John Ajvide Lindqvist - det mest spännande som hänt på ett tag i svensk litteratur?

Jag tyckte att den var mer spännande och bättre skriven än de två tidigare böckerna i trilogin, och bibehöll spänningen in i det sista (jag tyckte dock att första boken, Himmelstrand, hade ett intressantare grundkoncept). Men ja, det saknades en hel del upplösningar. Det känns som om JAL ändrat sin mytologi under skrivandets gång, vilket gjort att en del grejer, som de du nämner, helt enkelt inte har någon förklaring längre.

Undrar särskilt över t ex Sigge,

varför husvagnarna hamnade på fältet (snarare än hur, det känns ganska sekundärt i detta fall), den onda flickan Molly (var hon ett övernaturligt monster eller bara ett psyksjukt barn?) och en massa andra mystiska varelser, vad hade egentligen Brunkebergstunneln med allt att göra? Etc., etc.

Det finns en del kopplingar till andra historier av JAL, men de flesta (jag har i och för sig inte läst alla hans böcker) är mest referenser till oförklarliga brottsfall (som vi läsare vet utförts av t ex vampyrer). Men det här med det saliggörande mörkret är också temat för hans novell "Mörkret varur hjärtat slår", som går att lyssna på här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...programid=4736

John sa på sin föreläsning / presentation på Hornstulls Bibliotek att han fått höra om problemen med att inte ge oss klarhet om Sigge. Han sa att han ska skriva en novell som kanske klargör något om Sigge.

Fast först kommer "Vänligheten" - som han skrivit 100 sidor av 6-700 på

Läst första i trilogin och kanske halva andra, är de inte ganska löst sammankopplande? Inhandlade X men vet inte om jag ska börja om med del två först.

Är det någon här som läst hans nya "Misslyckas igen, misslyckas bättre " ?
Vad tyckte ni?

Fantastisk, om man som jag är ett stort fan.
Alla författare borde skriva en sån.
( det är ju en bok om skrivandet av hans böcker )

Har läst några sidor av "Vänligheten" och vet inte vad jag ska tycka. Har gillat nästan allt John har skrivit förut men det här känns spretigt och lite färglöst. Stycket med den antropomorfiserade vinden var rent skräp och fick mig att vilja kasta i från mig boken. Blir boken bättre längre fram?

Läst nästan hela nu och är så besviken. Är det ens ajvide som skrivit denna? Känns så olikt både i handling och språk. Vissa meningar är så dåliga så jag skäms, främst dialogen. Som när tjejgänget säger ”vilket miffo... alltså vad tror han... som om det inte fanns metoo” på baren när en man blottar sig.

Dessutom det politiska ställningstagandet, hatet mot SD och högervindar. En homosexuell kille med trasig uppväxt som såklart röstar SD men ändå är snäll innerst inne. Afghanerna.

Vill inte spoila mer men är så mycket jag ogillar med denna boken. Dialogen, handlingen, karaktärerna...

Och jag ÄLSKAR allt Ajvide skrivit innan (förutom X som också var en besvikelse). Såg verkligen fram emot denna men är nästan chockad haha. Känns som ett politiskt manifest där Ajvide bara vill skriva om hur dumma klimatförnekare och Sverigedemokrater är.

Edit: vindens tal är verkligen urdåligt. Liksom konstiga pretentiösa meningar som ”papprens flög likt skadeskjutna fredsduvor i luften”. Herregud. Ajvide vad har hänt?

Har inte läst nåt av Lindqvist på länge men jag gillade hans story i det senaste avsnittet av Creepypodden. Nån mer som lyssnat?

Jag tyckte premissen verkade spännande, men jag orkar inte med SD-bashing, även om det är i skönlitterär form.

Det verkade spännande. Spoiler om vad som var i containern:


Har visserligen några sidor kvar så kanske kommer någon twist på slutet. Men vet faktiskt inte om jag orkar läsa hela pga alla floskler.

Hade reserverat Vänligheten på biblioteket, och idag fick jag den, men kunde konstatera efter 5 minuters bläddrande att den inte var något för mig. Alls. Lämnade tillbaka den med en gång.

Är det någon slags lag på att etablerade författare måste skriva en PK-afghan-roman för att få vara med i gamet? Det KRYLLAR av flyktingdraman var man än kollar.

Dessutom tycker jag det verkar som att John Ajvide börjar ställa sig allt mer på mobbarnas och de lyckades sida istället för den mobbades, det märkte jag redan i Människohamn. Gillade honom mer när han tog mobboffrens sida och skrev härliga hämndhistorier som Låt Den Rätte Komma In.

Spot on! Speciellt i denna så kändes han som en översittare från Stockholm som röstar på MP och mobbar de SD-röstande lantlollarna som inte förstår bättre. Mycket tråkigt. Hade varit mer spännande om det var sverigedemokraten som var den verkligt goda och en härlig twist på slutet att afghanerna egentligen är zombies.