Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

En person drog mig upp när jag var död. Min framtid var död. Idag förstår jag det men då var jag för ung för att inse det. En person kom in i mitt liv och gav mig mening och syfte. Jag betydde helt plötsligt något för någon eller några. Sen vad det var jag betydde behövde jag inte lägga någon värdering i. Det var något och något var bättre än inget. Jag har försökt att berätta men har blivit tystad. Jag har sett personer bli märkbart obekväma till den grad att allt kändes som mitt fel. Jag tystnade efter någon enstaka mening och åren gick.

Idag har jag ingenstans att ta vägen. Jag återvänder i form av verkliga handlingar eller i drömmar som vrider om i magen och ger en obehaglig känsla av skuld. Har jag bedragit den personen som räddade mig från det hemska? Kanske hade jag inte levt om det inte vore för den personen? Eller var jag så nedbruten att det var enklare att hjärntvätta en sådan som mig? Är mitt tragiska öde en konsekvens av den här personen?

Jag betraktas som en icke funktionell individ vars trauman aldrig erkänns. Skulden läggs på mig genom diagnoser som saknar grund. Är det ett sådant liv jag vill leva? Kommer någon att ta sig tid att verkligen lyssna på mig en dag? Jag är komplext traumatiserad.

Vad är ett normalt liv? Vad är normala känslor? Jag saknar referenser. Jag kanske hade det bra förut? För vad är det för liv jag har levt de senaste tio åren? Vilken väg ska jag gå? Hur kommer jag vidare?

Ingen kommer att kunna komma med pekpinnar. Ingen psykolog kommer någonsin att kunna berätta hur jag ska tänka eller känna inför det som har hänt mig under mitt liv. Det finns inget facit för vem jag ska vara som person. Den insikten är något som narkotikan har givit mig. I mitt fall LSD.

Jag vet att min barndom var trasig och att mitt liv som tonåring inte riktigt blev som jag hade tänkt mig, men jag hade det bra när jag flydde föräldrarna och "hamnade snett" som vanliga dödliga skulle komma att antyda. Men vad är det som säger att jag uppfattade det så?

Personen som drog mig upp i tonåren förklaras som icke sympatisk. Personen gjorde fel enligt svenskt lag. Men givet min dåvarande situation blev livet mycket lättare för mig. Jag lånade lite av själen för att rädda min framtid på personens begäran.

LSD kom in i mitt liv ett okänt antal år senare och sa att jag inte behövde välja sida. Jag behöver inte intala mig själv att personen gjorde fel genom påtryckningar från psykologer. Jag kan stå där i mitten och kolla på pappren från tingsrätten och tänka "ja, det där hände mig men jag behöver inte tycka illa om personen på någon annans begäran." För det var det som underförstått förväntades av mig. Men det var att förvänta sig för mycket, och jag kan leva med det.

...

Har fått nog av livet och förlorat hoppet. Vill inte leva längre. Tanken på att leva ända fram tills naturlig död är outhärdlig.
Men samtidigt vill jag inte ta livet av mig.
Så vad fan ska man göra.
Omöjligt/låst läge. Som ett fängelse.

Ånger och skuldkänslor. Önskar så att jag kunde vrida tillbaka tiden flera år och göra vissa saker annorlunda. Och ta bort den smärtan som jag kan ha orsakat genom mina handlingar. Och jag borde inte ha tagit dig för givet som jag ändå gjorde ganska ofta för att du alltid fanns där, och för att jag inte pallade trycket ibland med allt svårt och stressigt i vardagen.

Den 25 aug 2019 var den absolut värsta dagen i mitt liv då du fick din sista måltid där jag tog med diverse gott som du annars inte fick äta och skulle bli sjuk av.. Du blev otroligt glad över maten, överhuvudtaget över att komma bort nånstans, få åka tåg och visste inte ens vad som väntade dig. Du tog dina sista andetag på pläden vi tog med hemifrån omgiven av dina favoritleksaker och jag tvekade till och med med godkännandet av sista avlivningssprutan. Låg sen på golvet bredvid dig en bra stund, strök din silkeslena vackra päls och bad dig om förlåtelse bland annat. När de bar iväg din livlösa kropp så fick du med dig dina leksaker så att du inte skulle vara helt ensam i väntan på kremering. Och 2,5 dygn senare så tror jag att du besökte mig för att jag kände din närvaro en kort stund precis bredvid mitt ansikte som att du ville något.

Jag är så ledsen för att jag gav upp om dig V och gav upp om allt bra mycket tidigare, allt blev bara så fel... men är så tacksam för åren jag fick med dig även om det var tufft. Saknar att kunna öva tricks med dig och mycket mer. Inget är sig likt utan dig, det var inte ens meningen att jag skulle vara kvar utan dig så länge. 😢 😢

Rekommenderar att du förstår ditt lidande, framförallt varför det uppstår inom dig, sedan när du förstår det så konstruerar du metoder och discipliner för att undvika att orsaka det. Den största delen utav ens lidande orsakas av tankar, det räcker med att tänka tanken att man inte vill leva så manifesterar man lidande eftersom tanken är i direkt motkontrast med det redan existerande tillståndet man befinner sig i, vilket är ett levande tillstånd, och när tanken manifesteras i en sådan tydligt motkonstrast mot det existerande tillståndet så uppstår inre dissonans och detta i sin tur orsakar lidande.

Du klargör detta väldigt tydligt i meningen: "Tanken på att leva ända fram tills naturlig död är outhärdlig"

Lösningen är således att inte tänka den tanken eller andra tankar med liknande eller relaterat innehåll.
Jag rekommenderar att utöva meditation med syftet att träna att upphöra tankeverksamheten, detta kommer att hjälpa dig.

Det finns inget som hjälper, inklusive ditt råd.
Men tack ändå.
Livet är inget annat än en plåga, så naturen är en sadist.