Citat:
Ursprungligen postat av
Vresrosen
Var går gränsen mellan att legalisera en dubiös affär och bedrägeri?
Vad är det för en fråga?
Två vuxna människor (den ena avsevärt mer vuxe,,,) har kommit överens om en fastighetsaffär. Efter ingånget avtal försöker den något mer vuxne att dra sig ur affären, hänvisande till rätt märkliga skäl, till exempel "glömde att lovat bort huset", "minns inte riktigt", blev alldeles överväldig av parfym och urringning (nej, förresten, det var inte Esbjörn, det var en spekulation i tråden...) och så du, som verkar tro och tycka att man inte får sälja sitt hus om man vill, särskilt inte till Ebba för då är det bedrägeri.
Att det luktar litet smått illa om avlägsna släktingar och ortens fastighetssamlande "arvtant" är däremot inte etiskt diskutabelt.
Skulle det nu visa sig att Ebba lurat den stackars gamle och hans invändnar inte är hittepå och andrahandskonstruktioner så lär det ju framgå i rätten. I ett sådant här tvistemål kommer man att hantera saken korrekt, och finns det verkliga underlag för klagomål från säljaren kommer rätten att se till att de prövas. Bara så du vet, det går heller inte att gråta krokodiltårar över att "
Binninge inte kan så bra" respektive "Ebba hyr in en stjärnadvokat och kör över den gamle, som sedan får betala", för så går det inte till. Rätten ser till att ingen blir överkörd på det sättet.
Min gissning, om det nu ens går till tings, är att om inte säljaren är totalt uppkollrad på läktaren av sitt folk (Matz, Majkgård och Binninge) så kommer förlikningssammanträdet att resultera i att Esbjörn får genomföra försäljningen.