Citat:
Jaha så bara för att hon har haft det "svårt" har hon inte gjort något brott.En liten trött dam bjuder in oss i lägenheten.
Hon vill ge sin version av varför hennes son har levt isolerad från samhället i alla år.
– Vi har haft ett mycket svårt liv, mina barn har sett mig misshandlas under hela sin barndom. Vi behöver hjälp att klara våra liv.
Den 70-åriga kvinnan satt anhållen i två dygn innan åklagare Emma Olsson beslutade att hon skulle försättas på fri fot. På torsdagsmorgonen lades utredningen om olaga frihetsberövande ner. Det finns ingenting som tyder på att kvinnan fysiskt har låst in sonen, enligt åklagaren.
Nu vill kvinnan själv ge sin version av vad som har hänt. Hon bjuder in oss till en lägenhet där persiennerna är neddragna. Golvet täcks av en sliten heltäckningsmatta som en gång har varit klarröd. På golvet i vardagsrummet ligger ett par smutsiga handdukar utslängda. De har varit den 41-åriga sonens sängplats i alla år.
Kvinnans första ord sammanfaller med tanken jag får när jag kliver in i rummet.
– Vi behöver hjälp, det har både jag och min son behövt länge.
Vi går in i köket. Kvinnan plockar lite i ett skåp och ber sedan om ursäkt att hon inte har någonting att bjuda på.
– Jag har inte ens något kaffe, säger hon.
Sakta och med tyst röst berättar hon om deras ensliga liv. Omgivna av det som kallas det normala samhället, men instängda i sin egen värld.
– Det började när barnen var små. Jag misshandlades grovt av min dåvarande make och barnen såg det.
– Han gav sig inte på barnen utan det var mig han slog.
”Vet inte om jag någonsin får träffa honom igen”
Hennes ord om den våldsamma miljö hon levt i bekräftas av ett syskon som Expressen har haft nära kontakt med de senaste dagarna. Systern har berättat att mamman så gott hon kunde försökte skydda barnen, särskilt den yngsta sonen som var hennes favoritbarn.
– Jag vet att min mamma också har varit ett brottsoffer, men det är ingen ursäkt för att hon hållit min bror som en fånge här, sa kvinnan vid vårt senaste samtal.
När vi nu står i den lägenhet som alla medier rapporterat om sedan i måndags bekräftas bilden av ett hem i förfall. Det är stökigt och smutsigt. Luften står stilla i rummen, liksom tiden har stått still. Men bakom röran går det också att skönja försök till ombonad. Små tavlor, några visdomsord på väggen.
När du säger att ni behöver hjälp, vad tänker du då?
– Jag måste få ordning på mitt liv, men kommunen ska komma hit i eftermiddag och jag hoppas att de ska hjälpa mig.
Har du haft kontakt med din son?
– Nej det har jag inte, men jag saknar honom. Jag vet inte om jag någonsin får träffa honom igen.
”Jag förstår att jag är sjuk”
Expressen har tidigare rapporterat om att mamman förlorade sin första son på 1970-talet. När nästa son föddes gav hon honom samma namn. Rädslan att förlora även honom var stark och med tiden sågs allt utanför hemmet som en fara. Men det största hotet förefaller ha funnits innanför hemmets väggar.
Kvinnan själv refererar hela tiden till det förflutna i vårt samtal. De våldsamma vardagarna ska ha varit roten till allt. Mannen ska även ha kastat ut möbler från lägenheten och bränt dem i en skogsdunge i närheten, något som bekräftas även av dottern.
Kvinnan säger själv att hennes och barnens utsatthet gjorde henne psykiskt nedbruten.
– Jag förstår att jag är sjuk och att jag behöver hjälp.
Varför slutade din son skolan redan i sjunde klass?
– Han orkade inte gå dit, han mådde för dåligt. Det var på grund av vår bakgrund, allt som hänt oss när barnen var små.
Du har anklagats för att det var du som hindrade honom från att gå dit, gjorde du det?
– Nej, jag har försökt, men jag har själv varit psykiskt misshandlad.
Vad gjorde socialtjänsten och skolan?
– De försökte väl hjälpa till så gott de kunde, men det gick inte att få honom dit.
Hur har ert liv sett ut här inne för dig och din son?
– Allt var ändå bra fram till det senaste halvåret. Det är sedan dess allt har rasat.
På vilket sätt?
– Det är psykiskt. Vi har mått så dåligt både jag och min son
”Jag vet inte vad som ska hända”
Hur kommer det sig att din vuxna son har levt med dig här i alla år?
– Han hade psykiska problem. Flickorna flyttade hemifrån men inte han, jag har alltid varit hans enda trygghet.
Har du på något sätt tvingat honom?
– Nej, absolut inte. Jag har försökt på alla sätt att hjälpa honom.
Kvinnan sätter sig på en bänk i köket. Hon har hällt upp energidryck i ett glas, men ställer det i från sig igen. Hon frågar oss om hon kommer att kunna bo kvar.
Vill du att du och din son ska fortsätta ert liv här?
– Ja, det är klart, det här är min enda trygghet. Jag har en tomt tillsammans med mina syskon. Om de löser ut mig kan jag få lite slantar och då har jag råd att bo kvar.
Hur ser du på framtiden?
– Jag vet inte vad som ska hända nu, men jag hoppas att jag får hjälp och att jag får vara i fred.
Behöver du någonting nu?
