Bostadsbubbla i Sverige?

Nu räknar du högt, med ränteavdraget blir räntekostnad 1750 ungefär. Dessutom är många föreningar innanför tullarna lågt belånade och hyror för 1or brukar hyffsat ofta ligga på 800-1500kr

Så många betalar 4500-5000kr

"Drömmarrnas stad"

Som uppväxt i Stockholm så kan man ju säga att det är mer drag på Krakows flygplats klockan 06:30 en söndag än vad det är i vår smutsiga, blatteinvaderade, DYRA, och alldeles för utspridda huvudstad. Vill man ha puls kan man lika gärna bosätta sig billigt på landet och istället ta lite weekendresor då och då, kommer garanterat bli billigare i längden.

Jag jobbar på ett relativt stort kontor och de ENDA på jobbet som bor i stan är gamlingar som köpte på 80-talet eller bönder. Alla fattar ju att det inte är hållbart i vårt lilla land.

Är i allmänhet trött på alla som spekulerar om bostadskrasch hit o dit. Visst så kan priserna röra sig upp och ner över tid men bostadsmarknaden kommer alltid att vara stark sålänge vi ser ett stabilt ränteläge. Vilket vi kommer att göra då den Riksbanken inte har några ambitioner på att höja räntorna överhuvudtaget. Skulle därför vara väldigt orimligt med fall över fem procent dom kommande året. Bostadsmarknadens styrka har ju framförallt att göra med att pengar stimulerade av den svenska ekonomin brukar mynna ut här då bostäder betraktas som en säker investering. Bostadsmarknaden vittnar också om hur mycket starkare tillväxtinflationen är den vanliga inflationen.

Jag räknade högt för att ingen skulle säga att jag räknade för lågt....

Oavsett så är 4500-6500kr ingen dyr bostadskostnad för en renoverad 1a i innerstan...

Så inte såå konstigt alls att folk ff vill köpa o det går upp...

Det är helt enkelt jävligt billigt att låna pengar...

Ok. Vi provar. Du bor i någon håla där Stockholm blir storebror (antar jag), och tänker att det finns Stockholm, sen är Manhattan och Berlin större städer. Det är liksom inte det som detta handlar om, det är ingen utom du som jämför Stockholm med Manhattan. Jämförelsen är bisarr. Alla vet vad Manhattan är, en mycket liten del av världen vet vad Stockholm är - färre bryr sig. Jag har själv inte ens besökt Manhattan, och bara som turist i Berlin. Jag har däremot bott i städer du antagligen inte ens känner till på det sättet, som har ett väldigt mycket starkare driv än Stockholm. Encinitas är lugnare, rikare, mycket mindre centralt - och har ändå extremt mycket högre puls. Det gäller ju hela San Diego County, och alla dess byar. Då har vi tittat på en liten prick i en större prick (delstat) i en större prick (världsdel). Jag har hittat samma sak i alla delar av världen (där jag bott eller besökt) utom i Sverige.

Om man växer upp i "fucking Åmål" och sedan flyttar till Stockholm, så kanske man hade en dröm om att slippa "fucking Åmål" och därför tycker att man flyttar till "drömmarnas stad". Så långt är jag med. Det jag försöker förklara är att ingen som vill ha puls hamnar i Stockholm, de mellanlandar bara där efter en flytt från Åmål. Visar det sig att man vill ha puls flyttar man vidare till något ställe där det finns en sådan. Visar det sig att man vill vara helt i fred flyttar man ut på landet. Visar det sig att man vill åt den där antagligen i princip världsunika, tysta, lågmälda, passiv-aggressiva, blyga jantelagen som existerar i Stockholm, så fastnar man. Det är inte lätt att hitta ett ställe som trots ekonomiskt välmående och mycket folk är så obeskrivligt stelt, så odynamiskt/statiskt, så oerhört långsamt. Någon som gillar det kan säkerligen beskriva samma sak i posititva ord. Jag hatar det, så orden får en negativ laddning, men innebörden av dem är desto mer objektiva.

