Posta era mest kontroversiella musikåsikter

Nu går du själv in på detaljer i försök att försvara psykedelisk musik.
Poängen kvarstår dock. All psykedelisk musik har som huvudsyfte att stärka upplevelsen av psykedeliska droger, oavsett hur detta framförs. Det är en formula som finns i alla band inom genren. Att säga att all psykedelisk musik låter likdant utan hänsyn till detaljer är därför på exakt samma fyrkantiga nivå som att all glam skulle vara samma musik, vilket du hävdar.

Ska jag själv gå in på detaljer, så låter knappast alla glam-band likadant heller. Skitiga Mötley Crüe låter inte som glättiga Poison. Och inget av dessa låter som funkinspirerade Extreme eller det lyrikbaserade singer-songwriter-stuket som Bon Jovi dras åt.
Och enkla riff? Pfft... Ska man dra en parallell med Black Sabbath så skulle Tony Iommi, trots att han själv är en fantastisk riffmakare, aldrig klara av att lira ett Nuno Bettencourt-riff.
Pudelfrillor är förresten helt irrelevant i sammanhanget då vi snackar MUSIK, om du inte lyssnar med ögonen.

Ogilla genren om du vill, men dra inte allt över en kam.

Säg det till Pink Floyd. De spelade psykedelisk rock i början men det var egentligen bara en av medlemmarna som knarkade regelbundet. På senare tid har diverse medlemmar sagt att deras musik inte alls är avsedd till att vara knarkarmusik. Detta stämmer in på väldigt många andra band också.


Jag som länge trodde att det var Mötley Crue som hade skrivit Talk Dirty To Me. Men se där.
Du hittar med all säkerhet miljoner fler band från samma era som lät likadant.
Bon Jovi är en C-variant av Aerosmith. Samma genre men uslare.

Iommi skrev stilbildande riff, du kan inte ta upp honom i detta sammanhang. Men riffet i Living On A Prayer går nog förbi hyfsat obemärkt skulle jag tro.

Mina två cent.

Och du tror inte detta har med att göra att de med tiden drog sig ifrån den psykedeliska rocken till förmån för ett mer storslaget progressivt rocksound?

Mötley Crüe har ett betydligt råare sound än de mer finpolerade Poison, i synnerhet på de två första skivorna.
Nej... Vi kan inte hitta band som låter likadant. Det är en teoretisk omöjlighet. Vi kan hitta band som lutar åt samma håll som max, men inte mer än så. Det finns alltid något som skiljer dem åt.

Klart jag kan ta upp Tony Iommi i det här sammanhanget, eftersom att vi snackar om musikalisk svårighetsgrad och inte om inflytande. Iommis riff må vara fantastiska, och troligen tyngst i rockhistorien, men ställer man hans riff bredvid något riff från tidigare nämnda Nuno Bettencourt eller George Lynch (Dokken) så framstår dem som otroligt simpla. Det är liksom det som är Iommis storhet som kompgitarrist - Enkelt, tungt och slagkraftigt. Det finns inte en chans att han skulle kunna lira nämnda herrars verk. Så att glam-gitarristers riff skulle vara "enkla", i förhållande till Tony Iommi, köper jag inte för fem öre.
Living On A Prayers riff, tillsammans med talkboxen, har förresten blivit ikoniskt vid det här laget. Så det var ett hyfsat dåligt exempel från din sida.

Vad har det med saken att göra? De har ju fortfarande varit ett psykedeliskt rockband en gång i tiden, som ALLTID är knarkarmusik enligt dig.

Som sagt så gäller inte detta bara Pink Floyd heller. Lucy in the Sky with Diamond är en klassiker inom genren, men låten handlar inte alls om droger enligt Lennon.

Earthless är ett band inom psykedelisk rock, men medlemmarna knarkar inte.




Jösses, självklart är det omöjligt för band att vara 100% lika varandra. Jag säger ju inte att Mötley Crue har klonat sig direkt, men rent musikteoretiskt finns det knappt någon skillnad med Mötley och Poison. Självklart finns det små detaljer i utstrålningen/textförfattandet/fan vet jag som skiljer dem åt, men ska man hålla på att överanalysera allting på det sättet så blir det tröttsamt. På det stora hela lät dessa band likadant, såg likadana ut osv pga att båda hakade på den fjantiga 80-tals trenden.


