Citat:
Ursprungligen postat av
cucciola
Varför skulle svenskarna ta emot lågutbildade flyktingar av något annat skäl än att vara humana menar du? Och skänka pengar till fattigare länder? Och Missing People går runt och letar efter försvunna människor för att de är så narcissistiskt lagda då? Väldigt märkligt sätt att se på saken måste jag säga. Det kanske är du själv som har svårt att tänka dig att andra människor faktiskt bryr sig på riktigt och då säger det ju mer om dig än något annat. Ja, detta är lite OT.
Problemet är att detta är något jag har sett om och om igen i Sverige, och inte minst känner igen från sjukvården. Man är ute och understryker hur kritiskt och hur känsligt det egna yrkesuppdraget är, framför allt när det gäller att få tilldelat mer resurser och mer personal, men sedan är det inte alls så noga i verkligheten. Det har funnits massor av fall senaste åren med ambulanser som inte skickats ut (t.ex. killen som ringde upprepade gånger och sedan dog med brusten mjälte), poliser som tagit emot nödsamtal men valt att inte tro (bekvämt!) på den som ringer i panik och behöver räddas, osv..
Här är ett aktuellt exempel med en kille som dog efter att ha blivit nekad ambulans för att ambulanspersonalen inte hade lust att "coronasanera" ambulansen efter att ha transporterat honom i den.
När någon har mage att insinuera att vederbörande tjänsteman bär ansvar för att personen i fråga dött eller farit väldigt illa är reaktionen vrede. Den reaktionen är högst förståelig, dels eftersom personen tappar ansiktet i sin yrkesroll (och i sin hjälteroll), dels eftersom personalen angrips i friden på stationen eller motsvarande, inte minst i fikarummet, där de inte ska behöva störas med att åka ut på uppdrag och liknande.
Ja, det är ett tecken på narcissism (eller liknande) att man å ena sidan går ut i media och påtalar hur kritisk tidsfaktorn är ("här räknas varje minut!" osv.) för att understryka att det egna uppdraget och den egna rollen är oerhört viktiga, å andra sidan sedan inte har särskilt bråttom överhuvudtaget. Det avslöjar att det inte alls är så väldigt viktigt huruvida livet på just den här personen räddas eller inte, åtminstone inte viktigare än att man i en situation som denna samlas (observera: inte börjar gå ut och leta) tidigare än 10:30.
Egentligen vill jag inte angripa just de här specifika personerna i Missing People så mycket för ett problem som är väldigt allmänt utbrett idag i Sverige (inte bara i de yrkesgrupper jag nämner ovan, utan överallt, även om det blir mer problematiskt än nästan någon annanstans i sådana grupper). Visst är det så att de är ute och letar och att de kan hitta om inte annat kroppen så att han kan få en begravning. Men Maharadjans fråga är högst befogad och den pekar enligt mig i den riktningen som jag beskriver ovan.
