Gissa Bokcitatet

Zadie Smith är min sista gissning.

Tror ganska bestämt att det är en svensk författare. Om vi inte hade haft Kerstin Thorvall så nyligen skulle jag gissat på henne. Funderar vidare.

Edit: ser att HaroldPyott kommit med ett förslag som låter väldigt sannolikt, jag lägger ner funderandet tills vidare.

Den danska författarinnan Dea Trier Morck skrev en resebok om Amerika, hon var besatt av förlossningar och skrev en bok om ämnet, gillade som vänsterintellektuell inte USA.

Helt rätt! Elegant tagning! Ur När jag upptäckte Amerika.
Citaten visar hennes typiskt staccatoartade prosa.

Över till Dig.

Viktig bok av gammal medicinsk märkesman från Lund:
“Expl. blev straffriförklarad och kvarhölls för vård på det sinnessjukhus, där han undersökts. Första åren arbetade han med korgmakeri om än utan större intresse. Snäll och gemytlig, snaskig. Sedan 1934 alltmer slö, slarvig med sitt yttre, obenägen för arbete. Säger ej mycket, förnekar på fråga bestämt, att han är skyldig till eldsanläggningen. Senast iakttagen 1942.”

Han utgav sin bok 1943, ett av orden i citatet ger en ledtråd vad den handlar om. Efter en lång och framgångsrik bana kom han i kontakt med denna filuren:
(FB) Sjukhusmorden (Malmö Östra Sjukhus) 1978-1979 (Dom finns i trådstarten)

Jag satsar på Professor Bo Gerle, stor rättspsykiatriker, tog Sjukhusmördaren i analys!

Borde stämma. Han skrev en bok om mordbrännare. Intresserad av mordbrännares patologi.

Bo Gerle var det.

Jag träffade 1987 Bo Gerle vid St Lars Sjukhus i Lund. Det var inte så att han tog mig i terapi när han var klar med Sjukhusmördaren, utan han höll en föreläsning om rättspsykiatri för läkarstudenterna. Inget exemplar av Mordbrännarboken finns f n till salu på internet, och den torde vara verkligt ovanlig idag.

Dagens författare var svensk tidningsman och akademiker, klandrar här snobb-Londonborna för deras obenägenhet att äta ål:
“Att ålen inte står högt i kurs bland väluppfostrat folk i England visste jag, som sagt, förut. Äta ål är någonting, som man gör i slumkvarteren, på marknaden kring Petticoat Lane eller i de små caféerna runt Shepherds Bush. När man kommer in i sådana där enklare kvarter, träffar man på små matlokus, som har inkokt ål till specialitet. Det står stora emaljerade handfat med massor av inkokt ål och lockar i skyltfönstren …”

Gustaf Hellström var ju placerad som korrespondent i London en tid - kan det vara han?

Dessutom torde han väl som skåning ha gillat ål.

GH var bra mycket större än dagens författare, som kom till London lite senare dessutom. Han var en glad och livad prick som verkade trivas fint där. Om Jellied Eel-fenomenet kan man läsa här:
https://life.spectator.co.uk/articles/how-gentrification-killed-the-jellied-eel/
När jag bodde i London på 1990-talet kunde man köpa detta typiska East End-tilltugg i Whitechapels fiskbarer, jag tyckte emellertid inte om den p g a den oaptitliga gelen. Sedan kom jag till Edinburgh, där Jellied Eel inte alls åts, och där man fick beställa den rökta julålen en månad i förväg. När det inte var jul kunde man knappt hitta ål alls, mer än genom Fisk-Sociteten:
https://www.thefishsociety.co.uk/