Citat:
Ursprungligen postat av
MeggieCleary
Tanken kanske inte var att hemmasittandet skulle pågå resten av livet.
Jag tror allt rullade på och att det blev ohanterligt för båda.
En god gärning blev en "ond".
Men så mycket ansvar får man faktiskt ta som förälder att man inte låter det bli så. Jag vet vad jag pratar om, har själv en vuxen son med NPF, som var hemmasittare i 3, 4 år. Men då var han 17/18 år när det började. Och jag väntade inte hur länge som helst, utan jag sa då att han måste göra något och även flytta hemifrån. Jag gav honom en tidsfrist. Och han flyttade. Och efter något år eller två började han även att jobba, och har gjort det sedan dess. Om jag hade låtit honom, så skulle han också sitta hemma fortfarande. Och han var verkligen inte enkelt att hantera.
Det var många personer som försökte påverka honom - psykiater, psykologer, kurator, kontaktperson - you name it! De var mest ganska trötta efter att ha försökt. Vad har den här mamman gjort för att hjälpa sonen? Kontakt med BUP, soc., skola ? Hon verkar mest ha hållit på med försäkringskassan för att få pengar för honom.