Gissa Bokcitatet

Jag har råkat ut för prövningen att lära känna en antikvitetshandlare från Wien, en ung jude i beige silkesskjorta. Han kommer vanligen med grekiska krukor under armen och säljer dem på goda villkor. I dag kom han till mig och visade en kruka som han hade köpt och sa, att på den skulle han tjäna 45 pund.

Han satt borta vid fönstret och tittade sömnigt på mig med det ena ögat och kastade ljuva sidoblickar tvärs över gatan med det andra, lade den ena handen lugnande på min arm och svepte med den andra ut över gatan. Han började med att citera Spinoza och slutade med psykoanalys. Jag såg ögonblickligen att han hade fattat tycke för min käraste och bidade stunden att dräpa mig och föra bort min käraste. Jag frågade om han inte ville gå ut och dricka te tillsammans med mig nere i staden.

När vi har kommit ner i hallen står min flicka på balkongen igen. Hon ser på oss. Och nu utspelade sig i en blink de händelser, som definitivt övertygade mig om vad jag länge hade misstänkt, att ju värre skälm, dess större lycka. Ty denna okristliga karl var nog hutlös att le mot min egen flicka inför mina egna ögon. Jag höll visserligen god min, fast med klen framgång, och frågade honom om han inte trodde att köldvågen, som det talades om i Wientidningarna, skulle nå ända hit. Han trodde inte det och såg sig om när vi hade gått vid pass tio steg utanför gränden. Jag vände mig om i samma sekund och såg då att flickan ännu stod på sin balkong och tittade efter oss. Juden tog handen ur fickan och vinkade till henne. Sedan skrattade han mig rakt i ansiktet, som om han ville säga mig att han kunde knepet med världens kvinnor. Men vad som kom mig att blekna var dock, att min flicka sträckte upp handen till svar. Hon lät honom med andra ord utan vidare förföra sig. Ja det fattades bara det, tänkte jag i vredesmod. Efter alla drömljuva balkongstunder, sången, dansen, gitarren, modern och hunden, kort sagt efter all denna världsberyktade charm låter du den snarhäntaste juden fånga dig.

Vi diskuterade rifkabylernas kapitulation och fördragen mellan fransoser och spanjorer och rökte cigarrer av stark brasiliansk tobak, som ingen av oss hade smakat förr. Inte med ett ord nämndes den oundvikliga duellen. Spinoza, tänkte jag för mig själv. Psykoanalys! Det var inte dåligt. Jag ursäktade mig och sa att jag var lite upptagen, reste mig från tebordet och tog farväl.

- Grüssen Sie votre belle vis-à-vis, sade juden.

- Grüssen Sie Ihre Waschfrau, sade jag och svor mellan tänderna och klev ut på gatan.

- Hör du, sa han till mig på vägen ner igen. Jag har ibland skaffat folk Nobelpriset. Ska jag inte skaffa dig Nobelpriset?

- Tack, det är alldeles för mycket, sa jag. Ni ska inte överanstränga er.

- Jag törs inte lova det i år och inte nästa år heller, sa han. Utdelningen är nämligen redan avgjord bakom kulisserna. Men sen kanske. - Hur stor procent får jag?

- Ska vi inte säga fifty fifty igen, sa jag och tog avsked, för jag hade bråttom.

Tidigt på hösten stod det i all världens tidningar, att det enligt telegram från Stockholm blivit beslutat att Nobelpriset i litteratur denna gång skulle gå till Färöarna, till en folkskollärare i Trangisvog vid namn Jeggvan. Detta väckte stor uppmärksamhet över hela världen. Journalister sändes ut för att intervjua Jeggvan och det kom bilder av honom i världsbladen. Det visade sig nu att Jeggvan hade skrivit dikter i tusental och förvarade dem på loftet hemma hos sig i Trangisvog. Jeggvan blev tillfrågad, vad han tyckte om att få Nobelpriset, och svarade att han inte hade något emot det. På frågan vad han tänkte göra med pengarna, svarade han att de nog skulle "gå till hushållet", och det tyckte mången fyllhund i Norden var ett föga poetiskt svar. Så gick tiden och frampå hösten delades Nobelpriset ut - till en mycket obetydligare person. Och Jeggvan, som inte fick Nobelpriset, och hans berömmelse föll i glömska likaväl som den man, som fick det, och hans berömmelse.

Men av alla de ryggar som står krökta längs med lådorna, böjer och rätar ut sig i ständig oregelbundenhet, är en rygg mer böjd än alla andra; den är så krokig och styv att man faktiskt tycker att det är ett rent Guds under att den inte har knäckts för länge sedan. Det är ryggen på en urgammal gumma som heter Kata i Ängen. Hon är klädd i en manskavaj som är utnött och sönderriven, och i en kjol av juteväv som sannolikt har haft samma färg som vilken annan säck som helst när den var ny, men nu är den som en gammal trasa som länge har legat full av avfallsfisk nere på strandbrädden. Om halsen har hon en brunaktig klut, och på huvudet en söndrig sydväst, på de knöliga fötterna några dojor som ingen skulle tro vara skor, om det inte låge närmast till hands att inbilla sig att det som folk vanligen har på fötterna skall vara av det slaget. Om någon vill se in i hennes ansikte får han se ett rynkigt gumansikte med bara en, stor tand, eldröda ögon och några glesa skäggstrån på hakan. Händerna är slappa, utmärglade och knotiga av ålder; de är som gamla slarvor, och det verkar lika otroligt på en som ett mirakel att sådana händer skulle orka hålla i en kniv. Och dock har dessa gamla händer hållit på att rensa sedan i morse klockan sex. Hon steg upp ur sjuksängen klockan sex, trots sina nittio år. Hon har inte sagt ett ord på hela dagen och varken sett till höger eller vänster, och ändå har hon inte rensat mer än tre tunnor, fattiga tre tunnor, för tillsammans två kronor och tjugofem öre. Denna stackars gumma hade förvisso gjort rätt för en premie, om inte annat så för sin ålder, men hon får ingen premie.