Allt om ADD!

Du är mycket viktigare än alla de CP-barn som korrumperar psykiatrin, för det är med deras lobby som Google vilseleder den vuxne normalindividen i sökandet efter subventionerat amfetamin.

ADDerall har närmare 30 år i branschen, så det beror på hur du ser på tid som koncept.

Stort tack för ditt svar!

Förstår absolut varför förmågan att klara sig i vardagen är en variabel som ingår i bedömningen. Den är ju förhållandevis enkel att mäta och pekar ju på om det är rent objektivt är ett problem eller bara en del av en originell personlighet

Men mycket tänkvärt om det är mina listor och påminnelser som hållit mig kvar i huvudfåran, trots att det är jäkligt kämpigt.

Kan tilläggas att jag är rejält envis. Det är ett tveeggat svärd, men nu när jag tänker på det är det kanske en avgörande faktor som hjälpt mig här.

Vågar jag fråga, medicinerar du? Hjälper det i så fall? Hur är biverkningarna?

Jag förstod tidigt att jag inte var, eller fungerade som de flesta. Trodde vartannat att jag var "speciell" eller intagen av en destruktiv kraft. Så ett halvt levt liv senare uppdagas det att jag håller måttet för den här diagnosen..
Belöningssystemet är inte kopplat som hos normen, vilket gör det svårt eller plågsamt att leva ett normalt liv.

Hur är ditt intresse för ditt arbete? Om jag hade en arbetsuppgift jag brann för hade jag nog kunnat sitta på ett kontor några timmar per dag med det, men allt annat som kommer med en sådan arbetsplats hade fått mig att vilja ta mitt liv av tristess.

Jag har precis börjat knapra Concerta (Metylfenidat) 18mg, vilket är en låg dos man får börja med. Långtidsverkande Metylfenidat är också det första centralstimulerande man får prova, om det fungerar dåligt får man prova korttidsverkande Metylfenidat (Ritalin), sedan långtidsverkande amfetamin (Elvanse), i sista hand korttidsverkande amfetamin (Attentin). Vilket också är vad rekreationsanvändarna och missbrukarna i den ordningen helst vill komma över tror jag.

Någonting känner jag på 18mg Concerta, lite smått arg på ett bra sätt, inte irriterad eller gnällig. Morgonsegheten är också nästan helt borta, vilket är en stor skillnad. Sover även bra. Kan ju vara placebo, att jag tänker att det nu jävlar ska bli en förändring, men tror inte det. Känner inte så stor skillnad på fokus och uppmärksamhet. Jämfört med Attentin som jag provade under en vecka ("lånade" av en vän) i olika låga doser, där var det en väldigt tydlig effekt på fokus och uppmärksamhet men också ett litet skönt rus, dock ingen känsla av jävlar anamma.
Har även tagit SSRI i några år, vilket håller förtvivlan borta men absolut inte hjälper funktionen, tvärt om tror jag.
Får rapportera igen när jag går upp till 36mg Concerta. Har stor förhoppning till centralstimulerande för att fungera bättre. Biverkning så här långt är huvudvärk, men inte så farligt. Efter Attentin som intogs på morgon och mitt på dagen hade jag svårt att somna.

Är du nikotinist? Vanligt att man självmedicinerar med nikotin.

Hmm, jag börjar ju ändå känna att ditt fall skiljer sig från mitt. Det är inte så att jag tråkas ihjäl, men det är få saker som är riktigt kul på jobbet. Blir lätt att jag surfar och planerar privata projekt. Att planera saker tycker jag är kul, om det rör något kul.

I roller där det ingått att vara ute i terrängen har jag trivts väl - så kontor är kanske inte optimalt.

Har konstant en knut i magen och är lätt nervös på något sätt. Känns som ett konstant stresspåslag. Kan det hänga ihop med att ha en "ADD-hjärna"?

Socialt sett vill jag umgås med folk, men orkar oftast inte med längre pratstunder om jag är nykter. Studsar ofta vidare efter 2 min snack i korridoren.


