Min sida utav myntet (problem med exfrun om umgänget med barnet)

Tjena! Varning för lång text!

Trodde det här med att få barn skulle vara en underbar tid. Att få se barnet växa upp och få vara delaktig i att uppfostra barnet till en klok ung man.

Just nu känns det långt borta...

Det här är delar av min historia, såklart finns det en annan från mammans sida.


Inom barnets första år var det mycket tumult i relationen mellan mig och mamman.
bland annat en polisanmälning från min sida om misshandel, varför jag gjorde en polisanmälan just den här gången var för att barnet bara ca 5 månader gammal bevittnade allt och grät väldigt mycket.

Efter min anmälan så uppstod det lögner från mammans och mormorns sida om att jag skulle ha kastat vårat barn i backen vid ett tillfälle, en händelse som uppstod ca 1 månad innan (jag kan förklara tydligare exakt vad som hände om ni vill veta. deras ord är så långt ifrån sanningen man kan komma)
Detta var någonting dom sa att dom skulle använda sig av i en motanmälan mot mig. En efterhandskonstruktion helt enkelt.

Vi tog hjälp av familjerådgivning och försökte komma fram till hur vi skulle få det här att funka. Vi gick ett par gånger och det kändes bra. bättre än innan, men det är fortfarande så att jag inte har speciellt mycket att säga till om när det kommer till sonen. Det sköter mamman och mormorn. Man blir lite som en beta hane i sitt eget liv, precis som mormorns karl. Man ska bara lyda och inte ställa till problem. Hur som haver valde jag att inte medverka i utredningen kring misshandeln pga att jag trodde vi kunde klara detta jag och mamman så den lades ner, soc utredningen lades också ner.

Jag ville att det skulle fungera! Men mamman kunde inte komma över att jag kunde polisanmäla henne när hon slog mig med knyten näve rakt i ansiktet framför våran son. Hon känner absolut ingen ånger utan allt är mitt fel. Och det blir jag som får åka runt till hennes släkt och be om ursäkt för att jag gjorde en anmälan. Nånting både mamman och de flesta i släkten tyckte skulle lösas privat.

Trots tipsen från familjerådgivning lyckas vi inte få ett sunt förhållande
utan det uppstår ofta konflikter och våldshandligar så som köttiga rivsår och saker kastade på mig.. Hon säger saker som "Jag ångrar att jag fick barn med dig, du är den värsta personen som finns" och när hon räcker över sonen till mig kan hon säga "stackars dig som måste vara med pappa"
Men jag vill inte lämna realtionen för det betyder att jag knappt kommer få se min lilla grabb.

Men när sonen är 11 månader är separationen ett faktum. Först ska jag flytta, men jag hatar att flytta och hittar inga intressanta objekt, sen ska hon flytta. skönt tänker jag. Bostaden är väldigt nära jobbet så det blir perfekt. Sen ändrar hon sig igen så det blir jag som flyttar.. flyttar ca 3 mil ifrån lägenheten till ett hus där jag bor just nu. Letar efter radhus eller liknande på markplan närmre sonen men de är verkligen svårt att hitta, har förlorat några budgivningar.

Starx efter separationen var vi på ett möte hos familjerätten där mamman tog fram ett umgänges schema så som hon tyckte att det skulle vara, ett schema som innebär att jag träffar sonen tisdag fredag vecka ett, tisdag lördag vecka två. Men utan övernattning. Jag ska hämta upp sonen på morgonen och skjutsa hem han till läggdags, ska alltså ge han välling hos mig och han ska få somna för natten i bilen påväg till henne. Aldrig sa jag! Tänk på sonen för fan, är detta den bästa lösningen för han? Men har ju inte så mycket att säga till om, så vi kom överens om att testa detta tills att mamman var bekväm med att han sov hos mig innan vi gick över till övernattningar. Mamman får mindre medhåll i de förslag hon lägger upp än vad hon hoppats på och blir så frustrerad att hon avbryter mötet där och då och vägrar gå tillbaka till familjerätten.

Efter 3 veckor sover sonen över för första gången och det känns underbart. Han trivs verkligen jättebra här och det känns skönt att få natta han på ett värdigt sätt och på morgonen få kliva upp tillsammans och starta dagen.

