Brevbäraren som försvann, Bosse Jansson Stockholm (1976-04-03)

Mycket tyder på att Bosse förflyttades till en annan tid när han tog T-banan. Om han förflyttades till exempelvis 2022 och inte kunde ta sig tillbaka så kommer vi inte att kunna hitta honom förrän nästa år.
https://youtu.be/zVZTZe9AtzY

Du menar att Bosse brevbärare skulle ha blivit en tidsresenär när han tog t-banan hem på lördag kväll den 3 april 1976?

Ja nu är det ingen som vet om han verkligen kom att åka med t-banan den här kvällen. Jag tror nog vi kan utesluta att han blev en tidsresenär även om det finns en del märkliga och underliga fall. Tyvärr är jag ganska säker på att Bosse inte heller kommer att hittas 2022.

Som sagt..undrar vad Bosse skulle tyckt om denna tråd och allt annat som spekulerats och gissats?

En person som kände honom sa till mig att Bosse skulle blivit mäkta förvånad om han vetat vilken känd och omskriven person han skulle bli.

Jag tror på samma sätt som skribenten hoxha har skrivit hur Bosse skulle ha regerat.

Tror också att Bosse inte skulle ha tyckt om att han hade blivit en kändis.

Igår, 6/3, visades i SVT1 en verklighetsbaserad film om ett olöst försvinnande för ca hundra år sedan som kom mig att tänka på Bosse: " The Lost City of Z". En engelsk upptäcktsresande skickas till Ammazonas för att staka ut den rätta gränsen mellan Brasilien och Bolivia. Han upptäcker då spår av igenvuxna tidigare civilisationer som aldrig skådats av koloniserande, högmodiga européer som endast talar om ursprungsfolken som okunniga "vildar" och skrattar ut honom vid hemkomsten. Han står dock på sig och vinner så småningom gehör för sina påståenden om svunna högkulturer som finns kvar att upptäcka och får till slut ihop pengar till en ny forskningsresa tillsammans med sin son.

Men efter en tid upphör kontakterna och såväl forskningsresanden som sonen är spårlöst borta. Hustrun och hans övriga barn kämpar i decennier för att få reda på vad som hänt, uppgifter, mer eller mindre trovärdiga florerar - att de bor kvar i en undangömd "indianstam", att de tillfångatagits och offrats, att de setts på andra vitt skilda platser etc. Änkan levde med sitt hopp ända till sin död 1954. Men sanningen om deras öde är fortfarande okänd. Upptäcktsresandens namn som ändrade den då etablerade historiesynen på den sydamerikanska ursprungsbefolkningen finns dock inskrivet i den efterkoloniala, självkritiska koloniala historien: Percy Fawcett.

(FB) Olöst flerförsvinnande: Övereste P.H. Fawcett, Brasilien, 1925.

Tack för tips! Bosse och Fawcett tycks ha gemensamt före försvinnande att de i sina hemländer förde fram ovälkomna, respektfulla åsikter om tidigare nedvärderade folkgrupper, framhärda med dessa åsikter i sitt eget land samt eventuellt också kommit i kläm mellan olika konkurrerande grupper i dessa länder.

Jag läste klart boken ”Brevbäraren som försvann” av Anders Sundelin samtidigt som jag följde försvinnandet (och uppklarandet) av Deniz Arda. Hela tiden hade jag en känsla av att de båda fallen var mycket lika.

Två ensamma, men långa och sympatiska män som brinner för sina specialintressen. Båda försvinner från välstädade lägenheter med låsta dörrar. I lägenheterna ligger deras nycklar, pass och kontanter kvar.

Den ena hittades, den andra förblev gömd. Jag vet vad jag tror hände Bosse i alla fall.

Genomgående i boken framkommer att familjen led av problem, fadern hade psykiska problem och sonen flyttade runt innan han återvände efter pappans död. Bosse mådde nog inte särskilt bra men försökte kanske döva smärtan med resor och en brinnande kamp. Precis som Deniz. Båda hade en spännande och fantasieggande bakgrund, men sanningen är sällan så spännande när unga ”speciella” män försvinner. Bosse var enligt mig lika lite spion som Deniz. Han var bara en vilsen själ som sökte ett syfte i livet.

Jag är, efter att ha läst boken, och efter att ha följt Deniz försvinnande, övertygad om att han tog sitt liv på en plats där han aldrig återfanns.

Jag är, efter att ha läst boken, och efter att ha följt Deniz försvinnande, övertygad om att han tog sitt liv på en plats där han aldrig återfanns.[/QUOTE

Efter att ha läst boken om Bosse Jansson och dessutom gått igenom alla inläggen på denna tråd tror jag inte ett ögonblick på självmordshypotesen. Bosse var ingen olycklig person. Han hade inga materiella problem, inte med ekonomi, inte med bostad, inte med arbete. Han var uppskattad i sitt politiska engagemang, hade många meningsvänner och fick också uppdrag i det politiska arbetet. Han kan inte ha saknat en viss status inom den organisation han tillhörde, inte minst med de språkkunskaper han skaffat sig. Han reste också till de länder han var intresserad av och skaffade sig kontakter där. Dessutom hade han bestämt med sina politiska vänner att de skulle träffas någon dag senare, när han plötsligt försvann.

Däremot verkade han i en ganska turbulent tid: Säpo hårdbevakade vänstern och i det land som särskilt intresserade Bosse, Albanien, ställdes olika falanger mot varandra i och med brytningen med ett land man fått uppbackning för att inte säga beskydd från, Kina. Känt är att han i denna tid haft vissa kontakter med den albanska ambassaden och eventuellt också besök därifrån i sin bostad i Stockholm.

Det gör inte jag heller.

När PL lämnade Bosse kvar i Svensk-Albanskas lokal i Kristineberg sen eftermiddag/tidig kväll lördagen den 3 april, så sa de "Hej då" till varandra och "vi syns på tisdag".

Du har helt rätt i att Bosse Jansson verkade i en mycket turbulent tid. Känt är att han hade haft en hel del kontakt med den albanska ambassaden men inte under den sista tiden i livet. Då försökte han undvika ambassaden så mycket han kunde - av någon anledning. Den äldre gråhårige mannen som kom till hans bostad i arla morgonstund då kusinen var där var troligtvis en lägre anställd, en slags springpojke, på ambassaden.

Nu har 45 år förflutit sedan Bosse Jansson försvann. Min minnesbild av honom är stark. Han var ju lång och rödhårig, inget dussinutseende, så han märktes trots att han var lågmäld, blyg och ganska tystlåten. En kille som gjorde ett väluppfostrat intryck men samtidigt klart vänster.
Jag har upphört att spekulera över hans öde. Men hans försvinnande har alla ingredienser till att bli omtalat, att bli stött och blött i nästan ett halvt århundrade. Sundelins bok har gett lite stadga åt diskussionen, Skaraborg 2:s ständiga närvaro och intresse har medverkat till att man gärna går in och kollar tråden då och då. Jag är nu själv 86 år och har fortsatt med kontakterna med den albanska världen, med kulturen och språket. Det är ett intressant ämne. Ett udda intresse, förvisso, men det är en udda tid vi lever i. En hälsning från en som hade mycket kontakter med Bosse - men som ändå ser honom som ganska gåtfull.