Det där Attentin låter ju intressant Men som du säger är väl riskerna att fastna i missbruk klart större med dem också?

Jag använder inte nikotin men oerhört mycket kaffe. Under studieåren drack jag rätt rejäla mängder alkohol - motsvarande 1,4 liter starksprit i veckan enligt nån profil jag gjorde. Gillade verkligen ruset, det gjorde allt sociala mkt lättare. Trappade ned det rejält när jag började jobba för att nu när jag har barn vara nere på max 2-3 glas vin i veckan.

Någon som har ADD samt ångest & (sällan) återkommande depressioner som ändå har ett "normalt" liv? Dvs mer eller mindre stort socialt nätverk, kunna jobba heltid, typ 9-16 varje dag, kunna planera, ha bra lön etc? I många av de grupper, både här och Facebook, är det många som verkar ha snarlika problem, dvs inte kunna leva vad som anses "normalt". Enormt bekymrande, som att man är fast för livet. Jag antar dock att de som mår sämst, är de som söker sig till olika typer av dessa forum, de som mår bra går ju inte och grottar in sig i nåt när de fungerar/mår bra. Förlåt, men de som är med i dessa ADD-grupper på Facebook verkar ju verkligen vara bottenskiktet av samhället, folk är på sin höjd undersköterskor, osociala vrak som tar dag för dag... Jag känner bara att jag hela tiden blir motarbetad av mina egna tankar. Fick min diagnos för 1 1/2 år sedan, men det är först på sistone jag blivit nedstämd och bekymrad av den. Man känner sig mentalt handikappad nu, innan trodde jag bara att jag var lat. Så fort ngt går bra och rullar på så ger hjärnan tillbaka, typ "har du tänkt på det här"? och drar upp något som ligger långt bak i huvudet... senast igår gick jag in på minpension.se och blev väldigt bekymrad, arg och ledsen då jag, p.g.a. ångest/trögstartad/depressioner gett mig stora "hål" i mitt liv då jag inte jobbat heltid längre perioder. Även om jag kommer ha en heltidstjänst med OK lön och tjänstepension fram till pensionen (förhoppningsvis om 30+ år) så såg det mkt tråkigt ut... Då kommer tankarna, jag liksom sluter mig, jag får enorm ångest som går ut över min sambo (m.fl) lägger mig platt, stoppar huvudet i sanden och blir introvert och mår dåligt - det är kört liksom, inte direkt sugen att gå till jobbet dagen efter...

Jag kämpar och kämpar men kraschar eller blir nedslagen till slut.

Känns som om 70% av min vakna tid går att tänka på dåtid och framtid. Slängt bort 10 år av mitt liv på ältande, grubblande. Enormt frustrerande...

Sorry, gick lite off-topic, åter till frågan; Är det någon här med en ADD-diagnos (och ångestproblematik) som ändå fungerar mer eller mindre som vanligt? Och i så fall, vad har hjälpt er?

Du kraschar med jämna mellanrum och har stora luckor i arbetslivet så du kommer bli fattigpensionär och fastnar i ältande, men vill ändå distansera dig från de onormala losers du läst skriva på olika forum? Du är ju till skillnad från dem normalfungerande säger du.

Tycker inte det låter så riktigt.

Din bakgrund är nog ganska vanlig för folk som får diagnos i vuxen ålder. De som får diagnos som vuxna är väl tämligen högfungerande men har likväl ett avvikande vuxenliv med svårigheter de flesta normala människor inte har. Som de du beskriver.

Har väl inte insett det än (eller vågat), antar jag är en loser då. Det jag menar på är att jag lever, säg 70% av tiden, som en högfungerande person som kan vara social, rolig, arbeta och tjäna bra, ha energi, utan att behöva kämpa för att vara normal, att det flyter på. Sen är det 30% av tiden som är tvärt om - nästan som bipolär light. Det jag menar på är att jag har två utbildningar och kan leva gott emellanåt, alltså att jag inte konstant har en halverad livskvalité. För att många verkar KONSTANT inne i ett destruktivt ADD-tillstånd med hemhjälp, sjukskrivningar osv - har det att göra med personlighetsdrag och/eller flera diagnoser? Är bara väldigt nyfiken på om någon lyckats kämpa sig till ett, vad som anses, normalt liv - och i så fall hur denne gått till väga.

