Citat:
Ursprungligen postat av
MrsChow
Då vi gör en god gärning, så gör vi ju det för att i slutändan vill vi ju bara ha lite mer av de där lyckosubstanserna. Hjärnan tänker ju typ omedvetet; okej hjälp den här personen nu, då vet du ju att substanser som dopamin, och endorfiner utsöndras. Även lite oxytocin (som är förknippat med stillhet, frid och inre lugn.)
Då vi bara följer hjärnans omedvetna order att hjälpa andra, för att från ett biologiskt överlevnadsperspektiv vill hjärnan hjälpa oss att bli lyckligare och må bättre själva, - Finns det någon gång en människa kan vara helt osjälvisk? (Visst att de människor som kanske skänker till välgörenhet utan att posta om det på sociala medier är på rätt spår, men de får ju ändå ut något själva av det, vilket är lite av endorfinerna.)
Jag tror att det du beskriver per definition
är en osjälvisk handling, men att vi trasslar till det på metanivå när vi analyserar det. (Exakt samma förvirring som uppstår när vi diskuterar den fria viljan)
Det har aldrig funnits någon annan osjälviskhet än den evolutionära adaption som du beskriver.
Det är inte egoism att göra gott mot andra för att själv må bra, lika lite som det är egoistiskt att ha sex för att man gillar det.
En verkligt egoistisk handling är en handling där du gynnar dig själv på
bekostnad av din grupp.
Jesu död på korset var väl en rätt osjälvisk handling?