Det flyter på bra sonen är en bra bit över ett år och trivs här, jag och mamman har ett gott sammarbete hon tycker själv att det var bra att vi gick över till nattningar då det inte var nå bra för sonen att få somna i bilen. Som sagt, allt flyter på fram tills en dag när jag ska hämta sonen och samtidigt föreslå att vi kanske kan utöka till att sonen får sova över två dagar hos mig nån gång framöver istället för en dag då han inte riktigt hinner landa hos mig på 24 timmar. Varpå hon tänker motsatsen, hon tycker att sonen flänger för mycket fram och tillbaka och vill bromsa!
Hon säger att jag får ta med mig sonen över dagen men vill att han kommer hem till nattningen. Luften går ur mig och jag förstår inte riktigt hur hon tänker. Jag försöker förklara attt vi har gemensam vårdnad 50/50 över sonen varpå hon säger Nej. och står fast vid att jag får ta han över dagen. jag säger att jag inte går med på att köra hem han sovandes och att om hon vill ha hem han så får hon komma och hämta honom! Hon vägrar och viker inte en centimeter, hon har sonen i famnen och jag kanner att de är hopplöst att göra någonting utan att göra sonen orolig, så jag lämnar lägenheten hjärtekrossad.

Ringer till familjerätten och förklarar vad som händer och bönar och ber att vi ska få en ny handläggare så att mamman går med på att komma tillbaka till familjerätten.. chefen på FR ringer upp senare samma dag och bekräftar att vi ska få en ny handläggare.

Men på grund av jul ledigheter osv så dröjer mötet nästan 2 månader.

dagen före jul besöker jag sonen hos mamman och tar honom på en promenad och till lekparken, när vi går upp till lägenheten igen så säger mamman att hon ska börja jobba snart och behöver skicka in ett schema, hon har även gjort 2 nya scheman för sonens umgänge med mig som båda är sämre än i dagsläget, viserligen innehöll ena schemat övernattning 2 dagar i rad men då innebar det 6-7 dagar med mamman och 2 med mig 4 med mamman 1 med mig alltså typ 6-2-4-1-7-2-4-1, vilket kändes helt åt helvete, jag önskar att sonen fick lika mycket tid med mig som mamman, T.ex 2-2-3 eller liknande, varpå hon svarar typ glöm det, Jag är hans anknytningsperson och han kommer bo mest hos mig passar inte dessa scheman så kan vi gå tillbaka till schemat vi gjorde på familjerätten utan övernattningar! Då säger jag att det känns som att hon manipulerar hela situationen till hennes egen fördel. Varpå hon blir rasande och skriker att jag ska ut ur lägenheten och skriker en massa annat som jag inte registrerar, jag tänker mest på att när hon skriker så har hon vår son i famnen och ber henne att inte bete sig så här framför honom, jag står i dörröppningen och säger detta, samtidigt ger jag sonen ett leende och en klapp på kinden och säger hejdå och stänger lägenhetsdörren. Hon blir galen och skriker, sparkar och slår på dörren medans jag håller emot handtaget så att hon inte tar sig ut i trappuppgången. Jag hör hur sonen börja gråta hysteriskt där inne så jag släpper handtaget och öppnar för att se hur han mår, han sitter på golvet och gråter och det är de enda jag hinner registrera innan hon trycker upp dörren och matar slag mot mitt ansikte och sparkar mot benen. Jag står där lite som ett frågetecken och undrar vafan hon håller på med, hon är galen, skirker och slår och börjar banka på grannens dörr. Jag går ner för trapporna och hon följer efter med sonen nu i famnen, hon gråter och går strax bakom mig, antagligen påväg för att banka på fler grannars dörrar. Då öppnar grannen på hennes våningsplan sin dörr i morgonrock och undrar säkert vad som händer. Hon springer in till han och stänger dörren bakom sig och jag hör genom den brandsäkra ljudisolerade dörren hur sonen sätter igång och stor grinar. stackarn, han kan ju inte förstå ett skit vad som händer. Hans två ankare i livet skrämmer han till gråt... Jag lämnar trapphuset och är väldigt ledsen över vad som precis har hänt, ledsen för sonens skulle. Jag gör så klart en anmälan på detta då sonen var tvungen att bevittna allting. De blir även en automatisk orosanmälan till soc. Denna gång tänkte jag medverka i förundersökningen! Blåöga över jul och nyår-check.


Efter den här händelsen har mamman upprepade gånger ställt till med umgänges sabotage, hon gör planer med sonen på de dagar sonen skall vara med mig och säger att han inte får sova över.
Ställer in umgängen helt utan anledning. och nu idag skrev hon att de skulle vara bäst för sonen om han bara sov hos mig en dag varanan vecka..

Jag blir helt mållös utav hela situationen. Hur kan hon tänka så egoistiskt? När vi egentligen ska trappa upp och ge sonen lika mycket tid med båda föräldrarna så vill hon hela tiden backa?

Fyfan vilket helvete det här kommer att vara.

