Citat:
Ursprungligen postat av
Mimmirider
Jaha, tycks vara tonen och raljerandet som stör dig. Är inget jag vanligtvis fäster vikt vid för egen del. Gör man det kan Flashbacks debatter bli stötande. Blandar inte in egna personliga känslor, det vore ohälsosamt. Är mest intresserad av roten, beteenden och utfall. Att lära mig mer om hur personer fungerar och varför, samt vilka följder det får. Separerar empati från sympati.
Vi är alla olika, för mig handlar mordet väldigt mycket om känslor. Känslor av alla de slag som inkluderar både Lena och alla andra runt om. Det är förmodligen den största anledningen till att jag är engagerad i tråden. Naturligtvis är det också intressant vad som får en människa att gå över den förbjudna linjen, att mörda.
Det om fick mig att reagera handlade om hur diskussionen om aspbergerpersoner i allmänhet hölls, inte om SD hade diagnosen eller inte.
Citat:
Ursprungligen postat av
Mimmirider
Identifikation och inlevelseförmåga är nyttigt för att förstå hur andra människor fungerar och agerar. Att vara kreativ på detta område stimulerar.
Jag vet inte hur jag ska tolka denna mening?
Du menar att jag inte har inlevelseförmåga, förmåga till identifikation, inte är kreativ för att jag reagerar över hur det diskuteras om aspbergerpersoner i allmänhet?
De flesta i tråden försöker på någon nivå förstå vad och varför det som har hänt skedde. Man får lov att utgå från sig själv och de kunskaper och erfarenheter man har. Vi kan inte alla hålla samma nivå.
Citat:
Ursprungligen postat av
Mimmirider
Medkänsla kan vara bra till viss nivå, men att tycka synd om människor hjälper vanligtvis inte. Det förhållningssättet leder ofta till partiskhet och en skev bedömning.Då ursäktar man, är överseende och förbiser viktig information som inte passar in i ens egna förutbestämda bild. Man resonerar skevt. Stefan är ett bra exempel. Han kommer med simplistisk lösningar på komplexa problem. Nu tycker han då endast synd om sig själv, men ändå. Han förenklar, det som är komplicerat, för han brister i kreativitet. Gör honom korkad och ensidigt ologisk.
Vi ska väl hålla oss till att prata om mgm (i synnerhet) och inte aspeberger i allmänhet.
Vilken förutbestämda bild menar du att jag har om SD?
Jag ursäktar på inget vis mordet, tycker inte synd om mgm. Jag har inte ens en bestämd bild av vilka eventuella diagnoser SD kan lida av. Något är väldigt fel, han verkar sakna en hel del förmågor för att kunna leva och umgås med andra personer, inte bara på ett trevligt sätt, utan på ett säkert sätt. Det är möjligt att jag har en helt skev bild, men vem avgör det?
Citat:
Ursprungligen postat av
Mimmirider
Men eftersom han kan skilja på rätt och fel, som alla övriga aspies varken tycker jag synd om honom eller har överseende. Han åker inte i en egen gräddfil för att han har en neuropsykiatrisk utmaning att hantera. Lika lite som mina syskonbarn. Istället förklarar man världen för dem genom att hjälpa dem tolka och förstå hur saker fungerar. Att det finns strategier som man kan utveckla för att leva bland andra även om man är annorlunda. Man tränar dem inför livet och bygger upp starka aspies som en injektion av motståndskraft. Att tycka synd om dem är förminskande. Nu fick kanske inte SD den hjälpen men han känner till lagen och dess funktion, den måttstocken kan han fortfarande förhålla sig till. Den är tydlig och klar inom en fyrkantig ruta, lättförståelig. Man får inte döda.
Jag pratar inte ett ord om att det är synd om SD.
Citat:
Ursprungligen postat av
Mimmirider
Du blandar korten och läser in saker som utgår från dina egna känslor. Har inte hävdat att aspies är mer benägna att mörda, jag delar egna erfarenheter och läser utdrag av Attwodd kopplat till uppgifter om SD ur Fup. Han är en aspie. Det Attwood beskriver överensstämmer tydligt med vad vi vet om SD via Fup. Attwood försöker inte stigmatisera, han vill förklara. Han är en världsledande forskare i ämnet. Hans egen son är aspie. Vad gäller forskning, fakta och information, är det en sak. Min raljerande ton en annan. Det är en stilistisk fråga och inbegriper värdeladdade element man bör fokusera på kärnbudskapet. Om du blir provocerad, triggad och besvärad uppmuntrar jag dig att scrolla. Är ingen mobbare som föraktar aspies, de upptar stor del av min fritid. Men jag särbehandlar inte människor, såtillvida att jag ursäktar. Däremot anpassar jag förhållningssätt eftersom jag är flexibel och anpassningsbar, till skillnad från den rigida- aspie gruppen.
Länka gärna till Attwood, jag har inget emot att försöka få ett bättre grepp på hur SD funderar och hur detta ledde fram till mordet.
Citat:
Ursprungligen postat av
Mimmirider
Om Asperger stör din bild. Synd. Jag har inte sagt att SD inte kan ha psykopatiska, eller narcissistiska drag därtill. Precis som Lena upplevde. Det lämnar jag öppet. Min diagnos på vad jag tolkar som ditt huvudproblem är att du inte gärna vill att S visar sig vara aspie, för då måste du omvärdera hur du ska se på skuldfrågan. Eller graden av skuld. Men du måste inte välja mellan Lena, eller SD. Det känns mycket lättare för dig om du bara kan avvisa honom som en ond narcissist eller psykopat.
Som sagt, jag har
inte skrivit att SD inte kan ha aspberger. Jag tycker inte heller att det "stör min bild".
Citat:
Ursprungligen postat av
Mimmirider
Efter läsning i fup. Jag ser inga vinnare i triangeldramat. Inga hjältar eller glorior fortfarande intakta. Jag tycker inte synd om någon, allas byk är skitig. Vissa lever, någon dog. Men jag anser SD ska straffas för ett begånget mord.
Delar inte din uppfattning alls här.
Visserligen är ingen vinnare i det här dramat, men jag ser absolut att det finns en person är förövare och att andra är offer.
Ansvaret är verkligen
inte jämt fördelat mellan de olika personerna.
Att uttrycka det som du gör:
"
Vissa lever, någon dog"
låter inte bara som att det har ingen betydelse vem som dog. Ingen är bättre än den andra, ingen var det synd om.
Jag tycker att det är en väsentlig skillnad på graden av vad personerna gör. Enorm skillnad. Deras "byk" som du kallar det är inte jämförbara på något sätt.
Att en person tar steget till mord, visar att den personen går till ytterlighet.
Jag tvivlar absolut på att Lena skulle ha dödshotat barn, eller på annat sätt önskat livet ur någon enda person. Inte heller tror jag att hon skulle ha dödat någon.