Citat:
Vi vet inte hur universum eller livet uppstod, det finns dock ingenting som talar för att det finns någon tanke bakom det och därmed ingen anledning att anta att det finns det. Däremot vet vi hur alla nya arter efter den första amöban uppstod. Genom slumpmässiga mutationer och det naturliga urvalet. Evolutionsteorin är bevisad bortom alla rimliga tvivel. Människa med alla sina egenskaper (inklusive hennes medvetande) har uppstått slumpmässigt, långsamt och stegvist under miljontals år.[Från en annan tråd som hamnade i papperskorgen.]
Jag tycker att detta är ett bedrägligt sätt att beskriva det som vi känner till i dagsläget. För det första så är det orimligt att tillskriva universums eller livets uppkomst begreppet 'slump' som om vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna avgöra vad det är frågan om att allt detta som vi kallar livet existerar. Att säga slump är att säga mer än vad vi vet och att kategorisera tillvaron utifrån begrepp som är väldigt begränsade till vår egen rådande tankevärld och som faller nedströms från mer matematiska beskrivningar av universum. Ett slags "filosofierande" av den senaste vetenskapen.
För det andra så är det uppenbart att ett strävande efter den yttersta bekvämligheten och välbehaget är något som gör att en organism, åtminstone av vår karaktär, agerar dysfunktionellt ur darwinistiskt avseende och dör ut på ett par generationer. Eftersom livets mening enbart kan existera som en tankelek inom ramarna för livets existens och eftersom livets existens är betingat av livskraftigt leverne och stark avkomma, vilket tenderar att inte vara följden av en mänsklighet som drömmer om behagliga liv och att undfly allt lidande och motstånd, så är det i någon mening besynnerligt med en livsmening som inte upprätthåller sig själv. En sådan mening ser inte någon mening med livet. Undertonen är död.
Njutning och lidande är i övrigt sekundära instrument för en varelse att navigera genom livet, men en intelligent varelse kan se dessa instruments begränsningar och hur de särskilt är begränsade i en miljö som är annorlunda från den som instrumenten utvecklades för att vara anpassade för.
Dessutom är vi främst begränsade till vår egen kreativa förmåga och den går ju åtminstone bortom föreställningen att allt kretsar kring njutning och lidande - för det vet vi ju med säkerhet att fler filosofiska förhållningssätt än så har konstruerats genom de årtusenden som skarpsinniga människor har funderat på dessa frågor och dokumenterat sina tankar. Det är alltså inte "det enda" som vi är förmögna till. Vi kan föreställa oss andra sätt att se på saken.
Jag tycker att detta är ett bedrägligt sätt att beskriva det som vi känner till i dagsläget. För det första så är det orimligt att tillskriva universums eller livets uppkomst begreppet 'slump' som om vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna avgöra vad det är frågan om att allt detta som vi kallar livet existerar. Att säga slump är att säga mer än vad vi vet och att kategorisera tillvaron utifrån begrepp som är väldigt begränsade till vår egen rådande tankevärld och som faller nedströms från mer matematiska beskrivningar av universum. Ett slags "filosofierande" av den senaste vetenskapen.
För det andra så är det uppenbart att ett strävande efter den yttersta bekvämligheten och välbehaget är något som gör att en organism, åtminstone av vår karaktär, agerar dysfunktionellt ur darwinistiskt avseende och dör ut på ett par generationer. Eftersom livets mening enbart kan existera som en tankelek inom ramarna för livets existens och eftersom livets existens är betingat av livskraftigt leverne och stark avkomma, vilket tenderar att inte vara följden av en mänsklighet som drömmer om behagliga liv och att undfly allt lidande och motstånd, så är det i någon mening besynnerligt med en livsmening som inte upprätthåller sig själv. En sådan mening ser inte någon mening med livet. Undertonen är död.
Njutning och lidande är i övrigt sekundära instrument för en varelse att navigera genom livet, men en intelligent varelse kan se dessa instruments begränsningar och hur de särskilt är begränsade i en miljö som är annorlunda från den som instrumenten utvecklades för att vara anpassade för.
Dessutom är vi främst begränsade till vår egen kreativa förmåga och den går ju åtminstone bortom föreställningen att allt kretsar kring njutning och lidande - för det vet vi ju med säkerhet att fler filosofiska förhållningssätt än så har konstruerats genom de årtusenden som skarpsinniga människor har funderat på dessa frågor och dokumenterat sina tankar. Det är alltså inte "det enda" som vi är förmögna till. Vi kan föreställa oss andra sätt att se på saken.
När jag skrev att det enda som är möjligt för oss att göra är att sträva efter ett så behagligt liv som möjligt så menade jag det bokstavligen. Detta är den absolut enda motivation bakom samtliga av våra handlingar. Det är fysiskt omöjligt för oss att välja ett handlingsalternativ som vi bedömer kommer att ge oss ett mindre trivsamt liv än alternativet.
Människans höga intelligens är uppenbart dysfunktionellt ur ett darwinistiskt avseende, åtminstone på individnivå. Vi har insett att det inte har något egenvärde att föröka sig, att det ofta rentav bara är negativt. Därför har vi uppfunnit medel för att kunna fortsätta hänge oss åt våra sexuella drifter utan att behöva få några barn att ansvara för.