Jag har börjat hata min ena hund

HJÄLP!

Jag blir snart tokig, jag har haft 2 av mina 3 hundar i snart 12 år, båda fyller 12 i sommar och har haft dom sedan de var 8 veckor samt snart 6 åringen sedan 12 veckor.
Har alltid älskat mina hundar över allt på jorden.

Hösten 2019 var den 11-åriga hanhunden med om en olycka där han blev hängandes uppochner på en grind när han fastnade och grannen hittade honom när vi var iväg några timmar. Han låg på djursjukhuset ett par dagar och kom sedan hem och vi fortsatte rehabiliteringen då han gick på fel sida av tassen på ena bakbenet.

Efter 2 veckor kunde han gå normalt igen och den enda förändringen jag märkte på honom då var att han var hungrigare än vanligt, från att ha varit kräsen och knappt käkat varje dag till att äta allt, verkligen ALLT!

De senaste månaderna har han bara förstört, han snor varenda matbit han får tag på, tuggar sönder kartonger, gnäller och skäller mycket mer än vanligt, ylar mitt i natten så vi alla vaknar, skäller och ylar så fort man reser sig upp eller alarmet på klockan går på morgonen och när han gör det drar han med sig de andra hundarna i samma sång, kissar och bajsar på mattorna hemma vilket gör att den andra hanhunden markerar över hans avföring också, attackerar katterna som han alltid varit bästa vän med, attackerar den yngre hanen, rotar i soporna osv.
Han är en liten hund på 8 kg men tar sig likt förbannat upp på köksbänken och snor mat från spisen(!!).
Jag är så förbannat trött på honom och hans nya beteende att jag nu har kommit till den punkten att jag bara önskar att han försvinner från jordens yta.

Och jag känner mig så hemsk! För jag har alltid älskat och värderat den här hunden så jävla högt, han har varit där för mig i vått och torrt, tröstat mig när jag varit ledsen, sovit på min arm under alla år och verkligen varit mig trogen.
Men att handskas med honom och hans bravader är ett heltidsjobb numera och jag pallar inte.

Var på veterinärkoll i höstas när detta började och man hittade inga fysiska fel, ingen smärta eller liknande och han är ännu lika pigg och glad som när han var 1 år gammal.

Vad tusan ska jag göra? Mår så dåligt över hela situationen och jag tror han känner att vår relation har förändrats trots att jag inte behandlar honom något annorlunda än de andra hundarna.

Vill inte ta bort en frisk hund som ändå har varit som mitt barn under 11 år, men vet inte hur jag ska tackla problemet och som jag känner nu så har jag egentligen heller ingen som helst lust då han bara förstör.


(Jag hör ju egentligen själv vad jag borde göra då det är något i hans huvud som uppenbarligen inte står rätt till, men jag tror inte att han själv lider av det utan bara vi här hemma. Och det skulle vara otroligt själviskt av mig att ta bort en hund som är lite koko för ”min egen skull”.)

HJÄLP!

Jag blir snart tokig, jag har haft 2 av mina 3 hundar i snart 12 år, båda fyller 12 i sommar och har haft dom sedan de var 8 veckor samt snart 6 åringen sedan 12 veckor.
Har alltid älskat mina hundar över allt på jorden.

Hösten 2019 var den 11-åriga hanhunden med om en olycka där han blev hängandes uppochner på en grind när han fastnade och grannen hittade honom när vi var iväg några timmar. Han låg på djursjukhuset ett par dagar och kom sedan hem och vi fortsatte rehabiliteringen då han gick på fel sida av tassen på ena bakbenet.

Efter 2 veckor kunde han gå normalt igen och den enda förändringen jag märkte på honom då var att han var hungrigare än vanligt, från att ha varit kräsen och knappt käkat varje dag till att äta allt, verkligen ALLT!

De senaste månaderna har han bara förstört, han snor varenda matbit han får tag på, tuggar sönder kartonger, gnäller och skäller mycket mer än vanligt, ylar mitt i natten så vi alla vaknar, skäller och ylar så fort man reser sig upp eller alarmet på klockan går på morgonen och när han gör det drar han med sig de andra hundarna i samma sång, kissar och bajsar på mattorna hemma vilket gör att den andra hanhunden markerar över hans avföring också, attackerar katterna som han alltid varit bästa vän med, attackerar den yngre hanen, rotar i soporna osv.
Han är en liten hund på 8 kg men tar sig likt förbannat upp på köksbänken och snor mat från spisen(!!).
Jag är så förbannat trött på honom och hans nya beteende att jag nu har kommit till den punkten att jag bara önskar att han försvinner från jordens yta.

Och jag känner mig så hemsk! För jag har alltid älskat och värderat den här hunden så jävla högt, han har varit där för mig i vått och torrt, tröstat mig när jag varit ledsen, sovit på min arm under alla år och verkligen varit mig trogen.
Men att handskas med honom och hans bravader är ett heltidsjobb numera och jag pallar inte.