– Ni kan väl ta med er soppåsen när ni går?
Hon vill ge sin version av varför hennes son har levt isolerad från samhället i alla år.
– Vi har haft ett mycket svårt liv, mina barn har sett mig misshandlas under hela sin barndom. Vi behöver hjälp att klara våra liv.
Den 70-åriga kvinnan satt anhållen i två dygn innan åklagare Emma Olsson beslutade att hon skulle försättas på fri fot. På torsdagsmorgonen lades utredningen om olaga frihetsberövande ner. Det finns ingenting som tyder på att kvinnan fysiskt har låst in sonen, enligt åklagaren.
Nu vill kvinnan själv ge sin version av vad som har hänt. Hon bjuder in oss till en lägenhet där persiennerna är neddragna. Golvet täcks av en sliten heltäckningsmatta som en gång har varit klarröd. På golvet i vardagsrummet ligger ett par smutsiga handdukar utslängda. De har varit den 41-åriga sonens sängplats i alla år.
Kvinnans första ord sammanfaller med tanken jag får när jag kliver in i rummet.
– Vi behöver hjälp, det har både jag och min son behövt länge.
Vi går in i köket. Kvinnan plockar lite i ett skåp och ber sedan om ursäkt att hon inte har någonting att bjuda på.
– Jag har inte ens något kaffe, säger hon.
Sakta och med tyst röst berättar hon om deras ensliga liv. Omgivna av det som kallas det normala samhället, men instängda i sin egen värld.
– Det började när barnen var små. Jag misshandlades grovt av min dåvarande make och barnen såg det.
– Han gav sig inte på barnen utan det var mig han slog.
”Vet inte om jag någonsin får träffa honom igen”
Hennes ord om den våldsamma miljö hon levt i bekräftas av ett syskon som Expressen har haft nära kontakt med de senaste dagarna. Systern har berättat att mamman så gott hon kunde försökte skydda barnen, särskilt den yngsta sonen som var hennes favoritbarn.
– Jag vet att min mamma också har varit ett brottsoffer, men det är ingen ursäkt för att hon hållit min bror som en fånge här, sa kvinnan vid vårt senaste samtal.
När vi nu står i den lägenhet som alla medier rapporterat om sedan i måndags bekräftas bilden av ett hem i förfall. Det är stökigt och smutsigt. Luften står stilla i rummen, liksom tiden har stått still. Men bakom röran går det också att skönja försök till ombonad. Små tavlor, några visdomsord på väggen.
När du säger att ni behöver hjälp, vad tänker du då?
– Jag måste få ordning på mitt liv, men kommunen ska komma hit i eftermiddag och jag hoppas att de ska hjälpa mig.
Har du haft kontakt med din son?
– Nej det har jag inte, men jag saknar honom. Jag vet inte om jag någonsin får träffa honom igen.
”Jag förstår att jag är sjuk”
Expressen har tidigare rapporterat om att mamman förlorade sin första son på 1970-talet. När nästa son föddes gav hon honom samma namn. Rädslan att förlora även honom var stark och med tiden sågs allt utanför hemmet som en fara. Men det största hotet förefaller ha funnits innanför hemmets väggar.
Kvinnan själv refererar hela tiden till det förflutna i vårt samtal. De våldsamma vardagarna ska ha varit roten till allt. Mannen ska även ha kastat ut möbler från lägenheten och bränt dem i en skogsdunge i närheten, något som bekräftas även av dottern.
Kvinnan säger själv att hennes och barnens utsatthet gjorde henne psykiskt nedbruten.
– Jag förstår att jag är sjuk och att jag behöver hjälp.
Varför slutade din son skolan redan i sjunde klass?
– Han orkade inte gå dit, han mådde för dåligt. Det var på grund av vår bakgrund, allt som hänt oss när barnen var små.
Du har anklagats för att det var du som hindrade honom från att gå dit, gjorde du det?
– Nej, jag har försökt, men jag har själv varit psykiskt misshandlad.
Vad gjorde socialtjänsten och skolan?
– De försökte väl hjälpa till så gott de kunde, men det gick inte att få honom dit.
Hur har ert liv sett ut här inne för dig och din son?
– Allt var ändå bra fram till det senaste halvåret. Det är sedan dess allt har rasat.
På vilket sätt?
– Det är psykiskt. Vi har mått så dåligt både jag och min son
”Jag vet inte vad som ska hända”
Hur kommer det sig att din vuxna son har levt med dig här i alla år?
– Han hade psykiska problem. Flickorna flyttade hemifrån men inte han, jag har alltid varit hans enda trygghet.
Har du på något sätt tvingat honom?
– Nej, absolut inte. Jag har försökt på alla sätt att hjälpa honom.
Kvinnan sätter sig på en bänk i köket. Hon har hällt upp energidryck i ett glas, men ställer det i från sig igen. Hon frågar oss om hon kommer att kunna bo kvar.
Vill du att du och din son ska fortsätta ert liv här?
– Ja, det är klart, det här är min enda trygghet. Jag har en tomt tillsammans med mina syskon. Om de löser ut mig kan jag få lite slantar och då har jag råd att bo kvar.
Hur ser du på framtiden?
– Jag vet inte vad som ska hända nu, men jag hoppas att jag får hjälp och att jag får vara i fred.
Behöver du någonting nu?
– Ni kan väl ta med er soppåsen när ni går?
Nice, ännu ett pussy pass utdelat.