Skrev denna text för ett par dagar sedan och idag blev jag kontaktad utav socialtjänsten angånde att dom ska sätta igång utredningen och att mamman, mormorn och mormorns karl har gjort varsin orosanmälan mot mig där de påstar att jag luktat alkohol vid hämting utav sonen, är en aggresiv person, är kall i mitt sett att vara mot sonen och att sonen tycks vara orolig när han varit hemma hos mig. + att sonen varit röd i rumpan efter att han varit hos mig.

Detta är väldigt allvarliga anklagelser och samtidigt väldigt felaktiga.
kan förklara dessa ur min synvikel.
Sonen är mjölkproteinallergisk. Han får väldigt slemmig avföring när han fått i sig mjölk i något slag. I samtal med dietist har vi börjat att ge haonom små mängder uppvärmd mjölk i vällingen till nattningen, de var sagt 1,5 matsked i vällingen. När jag hämtar han på morgonen berättar mamman att hon gett han 3 matskedar till nattningen och att vi ska köra på det nu istället. Hela dagen hos mig har sonen diarre utav slemmig kletig avföring och jag byter säkert 8 bajsblöjor (1-2 om dagen i vanliga fall) Smörjer rumpan efter varje gång men trots det är han väldigt röd, precis som jag är efter att ha haft diarre och torkat mig en hel dag. ringer till mamman och förklarar diarre situationen och hon tycker som jag att 3 msk var för mycket så vi kör på 1,5 msk.

Mormorn säger att jag är en aggresiv person??? har aldrig rört ett hårstrå på hennes dotter eller någon annan förutom i självförsvar. Det är ju hennes dotter som har 2 misshandels anmälningar mot sig.
Mormorns karl säger att jag är kall mot sonen, vilket är BS! När vi väl spenderar tid tillsammans göra jag mitt bästa för att vara den mest närvarande och varma föräldern jag kan. Det är noll telefontid, vi lagar mat tillsammans vi sjunger och dansar och läser sonens favorit böcker om och om igen. Minsta lilla oro pga nytt hus eller liknande visar jag han snabbt att jag finns där och pratar konstant med honom. Har enbart upplevt en glad och harmonisk pojke den tiden han varit här med mig.

Mamman påstår att jag luktat alkohol vid hämtning.
Detta var en händelse som uppstog i mitten på oktober då jag förklarade för mamman att jag skulle på AW med jobbet. Vi hade jättetrevligt med god mat och några bärs. kvällen avslutades strax före 12-tiden och eftersom jobbet ligger så nära mammans bostad sov jag där (i min husvagn) då jag skulle hämta sonen dagen efter. Morgonen dagen efter blåser jag i en dräger som visar 0.0 och känner mig jättepigg. kommer hem till mamman och de första hon säger är att jag luktar alkohol. omöjligt tänker jag men vi pratar inte mer om det utan vi pratar om sonen och sen åker vi hem till mig. skulle de vara en äkta oro från mammans håll skulle hon absolut inte släppt iväg sonen utan hållt kvar han, sen känns det som att den orosanmälan skulle kommit in där och då och inte efter att jag polisanmält henne för misshandel.


De dom verkar vilja få fram är att sonen inte är trygg hos mig. Jag välkomnade socialtjänsten att komma hit medans sonen är här för att bedöma själva.
Jag hoppas inte att deras orosanmälningar ställer till det i mitt hopp om att sonen skall få spendera mer till med sin pappa. Vilket känns som deras mål

Ja majoriteten av kvinnor är bitchar, deras mammor också 🤣

Myndigheter i Sverige diskriminerar män också 😔

Någonstans i detta har ju du också ett ansvar. Du har ju valt tjejen och borde inte var speciellt överraskad över att det inte funkar med henne. Det ni båda inte fattar är att ni är sammanfogade för livet.
Jag skulle råda dig att lämna stan och börja om på nytt så den här tjejen blir bagatelliserad och får inse att du vill hellre vara med andra än att tjafsa med henne.
Och du, sluta med Tinder nu.

Försök få egen vårdnad morsan verkar efterbliven.

Driv det hårt. De kan anklaga bäst de vill men utan bevis kommer de inte långt.

Ta med dig vittne när du hämtar ungen så du har det på det torra osv.

Se till att lära kärringen att hon ska veta hut, utan att vara våldsam såklart.

Jobbig sits....


Jag ska komma med ett väldigt opopulärt inlägg...men ett som fungerade för mig som BARN själv var följande:

Min morsa var/är en riktigt manipulerande jävla skitstövel och när mina föräldrar bröt upp när jag var 2 år så försökte farsan att få det att funka. Men min morsa som den jävla idiot hon är så gjorde hon allt för att sätta käppar i hjulen för han och det var väldigt mycket skitsnack om min pappa dagligen.