Var på veterinärkoll i höstas när detta började och man hittade inga fysiska fel, ingen smärta eller liknande och han är ännu lika pigg och glad som när han var 1 år gammal.

Vad tusan ska jag göra? Mår så dåligt över hela situationen och jag tror han känner att vår relation har förändrats trots att jag inte behandlar honom något annorlunda än de andra hundarna.

Vill inte ta bort en frisk hund som ändå har varit som mitt barn under 11 år, men vet inte hur jag ska tackla problemet och som jag känner nu så har jag egentligen heller ingen som helst lust då han bara förstör.


(Jag hör ju egentligen själv vad jag borde göra då det är något i hans huvud som uppenbarligen inte står rätt till, men jag tror inte att han själv lider av det utan bara vi här hemma. Och det skulle vara otroligt själviskt av mig att ta bort en hund som är lite koko för ”min egen skull”.)

Hur hamnade hunden hängandes upp och ner i flera timmar?

Åh vilken tuff situation!

Djur kan förstås också drabbas av demens, posttraumatisk stress med flera tillstånd som skulle kunna ligga bakom hans beteenden.

Att han plötsligt blivit väldigt hungrig och tuggar på allt skulle kunna handla om någon hormonell avvikelse, som i sin tur kan bero på många saker- tumörer (även godartade) är inte ovanligt på äldre djur tex. Hormonella förändringar kan också ge nervösa symptom, som gläfsandet, skällandet och att han kissar och bajsar inne.

Sköldkörtel, njurfunktion, leverfunktion och allmän status tycker jag du skulle be att få undersökt. Om det togs sådana prover då du var hos veterinären sist kanske det ändå behöver göras om eftersom vissa tillstånd kan ta ett tag innan de syns på blodprov.

Finns det något ni kan göra i hemmiljön för att skapa en drägligare tillvaro för er alla nu när hans beteenden är som de är? Kan han sova i eget rum under natten (kanske med ett annat djur som sällskap)så han inte stör hela huset tex.? Avgränsa så att han inte kan vara precis överallt och tugga och stöka till? Ibland är det så med äldre djur att man får anpassa tillvaron för dem precis som man får göra med valpar.

Sedan är det absolut inget fel att ta bort ett äldre djur som får beteendeförändringar. Han har uppenbarligen varit en älskad familjemedlem i många år och har han drabbats av någon sjukdom eller liknande som kanske bara kommer bli värre med tiden är det inte fel att sätta stopp. Men har du möjlighet tycker jag du ska göra en lite utförligare koll av hans status hos veterinären. Om det är hans sköldkörtel som krånglar kan det vara så enkelt att en liten tablett ger dig din gamla hund tillbaka!

Hoppas det löser sig på bästa sätt för er!

Man ställer diagnos med uteslutningsmetoden, det vill säga veterinären kan bocka av vad det inte är.
Jag har haft sammanlagt 100 000 i veterinärkostnader med ett par olycksfåglar och det längsta tog det 10 år för veternären att hitta problemet. Och en gång inte alls.

Det har sällan varit lätt att ställa diagnos. När den väl varit fastställd har det varit allvarliga fel.
Givetvis har det hänt nåt med din hund. Den visar upp typiska beteenden som har med stresshantering att göra och problembeteenden bottnar i 98 % av fallen i smärta.
En hund ylar för att den vill kalla på flocken. Något är galet.

Veterinären måste klämma på exakt rätt ställe på exakt rätt sätt för att hitta felet, de är sällan utbildade för "okänd" diagnos.

Vilka undersökningar har gjorts? Är hunden försäkrad?
Hur hängde hunden? I ljumskarna?
Något har ju hänt innan den blev hängande. Det finns ju skador där någon inte bryter ryggen nacken helt men får mjukdelsskador vilket påverkar ryggmärgen.
Hur rör sig hunden? Har du någon film på den?

Förstår att det är svårt för både dig och hunden. Det framgår också tydligt att du vill hans bästa och gör det som står i din makt för att hjälpa honom.
11 år - tror du att han kommer att återgå till ett normalt beteende?
(För min del förefaller det som en hjärnskada)

Får han mycket motion? Kanske du måste gå en extrarunda just med denne herre, så han blir lite mer stimulerad. Kanske får vara på din vakt hemma, och säga åt han lite oftare om han gör fel. Uppenbarligen har något blivit knas efter olyckan, dock brukar hundars beteende ofta hänga på hur ägaren behandlar dom, eller hur ägaren beter sig. Mesade ni med honom efter olyckan?

Iom att det inte började direkt efter olyckan har jag ändå förhoppningar om att det kan vara övergående. Hade det börjat direkt efter hade jag varit helt säker på att beteendet grundar sig i trauma.

Just detta gör att jag är så kluven, hade varit enklare att ta bort honom om jag visste säkert att han inte mår bra psykiskt eller fysiskt.
Även om han gör min vardag odräglig så älskar jag ju ändå det där håriga fanskapet.