Gissa Bokcitatet

En hund sprang gnällande över verandan, mellan de dansandes ben, och vidare nerför stigen till klostret. Någon instinkt manade den att hålla sig i rörelse, den dreglade och gnällde och sprang: den hade blivit ormbiten. Systrarna hade tillkallat en medicinman som hällde i den medicin och knöt fast smetiga amuletter vid benen på den, men dem hade systrarna tagit bort sedan mannen gått. Den levde fortfarande, men den kunde inte hålla sig stilla.
Det blev inte så bra när dansarna gick. Ingendera av oss var särskilt väl till mods; jag kunde inte låta blir att tänka på C. och Van Gogh. Min kusin var myggbiten över hela kroppen (om det var av moskiter, kunde malarian mycket väl överraska oss mindre än halvvägs genom djungeln). Jag hade utslag på ryggen och armarna som så ut som vattenkoppor. Jag mådde inte bra; kanske jag hade druckit för mycket visky.

Allt var nytt och främmande från det ögonblick vi stängde oss in på Water Street Station genom mängden som alltid åsåg tågets avgång två gånger i veckan, och vinkade farväl till Younger över den svarta muren av ansikten. Jag kände större samhörighet då med Kuhn-Kanspelarna, jag kunde förstå att man på en främmande pltas behöver något slags stödjepunkt, några enstaka saker om är välbekanta och begripliga, om det också bara är Sydney Horlers romaner, en gin-och-tonic. Ty själva järnvägsresan var främmande. Det vare en smalspårig bana, och tåget nosade sig fram inåt landet i otroligt långsam takt (det tog två dygn att färdas fyrahundra kilometer). Det finns tre förstaklasskupéer.