Skiter fullständigt i Bettencourts eller Lynchs riff. Och vadå att Iommi inte skulle kunna lira deras riff, känner du Iommi på riktigt eller?

Om folket skulle rösta om vilket riff som är mest ikoniskt av Living On A Prayer eller Iron Man så tror jag svaret är ganska givet. Många vet inte ens hur riffet i Living On A Prayer går.

Personligen avskyr jag First Aid Kit som kanske ligger i frontlinjen här? Står inte ut me't.

Dom lär väl lär ha inspirerat en massa andra. "Talanglösa" är dom väl inte direkt, men otroligt ...duktiga... och tråkiga. Det luktar väldigt mycket musikskola om det.

Det faktum att de successivt lämnat den psykedeliska underground-scenen och tagit avstånd till den efter att deras frontfigur till slut föll in i sig själv efter ex antal drogrelaterade psykiska problem.
Och jag har inte påstått att psykedelisk musik är knarkarmusik. Jag själv har aldrig rört droger i hela mitt liv och jag gillar alternativt älskar flera psykedeliska rockband. Jag skrev att huvudsyftet med psykedelisk rock är just att via sitt flummiga sound stärka effekterna av psykedeliska droger (eller framkalla sådana känslor hos lyssnaren, vilket jag kanske borde skrivit innan...), vilket faktiskt stämmer och det finns en anledning till att genren har den benämningen den har. Det betyder dock inte att man inte kan uppskatta det om man själv är ren.

Lucy In The Sky må handla om annat än droger, men det är krävs inte ett geni för att räkna ut att låten skrevs och spelades in under en period då bandet gick på just... Ja du vet vad... Och det hörs klart och tydligt när man lyssnar. Icke desto mindre fantastisk låt dock.



Följer man den här synvinkeln (musikteori, formula, osv) så kan man bunta ihop alla popartister och popband genom tiderna, oavsett hur de väljer att paketera sina verk. Sådana här argument håller inte.
Allt handlar om VAD man väljer att göra med kompositionen, och hur man väljer att sätta sin stämpel på sina egna verk. Det är det som gör ett band unikt, oavsett om man tillhör samma genre och trend som andra band.

Jag redogör att glam metal-gitarrister som Bettencourt och Lynch har skapat riff som är långt ifrån enkla i förhållande till Tony Iommi, och det enda du har att komma med är att du skiter i nämnda herrars riff? Du slingrar dig och duckar min poäng.
Och analyserar man nämnda herrars gitarrarbete genom åren så går det ganska klart upp att Iommi är en helt annan typ av gitarrist sett till stil och komplexitet. Det gör inte Iommi till en sämre gitarrist, bara att han hanterar andra områden bättre. Man behöver inte känna Iommi för att förstå den biten, precis som man inte behöver vara Einstein för att veta att David Gilmour inte kan spela ett Dream Theater-solo.

Det ena utesluter inte det andra. Fast nu var inte detta en tävlingsfråga om vilket riff som är mest ikoniskt, för i en sådan fråga vinner Iron Man. Det handlade om att Living On A Prayers riff tillsammans med talkboxen har blivit en stor igenkänningsfaktor, och en stor bidragande faktor till att låten blivit den megahit den är. Ska du dra upp riff som går obemärkt förbi så finns det gott om andra exempel.

Det fetmarkerade säger emot varandra.
Du är nog helt enkelt inte rätt person att diskutera psykedelisk musik med, så här blir det stopp för mig.



Mycket inom popmusik låter tämligen likadant, det kan du inte förneka. 4 ackord och cheesy texter är i princip det enda som krävs för att skapa en poplåt.
Länka gärna nåt unikt inom popmusik, för jag har då aldrig hört något. I wanna lay you down on a bed of roses och allt liknande cheesy köper jag inte som unikt.



Anledningen till att jag totalt ignorerar ditt tjöt om glam metal-gitarristerna är för att det faktiskt inte säger mig särskilt mycket. Tony Iommi är en grym gitarrist, jag personligen håller honom högre än Jimmy Page till och med. Mannen som skrev riffen på de sex första skivorna med Ozzy + Heaven and Hell borde inte ens nämnas i samma mening som alla dessa sminkade pojkar som hade mer hårspray än talang. Total absurd jämförelse av dig.



Megahittar har aldrig imponerat på mig. Låten är inte unik på nåt sätt, låter som en typisk partyrocklåt. Iron Man däremot, den var verkligen nyskapande när den kom ut.

