Min sida utav myntet (problem med exfrun om umgänget med barnet)

Skulle nog säga att vi hade olika områden där vi tog hand om sonen mer och mindre. Mamman tog i stort sett alla nätter medans hon ammade då vi båda var överens om att jag inte hade speciellt mycket att tillföra. Då tog jag istället de flesta mornar så att mamman fick sova nån timme extra. När sonen slutade att amma delade vi upp nätterna på ett mer jämställt sätt vilket vi båda tyckte var bra. Jag fick mer och mer ansvar efter amningstiden och tog hand om de flest nattningar när han gick över till flaskmat. Inte för att hon ville slippa eller så utan mer för att jag insisterade om att få göra det. Tog även dom flesta sov promenader då de kändes som att mamman inte ville gå runt runt utan syfte.
Byte nog ca 90% av blöjorna medans jag bodde tillsammans med dom. De vart bara en självklart grej när jag själv har jobbat på förskola ett par år.

Angående att träffa honom så ofta det går så vill hon som sagt att sonen är hos mig 1 gång varannan vecka. Och att träffas hemma hos henne är inte ett alternativ då vi knappt kan vara i samma rum utan att de uppstår något.. ute går det ju att vara men nu under vintern i 15-20 minus känns inte optimalt för sonen. Hade en släkting till henne som bor i närheten utav lägenheten som jag har en jättefin relation till. Dit jag och sonen brukade gå när jag hälsade på han. Men den släktingen får jag inte ha någon kontakt med enligt mamman. Där även släktingen har backat pga konflikträdsla..
Så det är svårt att få till ett samarbete på dessa grunder.

Kan absolut gå med på att sonen är mer hos mamman än vad han är hos mig. Men 1 gång varannan vecka i ett förslag som hon står fast vid gör att man inte kan göra mycket annat än att gå till tingsrätten.

Tack för svar! Sedan sonen föddes har jag verkligen undvikit att brusa upp eller höja rösten, det finns lixom ingen anledning att riskera hans välmående.

angående sammarbete är det lite så vi har de nu. Hon ändrar schema efter hur det passar henne. hon menar bland annat att övernattningarna på fredagar till lördagar som vi kom överens om hos FR har vi kört på så länge det har passat hennes planering. Har hon planer på lördags förmiddag så ställs övernattningen in och jag får välja om jag ska hämta sonen över dagen sen köra hem han eller ställa in.
Inte ens när jag ger som förlag att hon kan komma och hämta han efter frukosten på lördag så att hon hinner med sina planer + att sonen får sova över hos mig så är det ett alternativ enligt henne.

haha, de gjorde jag. spydde som en gris. Det är ingenting jag kommer rekommendera för han

Varannan vecka kanske inte fungerar men tätare umgänge 2-2-3 och vice versa fungerar utmärkt. Detta med att hon är anknytningsperson är flum, absolut inget som tas hänsyn till idag (detta vet jag 100 %). Byt advokat till någon som är kompetent.

Topic och icke-topic, du ser hur cyklerna upprepar sig. Din mamma var sådan och du valde en mamma som är sådan.

Tror också att det hade varit en bra lösning! Hade varit skönt att kunna planera in hela helger tillsammans med sonen.

Hänger inte med, hur menar du att cyklerna upprepar sig? menar du att min mamma betedde sig som mitt ex gör?

Var har du skrivit att mamman föreslagit att du ska träffa sonen 1 gång varannan vecka? Har missat det helt för i den inledande trådstarten skrev du något annat. Du får ursäkta men jag undrar lite över hur mammans sida av myntet ser ut... Du framställer dig själv som helt perfekt, har jobbat på förskola flera år och tagit hand om sonen så himla bra - men någonting är ju mamman orolig för?
Så vad tror du hon är rädd för?

Det behöver inte va du som har missat, De kan var jag som inte delat med mig av den informationen förns nu. Fick ett sms om de här om dagen..

Skulle säga att jag är långt ifrån perfekt. precis som alla andra.
Däremot har jag ingenting emot att byta blöjor (bytte ca 40 om dagen på förskolan) eller vara delaktig i min sons liv. Skulle jag vara perfekt pga anser du?

Jag vet inte varför hon är rädd. De kan vara folk i hennes närhet som skrämmer upp henne, har information som jag ej kan dela med mig av som tyder på att hon kan vara ganska styrd.
Eller så kan de vara småsaker jag gjort under resans gång som inte hon gillat som byggts upp till något större med tiden som resluterar i trust issues.
Beskyddarinstinkt som du nämnt? fast då borde väl alla mammor bete sig så här?

Hon har alltid tyckt att jag har haft kommunikations problem, de kan absolut stämma. Men de problemet finns inte i dagsläget. Skickar alltid tydliga frågor och svar när det gäller sonen. svarar alltid på alla hennes sms när sonen är med mig.

