrev Linderborg, det *är* slående - och löjligt.


Visst är det så, Idag verkar man ofta bara välja efter vad som är "viralt" och stort för ögonblicket.

Jag tror det är en sorts amerikanisering som slagit igenom. Vad är det man säger? Me, myself and I. En sorts självhävdande amerikansk kultur. Jag är i centrum och jag är otroligt viktig. Jag tänker en del på de vita amerikaner som deltog i de våldsamma demonstrationerna i Portland och Kenosha och Minneapolis förra året. De hade färgat hår, tatueringar, ringar i näsan nästan allihopa. Det handlar om att synas och vara någon. Annars finns man inte. Man kan göra en affär av vad man äter och inte äter i sociala sammanhang. Amerikanernas narcissism har flyttats över till Europa. Det märks också mycket på svenska förskolebarns ständiga pratande utan att de säger något. Det handlar bara om att dra uppmärksamhet till sin person. Att synas och ta plats. Märkligt detta.

Sedan är det mycket livsstilsfrågor nu. Mat, musik, heminredning, psykologi. SvD handlar numera nästan bara om livsstilsmarkörer. Jag tycker Bulletin är på rätt spår med sin kultursida. Den är väldigt old school. Nästan 60-talsmässig. Jag gillar det. Det jag saknar med Bulletin är kommentarsfält. Jag hoppas det kommer. Med dom ägare man har från IT-branschen borde man ha råd.

Först: Jag gillar faktiskt Åsa Linderborg och skiter i stort i hennes åsikter. Hon är en av få krönikörer i dag som lyckas formulera skarp kritik — även mot sina egna — på ett både elegant och humoristiskt sätt. Hon har lite torr humor. Och hon har ärligt talat ofta rätt, på ett eller annat sätt, fast jag inte alltid håller med. När det kommer till det evinnerliga tyckandet i första person har hon det sannerligen. Rätt, alltså.

Privatlivets helgd respekteras kort sagt inte längre. Det kan framför allt vara stötande för andra att ta del av alltför intima detaljer i stil med scener ur ett äktenskap, om nu den som delar med sig saknar problem med det. Tror dock att detta är en naturlig fortsättning på den rörelse mot mer informalitet även gentemot främlingar som tog sin början med du-reformen, någonting. Haha.

Man märker att det finns en överdriven uppfattning om att berättelserna om kända människors öden, även "kända", bjuder på mer allmängiltiga lärdomar än andras — pöbeln får vackert stå tillbaka utom när temat är sex och/eller åkommor. Särskilda krönikörer som nästan uteslutande utgår från sig själva: vad är det för trams? Som alltid har någon granne att fösa in i texten?

Bulletin har varit relativt fri från rena vardagsbetraktelser med diffus politisk touch, och även detta vill jag minnas att man uppgett att man tänker undvika. Behjärtansvärt trots allt om det inte lindas in och stoppas upp i tid och otid. Vore sedan texterna längre och producerade med större finess skulle jag förmodligen ha större överseende med idéer som inte är mina. Alltså ungefär som med Linderborg.
Ja, eller hur? Hell seger på dig.

Problemet är mycket riktigt i grunden större än journalistiken. Jag minns att någon för ett par år sedan skrev (i en brittisk tidning förstås, inte en svensk) att berättande prosa som konstart - romaner, noveller, memoarer, "kortprosa" - befinner sig i en svår kris. Dels därför att kulturmedia och många litteraturvetare vägrar upprätthålla tydliga gränser mellan kommersiella underhållningsböcker och berättande med konstnärlig tyngd (gränser som ska vila på litteraturen själv, inte på försäljningssiffror eller vem som skrev), dels eftersom vi lever i en tid när varenda PR-kampanj,jobbannons eller reportageserie i tidningarna gör anspråk på att vara "storytelling" - och därmed raderar ut folks känsla för vad riktig berättande prosa handlar om. Lägg till detta att litteraturens status redan idag är svajig (inte minst i skolan och på universitetet) och vi får en riktigt knepig situation. Många böcker och filmer som idag hyllas på kultursidorna är i praktiken någon sorts manifest eller halvtaffliga försvarstal för marginella grupper eller rena kufar som ingen skulle vilja möta ute i det verkliga livet...

