Språkhjälp - Svenska som främmande språk

Hej,

koppla av
koppla ur
koppla ifrån

Är allt samma sak?

Exempel:
1. Får man ta med hund?
2. Får man ta med en hund?

Ettan passar (bäst) in på nån form av tillställning där man naturligt kan förvänta sig ett rent ja eller nej på att hundar är välkomna.

Tvåan passar (bäst) där det råder nån form av gråzon, och där det är läge att ställa följdfrågor, tex om vad för hund som avses.

Det enda gängse uttryck jag rent spontant kan tänka på där de tre inte är inbördes utbytbara är koppla av (med en pilsner framför TV:n)! Bortsett möjligen från viss fackterminologi, exempelvis inom biokemi/molekylärbiologi, där man t. ex. städse talar om frånkopplade mitokondrier..!

Nja.
Koppla av är nästan alltid = att softa. Sitta med öl framför TV. Fastän man kan säkert säga, koppla av vattenflödet ist för stänga av.

Koppla ur, då tar man bort sladden. Man kanske kopplar ur respiratorslangen.
Eller ta trycker ner kopplingspedalen i botten. Det heter också koppla ur. Och så kan man växla då.

Koppla ifrån, då kanske trycker man på off - knappen.

så, de KAN vara synonymer, men de är inte helt synonyma. Och ibland används de mest i en speciell betydelse, tex just koppla av.

Hon blev erbjuden tillsvidareanställning.
Hon blev erbjuden en tillsvidareanställning.

Båda är grammatiskt korrekta och det föreligger ingen nödvändig betydelseskillnad mellan dem. (De försök att skilja meningarna åt semantiskt som har gjorts tidigare i tråden är helt eller delvis egenkonstruerade och, om jag ska vara ärlig, inget att gå efter för en invandrare.) Att båda meningarna är korrekta och kan betyda samma sak är inte upphov till någon anspänning hos svenska modersmålstalare.

Meningen med obestämd artikel är trivialt korrekt. Vilka regler är avgörande för att även meningen utan någon artikel är korrekt? Man kan tala om svag referens hos substantivet. Talarens avsikt är inte att kommunicera att det föreligger en särskild hittills okänd anställning som han vill introducera i samtalet i och med meningens yttrande. (I verkligheten kan det förstås existera en särskild anställning men det är inte det som ska kommuniceras.) Jämför de här två meningsparen:

1. Jag blev erbjuden en bil av företaget. Blev du också erbjuden den?
2. Jag blev erbjuden en bil av företaget. Blev du också erbjuden det?

I första meningsparet har vi en vanlig referenssituation. Talaren introducerar en särskild bil med obestämd form och hänvisar nästa gång till bilen med anaforiskt pronomen med rätt genus (den). I andra meningsparet har vi svag referens. Talaren använder inte obestämd för form att introducera någon särskild bil utan uttrycker snarare att han fick ett erbjudande som skulle kunna förverkligas med någon av flera olika bilar. (Dock därmed absolut inte strängt logiskt implicerat att det inte redan skulle finnas någon särskild bil i verkligheten.) Pronomenet är här neutralt det oaktat substantivets n-genus.

Det är bara i det andra meningsparet som vi kan använda naket substantiv, alltså substantiv i obestämd form utan artikel.

1A. *Jag blev erbjuden bil av företaget. Blev du också erbjuden den? = ogrammatiskt
2A. Jag blev erbjuden bil av företaget. Blev du också erbjuden det? = grammatiskt korrekt

Att båda varianterna, med och utan obestämd artikel, är möjliga med tillsvidareanställningen tyder alltså på att fallet är analogt med bilerbjudandet i 2/2A snarare än med det i 1/1A.

Man kan också fånga den svaga referensen genom att peka på att missförstånd måste föreligga i det pragmatiskt oförväntade replikskiftet:

X: Hon blev erbjuden (en) tillsvidareanställning.
Y: Vilken menar du?
X: Öh.......

X är tillfälligt svarslös eftersom han inte menade någon särskild tillsvidareanställning (helt oaktat att en sådan faktiskt existerade).

Du kan läsa mer om svag referens på s. 175 (PDF s. 179) i band 3 av Svenska Akademiens grammatik.

Inte "med ett anaforiskt pronomen"? Jag fastnade faktiskt här lite.

Tack som fan för ditt gedigna inlägg. Det här med species är verkligen en pärs. Inte de vanliga, mer eller mindre regelbundna och logiska grejer som tas upp i alla grammatikböcker utan alla dessa "undantag". Min skolbok hade inte alternativet "anaforiskt pronomen" utan antingen "ett anaforiskt pronomen" eller "det anaforiska pronomenet", eller i plural "anaforiska pronomen" och "de anaforiska pronomenen".

