Black- och Death metal: den stora rekommendationstråden

Jag tror att jag i varje inlägg jag skrivit om slavisk BM varit ganska tydlig med att det är just precis exakt "känslan" som saknas. All musik jag gillar förmedlar givetvis en känsla till mig, det är liksom därför jag gillar den... Och som om bra eller coola riff skulle stå i motsats till att förmedla känslor.

Motsats står det inte i. Men oftast gillar jag inte riff i musik överhuvudtaget.

Intressant. Och talande att det år 2021 kan sitta en av de mest tongivande personerna i en tråd om Black Metal och säga så. Det säger rätt mycket om vart den här musikstilen har tagit vägen, och vilka som börjat gilla den pga det.

Steg för steg ska jag knäcka gåtan "modern BM".

Jag vet att detta kommer provocera baggebo men:

Köpte Paysage d'Hivers Schnee-compilation för ett tag sedan och fy satan så bra den är. Nu har jag börjat köpa splitarna med Schnee-låtarna på vinyl en efter en också.

Hur ska man förklara varför Paysage d'Hiver är så bra? Jo för att ingen har lyckats göra om känslan av att vandra i en snöstorm till musik som Wintherr. Det är helt fantastiskt!

När det gäller Mgla håller jag inte riktigt med om att det är melodisk black metal. För mig är de i en annan genre, mycket "post", lite "core" och så lite "black" som krydda. Visst har de harmonier och melodier, men av en annan typ än melodisk black metal. Jag tycker dock att de är rätt bra, bättre än Cult of Fire.

Cult of Fire däremot, där har du rätt - det kan man kalla melodisk black metal. Du har också rätt i att de inte är ett typiskt slav-band. För mig är det nog mer att de inte är tillräckligt bra som gör skillnad. Jag lyssnar igen nu och riffen och melodierna är för medelmåttiga. Det är många hyggliga riff och hyggliga melodier, men de når aldrig den där 10/10-nivån (inte ens 8-9 faktiskt, utan det är mest 6-7-riff som bäst). Det är ok melodisk black metal, men inte mer än så. Jag tror att de har blivit stora för att deras image med den här hinduiska grejen sticker ut. Och image säljer alltid bättre än musikalisk kvalitet.

Haha, jag blir inte provocerad av tips, särskilt inte av dig som alltid skriver lite om dina tips också och berättar varför du tycker det är bra. Det vore trevligt om fler gjorde så. Jag sågar ibland grejer pga dåligt humör och utan att ge saker en chans, jag minns att när Paysage d'Hiver togs upp i tråden sist var jag jävligt trött på allt och alla här så jag sågade kanske mest på ren rutin. Ibland får man omvärdera. Mgla t.ex. är inte så jävla dåliga som jag tyckte vid en första lyssning.

En fråga till dig: Har du lyssnat på den här skivan med Olhava? Åsikt?

https://www.youtube.com/watch?v=bHoObL6hxUg

När jag lyssnade på den tänkte jag att det låter som nåt du kunde uppskatta. Jag tycker det är vackert i små portioner.

Testa Schnee-låtarna med Paysage, speciellt Schnee III, som kanske är den mest lätttillgängliga. Den har faktiskt ett ganska tydligt och tjusigt riff, som dock upprepas hela tiden såsom brukligt inom atmosfärisk black metal.

En snabb lyssning på Olhava gav mig en positiv känsla. Jag tycker ofta om när atmosfärisk black metal gränsar mot post-metal, men inte alltid. Alcest tex och band som Deafhaven och Agaloch har jag aldrig riktigt fastnat i, medan danska Sunken som tipsades om tidigare och franska The Great Old Ones är band jag verkligen uppskattar.

Nej, att kalla Mgla melodisk i samma slag som exempelvis Dissection är nog inte korrekt. Däremot upplever jag iaf att man är väldigt riff-baserade och dessutom med en helt otrolig trummis som bräcker det mesta inom BM.


Ja, jag kan nog tro att deras image hjälper dem en del. Jag får ju medge att jag tycker hinduismen är rätt ball ändå, och uppfriskande i jämförelse med det oerhört uttjatade temat med djävulsdyrkan (som tack och lov inte är särskilt trendigt längre. Samma sak med Batushka, som man dock lessnat lite på nu med tanke på allt drama. Men jag hoppas ändå jag har så pass integritet att jag inte lurar mig själv att gilla musiken pga detta.

Testade du lyssna på deras EP Čtvrtá symfonie ohně?

Inte så tokigt. Den låter ju så mycket bättre än den andra rent produktionsmässigt för det första, sedan gillar jag på något sätt stilen bättre här, trots att den är mer "slav" och mindre melodisk. Den första låten är tydligen en gammal klassisk låt de arrangerat för BM, ganska snyggt. Den andra låten låter som atmosfärisk slav-BM, riktigt bra sådan. Det här var bättre, tycker jag. För mig känns det som den här stilen passar dem bättre.

Vi kör lite death metal som ombyte. Det här är krossande tung polsk döds i Bolt Thrower-skolan. Snyggt riffande rakt igenom. Rekommenderas:

Chainsword - Blightmarch

https://www.youtube.com/watch?v=_ONOaZ_r5fY

Dödsmetallen är fortfarande skyddad från folk som "inte gillar riff i musik", va?

Vad är ett 10/10-riff? Lyssna här:

https://www.youtube.com/watch?v=5KtfuWA_cfU

Det här är tjeckiska Panychida som visar upp exakt hur man arbetar fram det perfekta riffet. Det börjar med ett startriff som låter melodöds, sen lägger de en GUDOMLIG tremoloslinga till ursrpungsriffet, sedan övergår de helt till tremoloriffet. Det här är melodikonst på absolut högsta nivå. Senare i låten kan ni få ett nytt exempel på riffet, nu till blastbeats:

https://youtu.be/5KtfuWA_cfU?t=123

Helt underbart.

Panychida är ett band som alla som gillar folk, black, pagan, melodöds osv borde kolla upp. Jag tipsade nån gång om grekiska Kawir, det här är åt samma håll men med en större spännvidd och mer utvecklad låtskrivartalang, skulle jag nog säga.

Jag skrev en gång om ett annat 10/10-riff i Goatmoons Kansojen hävittäjä, precis här:

https://youtu.be/XIEspiryh8I?t=29

Det är sånt här jag är ute efter i BM-världen. De påminner kanske lite om varandra de där riffen, om ni har fler av den typen: Tipsa!

Nu har jag lyssnat på The Thule Grimoires och kommit fram till samma sak som jag förutsätter att alla har kommit fram till: Vad är det för jävla ljud.

Det är en styggelse som blivit vanligare inom all metal senaste 10(?) åren att gitarrerna bara låter som en syntmatta under sång och trummor. Det kan passa ibland men här gör det då fan inte det. Speciellt som Meilenballen tar det till sin spets med det mjukaste, basigaste han kunnat uppbåda.

Skivan låter bara som mystiska trummor med ett ritualistiskt mässande över. Inslagen med slingor och det karaktäristiska (och alltid underbara) ROB-plinkandet är säkert lika bra som på Exuvia men jag kan bara tänka på hur lack jag är över att ingenting finns där bakom.

Nä nu har jag lyssnat en gång bara men det här lär knappast gå till historien som något toppensläpp. Och det värsta är ju att nästa skiva säkert kommer låta ännu konstigare.