Behövde jag en cykel så hette det "Du får ringa din pappa, han spenderar aldrig några pengar på dig" och sanningen är att det stämmer till en viss del. Men vad han gjorde var att avlägsna sig helt pga morsan och när jag var dryga 20 år gammal så fick vi kontakt igen och det har flytit på skitbra. Och någon cykel fick jag aldrig.
Jag har ingen kontakt alls med morsan idag och "familjen" är inget jag saknar. Har en egen familj.


Som sagt väldigt opopulärt förslag. Men en ide kan vara att du drar dig tillbaka och flyttar lååååångt ifrån. Säg ifrån dig den delade vårdnaden. Hon kan fixa med blöjor, magsjukor etc... själv.


När man är beredd att anmäla dig för dessa typ av saker och om de inte stämmer? Börjar bli "farligt" för dig nu och din son kommer att förlåta dig ifall du drar. Jag förlät min farsa för att vara borta under min uppväxt och idag så ser vår relation jävligt fin ut.

Din son kommer växa upp och bli vuxen han med en dag. Du behöver bara förklara varför när han är tillräckligt gammal för att förstå.


Detta gjorde jag klart för mamman till mina barn också. Jag drar om hon gör sig omöjlig, hon gör rätt i att aldrig glömma det och bete sig därefter. Så jag delar inte alls samma problem som många farsor har med mammorna till sina ungar och det finns en frihet i det också.

Ungarna växer upp tids nog och kommer att förstå som vuxen om "varför" och "därför".



Fenomenet "farsor som drar"? Jag är 100% säker på att det handlar om i 99% av fallen om att det är mamman som är problemet och gör allt omöjligt.



edit: Eller om du inte vill eller litar på att mamman fixar att ta hand om ungen själv så föreslår jag att du ansöker om ENSAM VÅRDNAD.

Men se för fan till att inte peta på spriten eller andra saker. Nu har man anklagat dig för detta och ett krav på dig om blodprov kommer att komma.

Du har rätt till att ha din son varannan vecka. Eller är du alkis?

Antingen är du jävligt korkad som inte begriper vad gemensam vårdnad innebär, eller så ljuger du. Vilket är det?

Är du korkad så rekommenderar jag dig att googla om dina rättigheter. Sen kräver du dessa rättigheter, om du vill vara en del av din pojkes liv, och förhoppningsvis visa honom en annan bättre verklighet än hos sin mamma.

Ha ett ordnat liv med boende och jobb, ge fan i droger och skrik aldrig åt barnet, och anlita en advokat, värt pengarna om du brinner för detta.

Lycka till mannen.

Jag kommer aldrig att överge sonen. Lämnar jag honom i mammans och hennes släkts händer så kommer han vara hjärntvättad i vuxen ålder.

Dricker 1-2-3 gånger per år och just den här gången var de kanske jävligt onödigt. Men även fast man är förälder så har man väl rätt att gå på AW?
Tror inte det hade blivit nånting av detta om jag inte talat om för henne att jag skulle på AW dagen innan.

Haft en dialog med en jurist som menar att innan barnet är 3 år fyllda så är det svårt att få till växelvis boende varannan vecka. Jag har föreslagit för mamman att ha tätare intervaller men hon vägrar detta. Säger att hon är hans anknytnytningsperson och sonen skall bo hos henne..
Har stabilt jobb, ett perfekt boende under omständigheterna och dricker i stort sett aldrig. Tar avstånd från allt som har med droger att göra. Mitt gift skulle väl isåfall vara snuset. Vilket mamman inte vill att jag gör framför sonen men tror inte han stör sig utav det

Skulle vara väldigt intressant att få höra den verkliga sanningen om hela den här historian. För du gör ju inget annat än försvara dig. Om hon nu verkligen är så psyko som du påstår, helt oprovocerat, så måste du ha märkt det efter att du träffat henne redan efter 2-3 minuter.
Jag vet däremot dom som har haft liknande dina problem där man själv orsakat det. Så närmare sanningen om jag får be, tack.

Försvarar mig över påhittade orosanmälningar!
Jag har aldrig påstått att hon är psykopat
Hon är däremot rättshaverist och blir jävligt aggressiv när någon ifrågasätter hennes tankesätt eller beteende.
Problemet är att hon tror sig äga våran gemensamma son som vi har delad vårdnad över. Hon menar att de är för barnets bästa medans jag tänker tvärtom!

Alltså, du har gjort något som fått henne bli sådan. Du har gjort något som dödat hennes tillit till dig och vad det är vet än så länge bara du.