Har du fått nån medicin och har den hjälpt dig?

Att vid en viss ålder inse att ens liv inte blev så lysande som man tänkt är väl en grej många av oss tampas med.

Men vet man om vilka problem och positiva sidor man har finns det ju inget som gör att man inte kan sträva efter att förbättra saker? Du behöver ju inte tänka utifrån diagnos utan utifrån allmänmänskliga mål o hinder.

Hur gammal är du? Inte lastgammal säkert. Håll inte på oroa dig över pensionen redan nu. Eller det förgångna. Där har du nog en viktig del för förbättring , radera tiden du ältar hur livet VAR eller BORDE vara, dett bara nerbrytande. Det finns en stor poäng som även psykologin och läkarvetenskapen insett i modeordet ”mindfullness”. Det är mest fruktsamt arbeta utifrån nuet.

Är det att ja mycket pengar på hög som är
Målet eller att ha ett jobb du trivs med eller nåt annat du saknar i livet? Sånt kan man ju ändra på.

Först och främst, TACK för ett uppmuntrande inlägg, det gjorde min dag, du är ganska spot-on här tycker jag. Jag skulle nog säga att jag klassas som "välfungerande" (om en doktor skulle lista) jämfört med många andra med samma och/eller fler diagnoser, men just detta året blev extra jobbigt. Insett att jag slackat: min pension lider, nyligen en diagnos som man har svårt att acceptera och förstå, dessutom har min sambo ADHD, vilket gör jag att jag är bekymrad över framtida familj, vi går i klinch samt risken att våra barn får ADD/ADHD är hög... samt Covid-19 m.m, m.m.

Jag är 30+ .

Testa att svara ärligt på frågorna i ASRS-v1.1, vuxen ADHD självskattningsskala, det borde ge en fingervisning, googla fram den. Hur gick det?

Missbruk av alkohol, eller åtminstone ohälsosamt bruk kan man väl kalla det, och annat missbruk eller beroende, är vanligare hos personer med ADHD. Jag har missbrukat, eller varit beroende av hård träning. Missbruk då jag valde fysträning framför socialt liv, och att jag tränade för mycket eller på fel sätt så att det blev ohälsosamt. Den fysiska kick träningen gav och dålig självkänsla var motivationen. Nu har jag hittat en träningsform jag älskar och där jag har ett socialt liv, även klokare och lyssnar på min kropp. Skrämmer mig dock att något skulle hända så jag inte kan träna.
Gillade att dricka alkohol men det går bara inte längre, kostnaden är för stor, får ångest.

Vill man missbruka, eller ha kul med centralstimulerande går det naturligtvis. Men skulle vara mer orolig att bli beroende med opiater eller bensodiazepiner. Och kan tänka mig roligare typer av droger för rekreationsbruk, som psykadelika.

Tack för tipset. 4 av 6 frågor i del A fick jag svar som - helt ärligt - hamnar i den gråa delen. I del B 8 av 12 i det gråa. Så det pekar ju på möjlig diagnos.

Anser du att du genom att få en diagnos fått bättre hjälp på olika sätt? Mediciner och terapi?

Intressant med träning som drog. Bra att du hittat en balans där - får träning positiva effekter på uppmärksamheten för din del?

Baksmällan efter en fylla - i form av att vara nere - är inte kul för mig. Är det den ångesten du avsåg?

Jag var hos min läkare i veckan och hen fixade ett intyg för att ta del av tandvårdsstödet som jag på sistone fått reda på finns.

Någon som har koll på hur det fungerar?

Samt vad mer för stöd och ersättningar kan man söka förutom boendestöd?