Mycket riktigt hade en bok om samtida litteratur typ Erik Hjalmar Linders klassiska Fem decennier av 1900-talet (1949/1965, drygt tusen tättryckta men levande sidor om svensk litteratur och dess utveckling från omkring 1900 till 1950 - och helt utan färgbilder) omöjligt kunnat skrivas och ges ut idag, om de senaste sextio årens litteratur. Inget förlag hade satsat på ett sådant projekt, och dessutom förutsätter Linder en gränsdragning mellan populärlitteratur och "riktig" litteratur som var självklart synlig då, men som är rätt uppluckrad idag (hör Lisbeth Salander och Linda Skugge hemma i en modern svensk litteraturhistoria, och vilket utrymme ska de isåfall få?)

Tack så hemskt mycket!
Trist nog börjar det kanske bli dags att sätta punkt för den här spännande diskussionen för att inte avvika för mycket från trådens ämne, men jag håller så klart med dig. Jag tror att det du beskriver delvis har en ekonomisk förklaring i och med att det lättsmälta premieras. Vad detta i sin tur beror på är inte lätt att säga på några meningar. Det ska vara enkelt för att det enkla säljer, men samtidigt säljer det enkla för att det ska vara enkelt.

Vi lever i bekännelsens tidevarv. Vi vill ha en röst som talar med eller till oss. Ett skönlitterärt verk ska gärna ha någon sorts verklighetsanknytning utöver de vanliga sanningsanspråken. Bäst är väl om romanen etc. baseras på en "sann historia", om den har karaktär av nyckelroman (tänk Myggor och tigrar: smaskens!) eller om den behandlar "svåra saker" som de flesta kanske upplever endast en gång i sitt liv. Hur många "skönlitterära" författare har vi inte i dag som saknar fantasi och hittat stoff troligtvis till en (1) roman och inte fler?

Det vore kul med en diskussion på Bulletins kultursidor om kulturens överlevnadsvillkor i vår genomkommersialiserade samtid. En diskussion om "sanning", fiktion och "verklighet". En diskussion om den tidslöshet man säger sig vilja fånga. En diskussion om varför man vägrar ta med recensioner. Hellre sådana saker och teman än ännu en text om män i kvinnokläder, om Bandhagen eller om kosmetika.

Jag har länge tyckt att det behövs en tråd här på medieforumet om kultursidornas förfall, men ett problem är ju att en stor del av denna förvandling redan ligger i det förflutna....

Ja, så är det. När det gäller kulturens ställning i samhället öh. kan skadan tyckas irreparabel. Under tusentals år har kultur och bildning varit en integral del av samhället. Nu är den marginaliserad. Det finns folk som går på teater och läser romaner, men många gör det för att det är fint och en livsstilsmarkör. Att ha en välfylld bokhylla hemma, full med olästa böcker, är praktiskt när man bjuder på middag. Jag överdriver lite, men allt detta sätter spår också på journalistikens område.

Stevenstills skrev att han tycker att Bulletins kultursidor är oldschool och nästan som på 60-talet. Kanske det, men i så fall saknas riktning, rörelse och redaktionell helhetssyn. Mello och texter om kändisar märker vi ingenting av. Tyvärr finns inte mycket att hämta i stället.

Bulletin borde fundera på om de verkligen ska ha kultursidor, men å andra sidan blir transan ledsen om han får gå.

Visst handlar det om ekonomi, även om många av dagens poppiga kulturjournalister lever "in denial" om detta. För många tidningar är ledarsidan en av de mest prestigetunga delarna av avisan - särskilt för tidningens ägare och ledning. Samtidigt är det en sida som relativt få läser och många bara bläddrar förbi.