De kan lika bra vara hatet mot mig pga att jag "svikit" henne i form av polisanmälningar.
Hon vet att hon styr. Och de har hon gjort så länge jag känt henne, och på nått sätt har jag endå känt mig trygg med det. Jag har ju alltid litat på hennes omdöme. Och nu när jag står utanför hennes närmsta så kanske hon kör nån typ av utmobbning.
De verkar iallafall fungera så i hennes mammagrupper. alltid nån stackare som blir utfryst

Jag vet inte till 100% vad det kan vara.

Jag tror att de allra flesta mammor (som är bra mammor) har väldigt svårt för att släppa ifrån sig sin ettåring någon längre stund och särskilt över natten, och eftersom du själv skriver att du gjort saker som med tiden skapat en oro över att du inte talar sanning eller ger all information du borde så är tilliten något som tar tid att bygga upp.
Själv har jag haft en kanske något liknande situation där jag faktiskt stannade i en dålig relation fram tills barnet var drygt 3 år eftersom jag inte ville låta pappan ha barnet ensam. Pappan hade visat att han inte var att lita på och han drack för mycket. Jag fick alltid höra att jag var löjlig och överbeskyddande och pappan sa alltid de rätta sakerna utåt sett men gjorde inte dem i verkligheten. Detta är naturligtvis inte precis som er situation, men jag kan säga att tanken på att lämna ifrån mig min ettåring till någon jag inte litade helt på fick mig att må fysiskt illa.

Det är därför jag menar att det bästa du kan göra är att inte bråka och att hela tiden försöka se tillvaron utifrån hur din lille son uppfattar den. Så små barn har ingen tidsuppfattning och om de känner sig tryggast med ena föräldern - oftast mamman eftersom hon ammat och burit barnet - då innebär det att barnet behöver den föräldern mer. Det spelar ingen roll att man har blodsband, man kan inte resonera som så att delad vårdnad betyder att ha barnet 50/50. Jag säger inte att du resonerar så heller, bara att det kan vara bra att påminna sig om att ett barn som ska få en trygg anknytning behöver andra saker än man själv anser rättvist bara för att man har blodsband.

Jag tycker att 1 gång varannan vecka låter alldeles för sällan så det förstår jag verkligen att du reagerar över. Till en början över dagen utan övernattning men regelbundet så din son minns dig från en gång till en annan? Jag menar du kanske kan tänka dig att backa vad det gäller övernattning om du får träffa sonen oftare dagtid istället? Jag tror som jag sa tidigare att du kommer att få igen en massa gott framöver om du satsar på att samarbeta nu. Det är när barnen är lite större som de är roligare och det är då du kommer att ha en fördel gentemot mamman eftersom du och sonen är av samma kön.

TS verkar inte lita på mamman, tänk dig nu in i den situationen, att ditt barn närmast på heltid tas från dig och ges till en person du inte litar på.

Tack för ditt svar!

Skulle inte ha nånting emot att sonen var här dagtid och t.ex for hem till henne efter vi ätit middag. Dock så är mamman inte speciellt samarbetsvillig när det kommer till att hämta hem sonen.
Vi bor ca 25 minuter med bil ifrån varandra och eftersom jag valde att flytta ut hit (fanns inte så många alternativ när hon skickade ut mig) så är det mitt ansvar att sonen hämtas och lämnas enligt henne. Hon hämtar alltså inte sonen.
Och på viset vi la upp det förut så skjutsade jag hem sonen till henne dagen efter han sovit här när han skulle sova middag. Men hon har senare berättat att sonen saknar mig när han vaknar hemma hos henne och jag inte är där.
Så därför får han sova middag här och käka mellis, sen ca 15:00 åker vi, så att han är vaken vid överlämningen.
Det har blivit senare ibland också men risken då är att han somnar i bilen. vilket inte blir nå bra.. Hade gärna sett lite engagemang från mamman så att vi kan göra överlämningen här hemma så att det inte har sån stor betydelse om sonen somnar i bilen påväg till deras bostad.


Hade ett samtal med socialtjänsten tidigare idag där dem hade försökt nå mamman, hon svarade snabbt och berättade att hon jobbade och kunde inte prata. så min första fråga var: Var fan är sonen då?? Vi hade nämligen en överenskommelse att om någonting kom upp skulle den andra föräldern alltid bli förfrågad först om de fanns möjlighet att vara med sonen i sådana fall.

Och den här informationen bevisar att hon inte är speciellt orolig att lämna ifrån sig barnet utan det är nog viktigare för henne att jag personligen inte får spendera tid med sonen.

Det här är en mamma som vill gagna sina egna ekonomiska intressen. SGI och underhåll verkar viktigare för henne än sonens tid med pappan.

När det sen kommer till vårdnadstvister o pappan står där o vill fördela ansvaret o tiden med barnen på ett jämställt, likvärdigt och rättvist sätt… ja då helt plötsligt är man tillbaks på 40-talet i alla resonemang om mamman inte vill dela lika verkar det som.

