Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

mår piss

Upp med hakan IQ!

Hur gick det med den ödsliga fäboden du fann i somras? Har alltid undrat vart stigen bortom ledde. Fanns det en jänta där eller nåt annat lika spännande?

Ge oss fler strapatser från dina mystiska expeditioner.

ingen jänta så långt ögat når , ledsamt i sinnet och fäller en tår , fädboden är lika öde som när jag hittade den , bara damm med några fotspår i ,
gott om stigar finns det , nyfiken , men inget direkt spännande , som får hjärtat att slå , mest att bara att gå i cirklar , trampar man lätt i sina egna fotspår då ,
nej

dags att krypa 600 meter under marknivå , som ett djur
hur jag hittar ut , spelar noll roll .

ser ni hur jag mår ?

och all text blir skit , då jag är blind i sinnet , i går , i dag och i morgon

Det var en mollstämd utgjutelse i en vemodig betraktelse. Ingen jänta runt fäbons gåtfulla skickelse, ingen förälskelse och därmed ingen chans till förökelse. Ingen falukorv i sikte, kanske inte ens en mandelbakelse.

Men vill ändå ge en påminnelse till din hugfästelse av denna årsberättelse och dess förgängelse, att kanske här fröets hängivelse till nya strapatsers upplevelse sås till verkställelse. Halvt till förnöjelse och halvt till blodsutgjutelse, men alltid utan vidskepelse, förgrämelse och solförmörkelse.

En besvärjelse till jordandens uppenbarelse ger förnyad välsignelse till ledförbindelse utanför all bebyggelse. Där får du stärkt kallelse och lockas till sinnesrörelse i uppgörelse med naturens bestämmelse. För den som beträder stigarnas yttersta avvikelse vilar runt hörnet möjligheten till kluriga gåtors uppdagelse och oanade hemligheters frigörelse.

Glöm ej toalettpapper i händelse av tarmrörelse.

att livets stig är lång och kuperad , det vet jag , det går upp och det går ner och ibland är det bara mest bröte i ens väg att ta sej igenom .

klart strapatser leder till oanade slut , i bland bra och ibland mindre bra ,
därför är jag nyfiken , och envis , men också trött !!

trött på att det händer för lite . just nu !!!

så planerar en sista tur , ner i underjorden , där jag varit förr , många gånger .
behöver action , behöver få känna adrenalin , behöver få se det jag inte sett , och
behöver känna att jag lever , för nu är jag död inuti

gör jag nått dumt ? troligtvis ja , gör jag nått bra ? troligtvis ja
så
när det bär av , så får det bli min dag

hur det än går ? , hellre det än att bara förgås i ett tungt sinnes mörker , mitt på ljusa dagen

är lite nere oxå för att jag inte ringt en medlem här , fast jag lovat
gått lång tid nu
funderat många ggr att nu blir det av
men
inte det inte , då annat alltid kommit i vägen
så
i morgon blir det av ! . .

har kvar ditt nummer

förlåt

Låter redan bättre IQ!

Du har mycken kuk kvar än. Segt virke förgås ej på havets botten.

haha nu va det inte kuken som skulle ringa
mer att jag tycker hon är intressant som människa
ser intelligens och ett stort hjärta , fast vi aldrig träffats IRL

brukar sällan ha fel i sådant

nej denna jävla vinter har varit vedervärdig på så många sätt , måste dra i gång livet NU!!!

leva eller dö , är ett bra tankesätt i bland

Ja, det beror nog också på vilken relation man hade och hur nära man var. Jag har förlorat husdjur innan dess, man blev förstörd, man sörjde man kunde gå vidare det var annorlunda. Min vovve såg jag som mitt barn och enda familj och jag behövde knappt någon annan när jag hade honom. Såhär i efterhand så förstod jag att han var kärleken i mitt liv, det fanns ingen snällare än honom.

Går inte ens att jämföra honom med de killar/män man lärt känna i sitt liv. Och hade jag dejtat någon medans han levde så hade personen kommit på en andra plats efter honom. Människor är oftast skit som idioten jag lärde känna i nov (som dessutom försökte blama mig för min hunds ohälsa mm må han ruttna i helvetet som den pissiga människan han är, Karma. Jäveln myser med största sannolikhet över att läsa att man mår dåligt.) medans ens hund är ens lojala och snälla vän. Jag saknar hur V brukade följa efter en från rum till rum, hålla koll på en och dela kudde med en ibland när vi sov. ❤️

detta är nackdelen med djur , de lever inte lika länge som oss människor

man måste försöka ta vara på all tid man får med de på bästa sätt , och fast tiden man får tillsammans med sin vän är kort , så ger de en så mycket glädje i livet att det påverkar ens livskvalitet helt klart , många bara säger , bara skaffa ny hund då ! , men jag har nog valt mina husdjur lika noga som mina partners i livet , då det bara finns en L , T , R

det jag saknar mest är livfullheten , och de förstående blickarna , samt pratet mellan husse och hund när man hittar på bus tillsammans , nej de är alla olika men lika saknade , glad att jag dock fick många år med de totalt sett , och man får se när man hittar nästa vän ? letar inte jätte aktivt , då den senaste besöker mej i mina drömmar och tankar ännu efter ett par år .

känslan att inse att nu är det över , är helt vedervärdig , men jag har alltid tänkt på min hunds bästa mående i första hand , och då är valet enkelt fast beslutet är blytungt , att få ta ett sista farväl , krama om , när den sista sprutan fridfullt avslutar allt är nödvändigt i bland , det kallas för KÄRLEK in i döden

så hoppas saknaden kommer släppa lite för dej tids nog , och att allt känns lättare , va ca 3 år sedan här jag fick begrava min , jag besöker han i bland IRL , och han besöker mej i mina drömmar lite då och då , glömmer han aldrig !!!

Ja jag känner igen ditt tankesätt, det måste vara fint att ha en fysisk plats du kan besöka, min granne frågade mig ganska omgående då om jag hade tankar på att skaffa en ny hund men det fanns aldrig på kartan för min del, skulle känna som att man byter ut sin bästa vän mot en ny. Aldrig. Han gjorde ett vykort till min vovves minne vilket jag tyckte var snällt, de sågs trots allt nästan varje dag det senaste året då min pojk var väldigt social.

jo han fick sin sista vila på den platsen i skogen vid sjön som han älskade mest , där han alltid fick sin egentid , vara helt fri och bada och jaga sina pinnar

en fin plats nu även om besök alltid är tungt

jo nära vänner är inget man bara byter ut så där , man måste nog vara hundägare ett tag för att verkligen förstå känslan om den tanken .

det är ens barn typ , inte bara en pryl man äger

hoppas du tar dej igenom detta och mående lättar lite , det tar tid , men blir bättre garanterat