Jag har så gott som dagligen med både svenskar och finlandssvenskar att göra, även här på forumet, och jag har lagt märke till att det verkar finnas skillnader mellan finlandssvenska och Sverigesvenska även på speciesfronten. Det tydligaste exemplet på detta är överanvändning av genitivkonstruktion (och därmed också bestämd form) i finlandssvenska. Och nu råkade jag hitta lite bevis för mina iakttagelser på sidan språkbruk.fi:

Det finns en tendens i finlandssvenskan att använda bestämd form där standardsvenskan har obestämd form. Ett fall där ett slags bestämd form kommer in av misstag är genitivkonstruktioner. Genitiv används mycket i finlandssvenskan under inflytande från finskan, som är rik på genitivkonstruktioner, och man är inte alltid medveten om att genitiv har bestämd betydelse i svenskan.

Jag ska exemplifiera med en sats ur en längre text: "När Martin Luther var 20 år gammal dog hans gode vän". Genitiven hans gode vän med bestämd betydelse passar inte här eftersom någon god vän inte har nämnts tidigare i texten och läsaren alltså inte kan veta vem uttrycket syftar på. Hans gode vän kan också läsas som att han bara hade en enda god vän. På finska har det säkert stått hänen hyvä ystävänsä, vilket kan betyda både hans gode vän (med syftning på en bestämd vän eller på den enda vännen) och en god vän till honom. Det är uppenbart att det är den senare betydelsen som avses, men översättaren har helt enkelt överfört den finska texten till svenska ord för ord utan att vara medveten om genitivens bestämda betydelse.

Det är inte endast i genitivkonstruktioner som bestämd form används i finlandssvenskan. Benjamin Lyngfelt har i en artikel i Svenskan i Finland 12 beskrivit hur han fäst sig vid en flitig användning av bestämd form i finlandssvensk akademisk prosa. Han ger exempel som … "beroende på inflytandet från finskan", där standardsvenskan hellre skulle ha "inflytande från finska(n)". Också skylttexter kan uppvisa fall av omotiverad bestämd form. På busstationen i Helsingfors finns till exempel en skylt där det står Kaukoliikenteen terminaali – Fjärrtrafikterminalen. Här skulle den naturliga formen vara Fjärrtrafikterminal (eller kanske Fjärrterminal).

Man kan fråga sig vad tendensen till överanvändning av bestämd form i finlandssvenskan beror på. När det gäller genitivkonstruktioner är finskans inflytande uppenbart, men finskan kan spela in också i övriga fall. Eftersom finskan inte formellt gör skillnad mellan bestämd och obestämd form upplever man kanske att det är säkrare att välja bestämd än obestämd form på svenska. Det skulle alltså vara fråga om något slags hyperkorrektion (att man gör fel av rädsla för att göra fel). En faktor som kanske inverkar är också att bestämd form förekommer i finlandssvenska dialekter i större utsträckning än i standardsvenskan.

https://www.sprakbruk.fi/-/om-bestamd-och-obestamd-form-i-svenskan

Läs vidare stycket Fåglarna väckte mig i morse bakom samma länk ovan. "Den bestämda pluralformen fåglarna i satsen fåglarna väckte mig i morse kan å sin sida betraktas som ett slags generisk utsaga. Man tänker inte på vissa fåglar utan på fåglarna som art eller klass."

Är det samma "regel" som gör att man säger att "läkarna säger" (jmf. engelskans "doctors say") även om man inte avser några specifika läkare utan läkarkåren i allmänhet eller rentav ett gäng helt ospecificerade läkare?

Jag förstår. ett annat exempel :- "Jag ska vara ledig över jul" istället för julen. Är "jul" den svaga referensen?

Nej, i det fallet är det inte fråga om ett naket substantiv motiverat av svag referens, utan snarare om kalendergrammatik. Veckodagar, månader, årstider, helger och högtider m.m. lyder i svenskan, som i många andra språk, egna grammatiska regler (som faktiskt påminner ganska mycket om egennamn). De brukar få ett eget avsnitt i läroböcker.

Jag ska vara ledig över julen är också korrekt och har då en mera typisk substantivisk användning av jul.

Ok. För jag hör att folk säger " Jag ska vara ledig över jul" då tänker jag här borde man kunna använda julen då alla vet när man ska vara ledig dvs julen som är förestående.

När man pratar generellt är det då man utesluter en/ett?
till exempel " Jag ska köpa bil" = Svag referens ( Generellt vilken bil som helst) jämfört med " Jag ska köpa EN bil? lite knepigt faktiskt detta.

Det senare, »köpa en bil«, specificerar inte på något sätt. Inte mer än att du förmodligen inte ska köpa fler än en bil.

Det är det både "Köpa bil och köpa en bil" specificerar inte någon särskild bild. Så när ska man använda vad ?

SAG är verkligen bra kvällslektyr. Detta var (också) helt nytt för mig:

Individuativa substantiv kan i denna användning sägas vara mer eller mindre dividualiserade. Man kan använda den nakna formen fastän den faktiska referensen är flertal.
Han har bil, en här och en i Stockholm.
(källa SAG)