någon med highly sensitive person?

Jag är också HSP. Läste boken "Drunkna inte i dina känslor" förra året. Mycket intressant. Jag tyckte att det var lite som en förbannelse förr att vara HSP men nu tar jag det mera med ro. Jag har accepterat att jag har det. Måste läsa om boken igen.

Nu har du ju ändå fått det om bakfoten, kära du. Att ta in för många intryck som man inte klarar av att sortera är just det som är kännetecknande vid NPF.

HSP tror jag förresten inte ett ögonblick på, då det är en hittepå-term som inte godkänns av psykiatrin; jag är ganska övertygad om att samtliga av er med dessa problem skulle ha en problematik som platsar inom neuropsykiatrin.

Man själv är förmodligen en high sensitive person, vilket är ganska jobbigt. Önskar jag hade varit mer obrydd om omgivningen.


haha Word.

Är säker på detta och som någon som nästan aldrig pratar känner man att man är värdelös, man läser av folk i sin klass och ser att dom mår dåligt, man vill gå fram o prata med dom o stötta dom men känslan att dom kommer skratta åt en får mig o stoppa. Vet inte heller om hsp ska tas positivt eller negativt så jag sedan säkert 7 års ålder halft lätt för depressioner och ångest.

Är det normalt för kvinnor med hsp att vilja knewla 25ggr på en vecka för att sedan inte vilja knewla alls på 1-2 månader, repeat omväxlande och anse att det är helt normalt?

Om jag är HSP? Nej jag anser inte det själv, men det betyder inte å andra sidan att jag saknar känslor bara det att jag vill inte låta dem ta för stor plats i mitt liv.

Skulle tro att vissa HSP-människor måste öva på en del saker, tills det att dem behärskar det någotsånär. Jag säger inte att det är lätt, men vinsterna kan bli många senare i livet.
Förresten, när det kommer till övning så gäller det alla, eftersom alla har nog något som skulle kunna förbättras (och i vissa fall avsevärt).


Jag känner igen lite det där med att inte vilja stå i centrum. Själv har jag alltid föredragit diskreta färger, till exempel jordfärger, allt för hamna mera perifert i blickfånget.
För mig har det varit frågan om att jag är ganska ointresserad av att prata med vem som helst.
Med tiden kan saker förändras, även människor, så jag bryr mig inte lika mycket om jag hamnar i centrum för uppmärksamhet, ibland, och prata med vem som helst försöker jag tycka är okej.
Man ska inte ta livet och allting så seriöst brukar jag tänka, ibland kan man låta saker bli som det blir.

Jag skulle säga att det är normalt för alla kvinnor att ha en vecka då sexlusten är mycket större än resten av månaden. Det läste du säkert om i biologin på högstadiet.

Den svenska översättningen funkar bättre: Ö V E R K Ä N S L I G ! (vem vill vara det frivilligt ?)

Mina föräldrar samt syskon och dess barn är HSP. De har alla löst det på sina egna vis och idag så verkar det funka bättre trots mer krav för samtidigt som det är mer kaos i vardagen pga mer grejer och mer intryck mer folk så är det också mer förlåtligt att man tar en annan väg i livet.

Så tycker man ska göra så och försöka skräddarsy sin omgivning och inte belamra sitt liv med att göra saker som är vanligt.

Mina föräldrar var pga sin känslighet inte mogna för att skaffa barn, men ett annat val fanns inte då. Min mor klarade att jobba och ha barn väldigt dåligt. Min far var konflikträdd och min mor var rädd för vad andra skulle säga om allt.

Det var inte helt lätt att växa upp med dem som föräldrar.

Mitt syskon vet om sin känslighet, det gör inte dem. Men valde ändå att skaffa barn men ensambarn. De kommunicerar bra i det paret för att reducera stress och maken tar lite mer ansvar än min syster. Syskonet har även förståelse för behov av lite mer ensamtid.

Mina föräldrar blev väldigt annorlunda efter att vi flyttade ut och ännu mer vid pension. De har blivit bra människor pga att all stress försvunnit.

Själv har jag aspergers och det känns nästan som en fördel. Har lite mer förståelse över att jag är både hyperkänslig för stress och kaotisk. Jag kan även jämföra mig med andra aspergare och hur de löser situationer och vad de har för konstigheter.

Är man bara HSP så tror ingen på att man har problem.

Mitt syskon och maken har varit väldigt förstående för sitt HSP-barn. Tror det är viktigt. Sådant som andra skulle tagit för dåligt beteende och aggressioner förstod de var nojor och rädslor. Så de var stöttande och barnet växer nu upp och är stabil.

Det viktigaste som HSP är att förstå att man är det och inte gå på andras idéer att man visst kan göra precis som andra.

Så du har bestämt själv vilka gener du föddes med?

Intressant att du har aspergers och de HSP. Det lilla jag läst om HSP, så verkade det ligga nära på en del sätt ( men mil ifrån på andra).

Hur känner du inför hemlösa när du ser dem samt utsatta djur? Får du samma känsla då att du verkligen vill hjälpa? Jag har känt så sen jag varit liten när man gått förbi en hemlös (en lite jobbig känsla och jag blir klart påverkad emotionellt) att man vill hjälpa medans min morsa och syster aldrig verkade bry sig om sånt.

Jag undviker nuförtiden att se bilder från djurrättsorganisationer då de får mig att må dåligt. Önskar ibland jag kunde rädda alla hundar i hela världen som har det svårt, gatuhundar torteras och behandlas fruktansvärt i vissa delar av världen, så otroligt mycket lidande för människans bästa vän. Som tur är finns det ett fåtal eldsjälar i dessa länder som är bra människor som hjälper dessa, fast pengar behövs alltid för att hålla igång verksamheten. Spenderade min Greklandssemester delvis med att gå runt med exet och mata alla hemlösa hungriga katter och hundar, varav en hund var utmärglad och döende, fruktansvärt. RIP ❤️ Mer deprimerande än kul att vara på ett sånt ställe.

Och jag är förmodligen också högkänslig, hade en post här för ett år sedan också. Jag tycker inte att HSP är kul att vara, mer nackdelar än fördelar med det där. Den här länken tyckte jag var bra och man behöver inte pricka allt där. https://www.hspforeningen.se/hogkanslighet/vanliga-missforstand-om-hogkanslighet/