Under de senaste 25 åren eller så har man sett att ledarsidorna försöker bli mer lättlästa och publiktillvända, ofta just mera "storytelling", och antalet läsare har ökat en del men knappast så mycket som man önskade. Då är det klart att det blir känsligt om andra delar av tidningen, t ex kultursidan, i praktiken klampar in på ledar- och debattsidornas revir och dessutom har betydligt fler läsare, mer utrymme och mer spännande texter. Jag tror att det var den konflikten som briserade i "kulturkriget" på Sydsvenskan i början av 1992, en helt öppen konflikt mellan tidningens ledning och kulturredaktionen och där ledningen till slut försökte avsätta kulturchefen, men tvingades krypa till korset och ge upp.

Offentligt har det varit nästan dödstyst om den här förvandlingen av kultursidorna, den har knappast diskuterats alls i Sverige, inte på något analyserande sätt i alla fall. Vare sig i tidningsmedia själva eller inom pressforskningen på universiteten. Förmodar att det beror på att saken är för känslig för alla inblandade och att Sverige är ett relativt litet land.

Klart de ska ha en kultursida. Men som den är nu är den totalt handfallen att funka i en dagstidning.

Att rata dagskritik, som kulturredaktören föraktfullt kallar det, blir som för ledarsidan att rata den politiska samtiden.

Och veckans poet, vad fan. Jag älskar lyrik, men just därför tycker jag upplägget med veckans poet är ja, jag vet inte. Vill man föra fram lyriken är just dagskritik, både av nyutgivning av klassiker och nya lyriker, ett betydligt mer intressantare upplägg om man vill göra lyriken en tjänst.

Dagskritik, djuplodande essäer som knyter an till aktuella händelser och mer lättsammare texter i form av krönikor som sätter tempen på samtiden, en självklarhet att dessa ska vara stommen på en kultursida i en dagstidning. Som det är nu är det bara pissljummet.

Skulle vilja veta om detta var kulturredaktörens egna förslag att skipa allt vad aktualitet heter. Tror detta kan bli nästa konflikt på tidningen, om det inte redan är det. Ekelund är en hyfsad författare och skribent, men driva kultursidan som en personlig blogg och resten av artiklarna, vilka av någon märklig anledning alla kallas krönikor, som oftast inte knyter an till någon form av aktualitet är ett ytterst märkligt upplägg.

Inte alla som får en så fin chans att starta en kultursida från scratch och så sabbar man det på det här viset.

Ovanstående 34 inlägg om Bulletin och den svenska kultursidans utveckling bröts ut ur trådarna (FB) Högerprofiler rekryterade till hemligt medieprojekt – Bulletin och (FB) Konflikt på Bulletin – öppet bråk mellan ägarna och ledningen och gjordes till ett eget ämne.

/Moderator

Problemet är väl det jag påtalat flera gånger, att medierna gått från att handla om information till att handla om moral, eller snarare, moralism. Det finns ingen som borrar i det som är; i stället dreglar man över hur det borde vara, och kommer med stränga förmaningar mot det skurkaktiga folk som inte uppfyller de moraliska stormaktsdrömmarna. I detta har media gått från att vara sanningssökande till att bli predikande; man har blivit präster, som otåligt övervakar avfällingarna.

Ett bra exempel på detta kan studeras vad gäller han som hittade hålet i Estonia; flera tunga "journalister" begapade sig över att det minsann hade skett på fel sätt, att inte viss information hade presenterats på ett visst sätt, et cetera. Själva har de förstås inte gjort ett skit åt grundproblemet, som en idiot kunnat se i tjugofem år; att det är något skumt med fallet och att statsapparaten dolt något. Det är inte intressant för den som inte bryr sig om fakta, bara om hur saker presenteras. Det är antijournalistik.

Jag läste någonstans detta (ungefärligen): "romantiken är tillbaka; man har bara hittat nya saker att romantisera över" och det är väl på pricken.