Må hända att psykedelisk musik inte är min huvudgenre, men du totalt ignorerade min parentes där jag klargjorde att jag ursprungligen borde skrivit att musiken även används för att framkalla sådana känslor (mao. ett misstag från min sida), vilket kan appliceras på mer än bara knarkare.
Du kan inte förneka den här genrens koppling till psykedeliska droger, hur du än vrider och vänder på det. Alla band vill framkalla flumkänslan i musiken, oavsett om de knarkar själv eller ej.


Då pop är en oftast väldigt enkel genre skulle det vara omöjligt att inte hitta kopior (eller, nästan iallafall) på det ena och andra hållet. Ditt sätt att dementera ut pop är dock jävligt orättvist, då pop är en genre som jävligt beroende av arrangemang/harmonier/detaljer/etc. Att något följer en formula som andra låtar gör det därför inte till samma.
Länka behövs inte. Ta valfri hitlåt med Michael Jackson som exempel, och lägg märke till hans sätt att frasera och stärka låtarnas rytm och beat med sin egen röst. Många av hans beats är dessutom digitalt modifierade läten från hans mun. Du hör direkt att det är Michael Jackson, oavsett vilka stilar han flörtade med och att hans sound moderniserades ju längre in i karriären han kom. Hör du en MJ-låt på radion så tror du inte att det är Culture Club du hör på.
Som sagt, ditt argument håller inte.

Här förväxlar du nyskapande med komplexitet, när vi enbart snackar om det sistnämnda. Det är därför inte alls en absurd jämförelse. Föredra Iommi och hans riff om du vill, och jag kan dessutom förstå varför. Det är dock inte det vi snackar om. Påstår du att Iommis riff är mer avancerade än någon av gitarristerna jag skrev, så lever du enbart i förnekelse. Ditt påstående att glam metal-gitarristers riff är enkla saknar därför välgrundade argument.
Glam metal må ofta ur låtskrivarperspektiv vara enkel musik, men den instrumentala biten är LÅNGT ifrån enkel. Testa själv att spela glam metal-gitarristers låtar (både riff och solon) så inser du själv att det krävs mer talang än hårspray för att lira det. Testa därefter att lira en Black Sabbath-låt så inser du att det inte alls var lika svårt. Så det är snarare Iommis riff som är enkla i detta sammanhang.
Att du återigen drar upp deras frisyrer börjar mer och mer få mig att tro att du faktiskt lyssnar med ögonen.

Och här förväxlar du begreppen unik och nyskapande. Nyskapande är inte ett krav på att låtar eller band ska vara unika. Igenkänningsfaktor och identitet spelar också en jävligt stor roll, och det är inget som står och faller med nyskapande. Se vad jag skrev tidigare i inlägget. Det handlar om vad man gör med kompositionen. När du hör Living on a Prayer så tror du inte att du hör Pour Some Sugar On Me, eller tvärtom. Förstnämnda har inga digitala monstertrummor och den sistnämnda har ingen talkbox eller historieberättande lyrik. Du måste bedömma beståndsdelarna när du bedömmer musik, och inte dra allt över en kam för att det följer samma formula.

På det stora hela handlar allt om ditt ointresse för genren, vilket gör att du inte tar hänsyn till individuella skillnader. Av samma anledning hävdar du att psykedelisk rock är en bred genre, trots att alla band följer samma eller snarlika teman, fast vice versa då.

Finns massa artister man nu nekas lyssna på

Jag orkar inte diskutera med dig längre då det känns lönlöst. Men jag måste ändå ta tillfället i akt och säga: Citatet om David Lee Roth var kul!

Må så vara isåfall.

On topic:
Megadeth är, och har nästan alltid varit, bättre än Metallica.
På 80-talet var det jämn kamp, men från och med 1990 är Megadeth överlägsna på alla fronter. De har haft en rätt så jämnstark karriär som skivsläppande band, medan Metallica knappt har gjort ett rätt sedan 1989.
Och till skillnad från många andra så gillar jag Dave Mustaines sångröst. Den passar utmärkt till Megadeths riffande. James Hetfields röst var mer njutbar i starten, men sedan han förvandlades till en redneck på 90-talet är han bedrövligt tråkig att lyssna på.

Inte särskilt kontroversiell åsikt då det är mer regel än undantag att spy galla över Metallica efter 80-talet.