Den svenska kultursidans utveckling i ljuset av Bulletin [Utbrutet]

Sant, om man formulerar exakt samma problem som sin motståndare så är man ganska överflödig.

Det är säkert tanken.

Oavsett vilket så bevisar detta vilken pervers tidning Bulletin är.

Det är fullkomligt absurt. Spretigt är bara förnamnet. Vad vill de ha ut av detta?

Jag har inte lusläst deras kultursidor så noga, men uppfattar att ett syfte nog är att markera mot den extrema, distanslösa fixeringen vid nuet - det dagsaktuella - och populärkulturen. Två trender som sedan 2002 ungefär har dränkt nästan alla större kultursidor i svensk press. Kultursidorna har ju inte alltid varit så blint historielösa, poppiga och egotrippade som de är numera. Eller så fyllda av krönikörer (och aktivister) med stor bildbyline för den delen.

Förr (så sent som för 25 år sedan) var det debatt som räknades, inte teatralt poserande, och bilderna på deltagarna i diskussionen, i den mån sådana alls förekom, var av modell små svartvita passfoton.

Förvisso. Det är tidningar som Pop och Bibel som drivit på den utvecklingen, skulle jag tro. Skyll på Andres Lokko och Fredrik Strage. För att inte tala om Linda Skugge. Hon var alltid så personlig.

Har trist nog svårt att se hur kulturen på Bulletin slår ett slag för det tidlösa när det kommer till kritan. Vet att man nämnt i något sammanhang att målsättningen är att erbjuda något som står sig vinter och vår, sommar och höst, år ut och år in. Det har uppriktigt sagt varit bra knapert på den punkten. Svante Nordin skrev om analytisk filosofi och kontinentalfilosofi och Salomon Schulman om Spinoza. Vad har vi fått i övrigt? Nina Lekander om Bandhagen?

Gissar att det avspeglar kulturchefen Fredrik Ekelunds/ Marisol M egen personliga intresseprofil.

Paulina Neuding skrev 22 december vid lanseringen av Bulletin, att man ville ha


https://bulletin.nu/detta-ar-bulletin-sveriges-nya-dagstidning


Den transsexuelle Fredrik Ekelund/ Marisol M rekryterades till chef för kultursidan, då han enl. Thomas Gür är en lysande stilist.

Tyvärr verkar Ekelund/Marisol M ju ha ett one track mind. Och om ngn på redaktionen skulle muttra, att det nog blir lite för mycket... så riskerar de väl att Ekelund/Marisol M snyftande gråter ut i MSM över Bulletins ohyggliga transfobi.

Belysande — tack för det! Kan på något sätt förstå att det var en jättegrej i Fredrik Ekelunds liv att dra på sig strumpbyxorna för första gången och förvandlas till Marisol, men hur i hela världen angår detta Bulletins läsare? Det är närmast en kapning av kultursidorna vi ser, om det inte vore för att Gür alltså rekommenderat Ekelund. Resultatet är pinsamt. Och komiskt.

Ekelund = alibirekrytering. Vanskligt.

Javisst. Skribenter som Nordin eller Horace Engdahl - eller för den delen Sven Delblanc - hade inte haft en chans att idag etablera sig i tidnings- och tidskriftsmediet (eller i tv) som kritiker, debattörer, essäister och intelligenta blåslampor mot dumheten på det sätt de lyckades göra för bara en eller två generationer sedan. Det är en sorglig utveckling och den gäller mycket fler sidor än det mest uppenbara exemplet, DN.

Det handlar om en avakademisering och snuttifiering av kultursidorna, och en allt mer skygglappsbetonad relation till samtiden och historien. Man är helt enkelt rädda för allting som faller utanför den smala ljuskägla man har bestämt sig för, rädda för att det ens ska talas om sådant. Och det är ofta sidornas egna chefer som har drivit på - inte minst radarparet Per Svensson och Björn Wiman från Expressen/DN.

Eller Sven Stolpe. Stolpe måste alltid nämnas när svensk journalistik förr och nu kommer på tal. Till och med en vänstervriden dåre som Lagercrantz framstår som ett under av beläsenhet jämfört med dagens kulturredaktörer. Det finns så klart positiva undantag i dag, men på det stora hela råder... mörker.

Och så en liten fundering på temat "hönan eller ägget": man kan fråga sig om kultursidorna ser ut som de gör för att allmänna bildningsideal saknas i dag eller om bildningsideal saknas bl.a. för att de stora kultursidorna är som de är.

Man kan räkna upp hur många gamla lejon som helst, från Marianne Höök och Gunnar Harding till Gunnar Ekelöf, Allan Fagerström och Sven-Eric Liedman. I botten handlar det om att litteraturens, bildningens och eh, "finkulturens" status i offentligheten har sjunkit -av samma anledning har vi inga politiker på toppnivå med tunga examina och erfarenheter från andra håll än den politiska sfären längre, de är i stort sett broilers och medietränade allihopa.

Kultursidornas självständiga roll inom tidningarna har också rykt. Så sent som på 90-talet kunde kultursidorna på t ex Sydsvenskan och DN tidvis fungera som en andra ledar- och debattsida, med ett bredare utbud av åsikter/fri debatt, mer ambitioner och ofta i öppen polemik med det som skrevs på samma tidningars "riktiga" ledarsidor. De hade ju också klart mera spaltutrymme och ofta bättre skribenter.

Från ungefär slutet av 90-talet stramade tidningarnas ägare och huvudredaktörer åt denna frihet, givetvis utan att det blev offentligt. Sydsvenskans ledning hade gjort ett försök i den här riktningen redan 1992 men hamnade i öppen konflikt med kulturredaktionen, skämdes ut över hela landet och tvingades backa. Femton år senare kunde man konstatera att det mesta som tidningens ledning hade krävt av kultursidan den gången hade genomförts via påtryckningar och sparpaket, långsamt och smygande. Idag är Sydans kultursida sedan länge stendöd och ett forum för hjärndöda Malmöhipsters och aktivister.

En spaning (som det ju heter i dag...) är att litteraturen reducerats till ren underhållning. Det är därför vi fått en marknad för specialtidningar som Vi läser i bl.a. BLM:s ställe. Vi var också en kvalitetstidning en gång i tiden, liksom Folket i bild; alltså varken FiB/Kulturfront eller Fib-Aktuellt.

Det blev ett riktigt stickspår det här, men relevant är att Bulletin ju uttryckte svart på vitt att man definitivt inte är intresserade av några kultursidor som forum för polemik. Ingen kulturdebatt. Ingen andra ledarsida. Det där med intern debatt mellan redaktionen och kulturredaktionen är annars en kul dynamik.

Jäpp, eller jämför Babel med dess (oftast) trevligt inställsamma och nu-fixerade ton med Lars Ulvenstams tv-intervjuer med författare och konstnärer under 80-90-talen, eller för den delen med Jan Guillous gamla intervjubok Artister från omkring 1980. Different planet.

Det var en nyhet för mig att Bulletin har sagt ifrån att de inte vill ha debatt eller polemik på sina kultursidor, jag förmodar att det framför allt är *ägarnas* synpunkt (även om de kanske har fått Ivar Arpi att också skriva under på det). Både Ivar Arpi och Fredrik Ekelund är ju annars personer som sätter värde på debatt, och som verkar se det som ganska självklart att bra dagstidningar också ska vara forum för debatt.