Tycker i övrigt att du har en förlegad syn på pappans betydelse för barnet. att anse att mamman har en viktigare roll och på något sätt är bättre för barnet vid 1,5 år ålder. Var har du hittat sådan information?

Jag är ledsen för din situation och jag hoppas pappan har tagit sig i kragen och visar på alla möjliga sätt att han är villig att förändras för barnets skull!

Finns inget rätt eller fel... däremot kan du ta del av min historia och använda dig av det som passar dig..

Bakgrund: Det var inte jag som vile skilja mig
Efter skilsmässan sa alla till mig prata aldrig illa om ex partnern.... vilket jag höll hårt på.
Däremot så gjorde min mitt ex det hela tiden... hon ringde mig från bilen när barnen satt med i bilen och skällde ut mig och talade om alla fel jag gör med barnen m.m. Tyvärr lät jag detta pågå i flera år vilket gjorde att barnen började uppföra sig likadant mot mig som deras mamma uppför sig mot mig..

Summering: Mamman vill att man gör allt på hennes sätt och att hon ska bestämma allt även över mig.
Jag har alltid jobbat på att se barnen, inte ha dom som "prydnadsföremål".
Trots att barnen bodde hos mig varannan helg så var det jag som upptäckte att barnen behövde glasögon, att ena barnet skar sig (inte hos mig) m.m.

Allt brakade samman efter att jag träffade min nuvarande sambo och barnen ville bo på halvtid hos mig.
Mamman har sambo som hon träffade innan vi skilde oss. För henne är det ok men inte för mig att ha en sambo.

Mamman såg inte detta som något positivt för då skulle hon förlora kontrollen på barnen.
Från att dom skulle bo hos mig på halvtid så kom dom inte över till mig något på 6 månader. helt plötsligt efter 6 månader får jag samtal från SOC att dom fått en orosanmälan. Bra tänker jag, då är det något som inte är bra hos mamman. Går på möten hos SOC dom intervjuar mig och min sambo... allt känns bra tills jag läser utredningen.
I den är det jag som är boven för mina föräldrar kommer från ett annat kristet land i Europa och inte har fått samma uppväxt som hon och att mamman ska få ensam vårdnad om båda barnen. I stort så blev jag boven trots att jag inte har träffat barnen på över 6 månader.
Dessutom blev jag kontaktad av familjerätten innan utredningen var klar där dom ville att jag gav mamman ensam vårdnad.

Hade jag inte haft min underbara sambo vid denna tidpunkt hade ni inte kunnat läsa detta..

Slaget var förlorat mot en extremt manipulativ person, jag gav bort vårdnaden och informerade att barnen från och med nu bor på heltid hos mamman. Jag hade inte fått träffa barnen på 9 månader när jag tog detta beslut. Detta är det svåraste beslut jag någonsin tagit, jag grät i över ett år pga detta. Kunde inte gå in i barnens rum under 2 år utan att tårarna börja rinna.

Skiten tog inte slut med detta.. 4 månader efter att hon fått vårdnaden.... Drog hon mig till Tingsrätten för hon ville ha mer i underhåll (vi har varit skilda i 10 år när detta hände). Domaren köpte inte hennes lögner utan hon fick kalla fötter och ville göra upp innan domen (med risk att få betala för mina kostnader). På inrådan av min advokat så gick jag med på att betala ca 500 kr mer i månaden för båda barnen... Tyvärr så skrev hennes jurist ett dåligt avtal så idag betalar jag 350 kr mindre per månad för ena barnet pga att FK höjde underhållsbidraget efter domslutet.

Idag är min äldsta 21 år och hon bor fortfarande kvar hos sin mamma, träffar henne 2-3 ggr per år märks att hon saknar mig men vill inte stöta sig med sin mamma så vi ses endast hos mina föräldrar.
Yngsta barnet vill inte ha kontakt med mig just nu (16 år) vilket gör ont i hjärtat...
Jag tror att den dagen ungarna flyttar från sin mamma kommer dom att återuppta kontakten med mig.
kanske inte på samma sätt som om dom levt med mig men jag måste vara positiv att allt detta slutar bra.

Anlita advokat (inte jurist), ta allt via mail, ha med vän när du träffar henne eller hennes mamma.

Jag hade ändå tur mamman drog inte det sista kortet att jag utnyttjar mina barn sexuellt, vilket tyvärr är ganska vanligt att motparten gör enl. min advokat.

Som jag skrev i början så finns det inget rätt eller fel alla har vi våra historier, som stöd i din/er situation.

Du gav bort vårdnaden, och helt i onödan, vid en tingsrätt hade hon inte fått ensam vårdnad och eventuellt hade du kunnat få hela vårdnaden om du visat att hon hållit barnen borta från dig.
Du skulle stått på dig istället, så hade du fått ha kvar dina barn.