Det vill säga om vi ska prata om bostadspriser kan "puls" på sin höjd förklara varför priserna är högre i Stockholm än i Åmål, för det sker ju ändå en prisdrivande flytt. Men den som behöver känna puls omkring sig för att må bra kommer landa i exakt samma klaustrofobi i Stockholm som i Åmål. Att känna klaustrofobi låter inte som prisdrivande karaktäristik.

Om man växer upp i "fucking Åmål" och sedan flyttar till Stockholm, så kanske man hade en dröm om att slippa "fucking Åmål" och därför tycker att man flyttar till "drömmarnas stad". Så långt är jag med. Det jag försöker förklara är att ingen som vill ha puls hamnar i Stockholm, de mellanlandar bara där efter en flytt från Åmål. Visar det sig att man vill ha puls flyttar man vidare till något ställe där det finns en sådan. Visar det sig att man vill vara helt i fred flyttar man ut på landet. Visar det sig att man vill åt den där antagligen i princip världsunika, tysta, lågmälda, passiv-aggressiva, blyga jantelagen som existerar i Stockholm, så fastnar man. Det är inte lätt att hitta ett ställe som trots ekonomiskt välmående och mycket folk är så obeskrivligt stelt, så odynamiskt/statiskt, så oerhört långsamt. Någon som gillar det kan säkerligen beskriva samma sak i posititva ord. Jag hatar det, så orden får en negativ laddning, men innebörden av dem är desto mer objektiva.

Det vill säga om vi ska prata om bostadspriser kan "puls" på sin höjd förklara varför priserna är högre i Stockholm än i Åmål, för det sker ju ändå en prisdrivande flytt. Men den som behöver känna puls omkring sig för att må bra kommer landa i exakt samma klaustrofobi i Stockholm som i Åmål. Att känna klaustrofobi låter inte som prisdrivande karaktäristik.

Oavsett vad du tycker så är efterfrågan att bo i Stockholm extremt hög.

Jag tvivlar starkt på att man inte skulle kunna få tillräckligt med puls i Stockholm som Homo Sapiens av svensk, lågmäld, härkomst.

Lågmäld, asocial, blyg, passiv, feg, trött, whatever. Ja, absolut. Stockholm är en svensk stad, så det finns en mycket god chans att den funkar för väldigt många svenskar. Men det beror inte på att staden har puls, det beror på att det är en svensk stad.

Du måste inse att du möjligtvis är en anomali i Sverige, och att gemene man kanske inte söker puls efter att de fyllt 30 år, utan bara en trygg men tråkig stad att skaffa barn i.

Förmodligen har nationalekonomerna fel också. "mainstream"-nationalekonomin har bevisligen en hel del felaktiga antaganden.

Deras antaganden om en marknad som strävar mot en bestämd och entydig jämviktspunkt är sedan länge motbevisad men det struntar de i.

Nationalekonomerna vill så gärna att deras verksamhet skall ta formen av en vetenskap likt fysik eller kemi så att de kan räkna ut framtiden men det går inte eftersom aktörerna på marknaden inte är passiva och likadana objekt likt atomer eller molekyler. Tvärtom så är aktörerna subjekt med individuella och föränderliga preferenser. Man kan inte aggregera aktörerna på marknanden med en enkel summering hur gärna de rätttroende ekonomerna än vill.

Ingen nationalekonom har t ex lyckats motbevisa Sonnenschein–Mantel–Debreu-teoremet. De bara struntar i det eftersom det inte stämmer med deras önskningar om hur marknaden skall fungera.

Innan du kastar bort tid på deras irrläror rekommenderar jag att du läser om detta teorem; https://en.wikipedia.org/wiki/Sonnenschein–Mantel–Debreu_theorem

Vill du läsa något mer utförligt om hur aktörerna verkligen fungerar så rekommenderas denna bok: www.amazon.com/End-Theory-Financial-Economics-Interaction-ebook/dp/B01M2BVG7M