Hur svårt är det att doktorera i samhällsvetenskap?

Jag skrev min kandidatuppsats om de förtryckande matriarkala maktstrukturerna, och det skulle glädja min svarta själ om jag kunde fortsätta så split och förvirring i hela den etablerade forskningsvärlden.

Så jag funderar på att läsa en master i ämnet och doktorera i någonting samhällsaktigt. Problemet jag ser är att jag dels inte får något bra grepp om hur svårt det är att landa en plats, och att ingen heller vill ge mig ett ärligt svar om hur pass stor roll fältets politiska vinkling skulle spela för mig.

Rent formellt skulle jag nog vara skamligt överkvalificerad om jag sökte (jag har läst mångdubbelt mer statistik än andra samhällsflummare) men får jag ingen doktorandtjänst kommer jag bara sitta där med en masterexamen jag inte kan göra ett skit med.

.....Och då har jag tillräckliga betyg för att hoppa in på läkarprogrammet och forska där istället, (det är förvisso två ytterligare år innan jag kan forska och då kan jag inte heller göra något lika kontroversiellt, men det är en reell chans att faktiskt få forska)

Vad göra, är situationen på de samhällsvetenskapliga fakulteten lika illa som de säger?

Det lär ju bli svårare att doktorera i samhällsvetenskap om man som nu kan koppla ditt användarnamn här med namnet som står i den länkade uppsatsen, det är ett faktum som är säkert.

Det beror ju på vilket universitet du söker till och institution/ämne. Likaså mängden av utlysta platser.

Likaså om tjänsten är fördefinierad, tex om den är inom ett forskningsprojekt.

Dessutom så skulle jag säga att ju mer ”utmanande” ämnet är desto mer välmotiverad behöver den vara.

Dina kunskaper i statistik ligger ju dig sedan nästan i fatet när du verkar förslår en kvalitativ studie.

I slutet av ansökningsförfarandet räknas inte heller meriter på samma sätt utan det utkristalliseras en tätgrupp varur en kommitté sedan väljer en kandidat genom tycke och smak, strategiska överväganden och ”förhandlingar” inom kommittén om vilken riktning som ska ”få” den nya doktoranden.

Varför?

Kanske inte så lätt att bli antagen när man vill doktorera med syftet att jävlas.

Jag vill notera att kvinnors makt och auktoritet är ett underutforkat ämne och att till och med flertalet feministiska forskare efterfrågat sådan forskning (se teoriavsnittet).

Jag noterar bara att du skriver i ts att du har en ”svart själ” och vill skapa splittring.

Och vem vill välkomna en sådan till sin arbetsplats? Och vem vill handleda?

Jag raljerar. Vad jag vill göra är att utmana det nuvarande paradigmet och bana väg för nya perspektiv, det är precis det samhällsvetenskapliga forskare finns till för

Det är svårare än man kan tro att gå hela vägen från en master/magister till avklarad disputation.

En bra handledare som tror på dig och ditt forskningsområde är en av flera grundförutsättningar. Innan man kommer dit skall man dessutom bli antagen som doktorand och kanske till och med få en tjänst som doktorand.

En start på vägen mot doktorshatten kan vara att ta bort länken som identifierar dig. Din raljanta ton i första inläggen hjälper dig inte.

Fotnot 50 är fel. Namnet är 'Brinkmann', inte 'Brikman' (f.ö. en ganska bra introbok till QM).

Spontant tänker jag att uppsatsen faktiskt visar på tämligen övertygande på din lämplighet för att doktorera.

Sen är ju frågan om social sciences är den optimala arenan för fritänkande forskning. Anslagen är väl vidare ingen höjdare för disciplinen.

Att doktorera, per se, är inte särskilt svårt oavsett disciplin. Att sitta fint i båten under 5 år, och skriva några artiklar klarar de flesta av.

At uträtta lite relevant forskning som utmanar forskningsfält är lite mer utmanande, men fullt görbart om man träffar rätt handledare.

Som regel går det ALLTID bra när man inkluderar genusaspekter i ett akademiskt projekt. Naturligtvis är det en fördel om man dessutom är biologisk kvinna, men det finns exempel på penisbärande doktorander inom sociologi och liknande akademiska fält.

Jag vet inte, hade en mailkonversation nyss med samhällsvetenskapliga fakulteten och statistiken känns deprimerande. Det examineras alltså ut 150 masterstudenter per år inom samhällsvetenskap av vilka man lyckas "få in" 1-2 på olika doktorandplatser per år. Resten går till utländska sökande. Sökanden med C i snitt eller lägre göra sig inte besvär.

Nu skriver jag bra uppsatser men jag blir ju riktigt orolig för det där, min förkärlek för kontroversiella ämnen är "inte" en garant för någon slags bra betyg (Jag är en fri tänkare och har inga som helst problem att såga examinerande lärarens bok i en tentafråga, om jag bedömer att hen förtjänat det). Dessutom har jag läst "faktiskt" utmanande ämnen som statistik och matematik. Slänger de in dessa i beräkningen av medelvärdet kommer jag ju vara rökt på förhand.