Engelska låter häftigt och svenska låter töntigt? [Svenskars relation till engelska]

I just engelska som är ett globalt lingua franca tycker jag att det finns en charm med att andraspråkstalare avslöjar sig lite med en viss brytning i sin engelska. Hade inte tyckt likadant om engelska inte var världsspråk, men när hela världen ska kunna kommunicera på engelska är de bra med lite regional särprägel.


Verben kan ses som något förenklade men i övrigt tycker jag inte att de skiljer sig i grammatisk "komplexitet", bara vissa grejer som är annorlunda (verbformer och pronomen främst). Oftast inte stora nog för att försvåra förståelsen, men kan låta konstigt från den motsatta sidans perspektiv. Stora skillnaden är annars uttal som flesta finner lättare hos brasiliansk portugisiska. Europeisk portugisiska gillar att förkorta vokaler, mumla fram saker. och är ännu mer nasal.

Bildade språkstandarden i afrikansk portugisiska är väldigt lik den europeiska och vad jag kan minnas bör grammatiken vara densamma. Dock finns det stora variationer hos allmänheten i de länderna, då en del kanske inte lärt sig portugisiska som modersmål, samt dialektal bredd med inflytande från brasiliansk media och inhemska afrikanska språk.

Nu har du inte följt med i resonemanget.

1. Det har uppstått en skitnödig föraktfullhet mot svenskar som pratar oklanderlig engelska, endast för att de inte har/kan arbetat/arbeta bort mer eller mindre tydliga toner från sitt modersmål.

2. Vi är några som tycker att den attityden är löjeväckande.

3. Inte så få svenskar har bytt ut delar i sitt svenska ordförråd mot engelska ord och uttryck.

4. Vi är ett antal som irriterar oss på det.

5. Det är vi [jag i detta fall] som uttryckte en from önskan om att fler ska förstå att engelska kan pratas och kommuniceras även med en främmande brytning. Detta precis som exempelvis finnar (jag menar då inte finlandssvenskar) kan tala svenska med omisskännlig finsk framtoning utan att hånas.

Det känns som detta är en definitionsfråga, i vad som kan klassas som "oklanderlig engelska". Jag tycker att man kan försöka göra sitt bästa när man talar engelska. Gör man det, har ingen rätt att håna en, är min uppfattning.

Att byta ut ord mot ett främmande språks ord har svenskar gjort åtminstone sedan 1300-talet. Just nu råkar det vara engelska vi använder. Du hade inte haft något emot om jag började använda franska uttryck (du klagar inte när någon säger entré istället för ingång, eller hur?).

Jag tror att andra länders invånare också hånar varandra för dålig engelska.

I de länder jag känner till genom flitiga vistelser och kontakter, Italien, Frankrike och Tyskland, är detta en rätt oväsentlig sak, är mitt bestämda intryck. Det är större språk, dessa länder har en kulturhistoria som vida överträffar det mesta och man jämför sig inte med den anglosaxiska kulturen på samma sätt som i Sverige. I Italien t ex är San Remo-festivalen den viktigaste musikaliska referensen för populärmusik, i Frankrike ser man franska filmer och Tyskland är Europas folkrikaste land med en enorm tyskspråkig kulturproduktion. Dessa länder behöver inte stämma av med anglosaxiska normer för att känna att de gör rätt.

Det konstiga är att även många mindre länder, som Finland, Österrike och Slovenien inte heller verkar värdesätta mänskor efter deras engelskkunskaper. Frågan är varför det är så viktigt i Sverige, i vissa kretsar.

Det finns många ord på svenska med franskt ursprung som införlivats i svenskan; paraply, fåtölj, byrå, osv.

Men det är väl en annan sak att köra med engelska i var och varannan mening. Att använda nåt ord ibland kan vara helt ok, men många använder det jämt i skrift på flashback. Förmodligen används det inte lika mycket i talspråk.

Men att köra med "just saying", "my two cents", osv är ganska töntigt, fast de som skriver så tror det är häftigt.

Nej det är inte en defintionsfråga när man hör att den som klagar gör det utifrån den enda utgångspunkten om att »hö hö det låter så svenskt«.


Inte på samma sätt som nu, inte ens i närheten. Sedan var det framför allt i slutet på 1700-talet som det franska inslaget var mest framträdande och det är inte osannolikt att det fanns ett likartat mönster då med franska ord och uttryck. Jag kan tyvärr inte göra en rättvisande bedömning eftersom jag inte varit aktivt deltagande då. Med tanke på utstyrseln under denna tid [där peruker, smink och pråliga kläder var framträdande markörer] kan jag tro vad som helst. De höll säkert på med samma språkliga trams som sker i Sverige nu med engelska inslag.


Jag är ganska säker på att du har fel och det beror nog till inte så ringa del på att länder som Frankrike, Italien, Spanien, Ryssland och Finland med många fler är stolta över sin egen kultur och sitt eget språk. De låter inte engelskan överskugga modersmålet och har ingen anledning att försöka arbeta bort dessa pikanta inslag när de talar engelska.

Lyssnade på intervjun med Petra Vlhová efter dagens första slalomåk i Levi. Det gick utmärkt att förstå vad hon sade på engelska och det hördes tydligt att hon inte hade engelska som modersmål, men vem fan bryr sig?

100000 gånger hellre svensk brytning än att försöka låta "brittisk" som alltför många svenskar plägar göra. Att som svensk försöka prata RP-engelska låter extremt tillgjort. En inhemsk brytning är då mycket naturligare.

Jag tycker Shakespeare låter bra mycket töntigare än Stagnelius.

Givetvis är det viktigaste att försöka tala med så mycket flyt som möjligt. Så ordrikt och grammatiskt korrekt man kan. Att man sedan är färgad av sitt modersmåls språkmelodi är oväsentligt.

Framförallt kommer personer med engelska som modersmål inte att bry sig om du låter svensk men samtidigt talar med flyt och med stor ordrikedom.

Tvärtom så tror jag att det bland vissa med engelska som modersmål kan låta oerhört märkligt med tillexempel svenskar som bräker på med värsta amerikanska eller brittiska uttalet och samtidigt har väldigt påvert språk och/eller bristfällig grammatik.

Shakespeare låter tuffare med tidigmodernt uttal:
https://www.youtube.com/watch?v=u-cTCAPFYOE&list=PLQQL5IeNgck3AZdF8cKAOUMOGN67AlLLn
Engelska är ett språk vars grammatik är så förenklad att det är svårt att säga fel. Det svenskar misslyckas med i störst utsträckning skulle jag säga är att inte kunna använda progressiv aspekt korrekt.

I princip håller jag med. Men engelska är ett fruktansvärt fult språk talat, vissa brytningar låter faktiskt bättre då. Dock inte svensk brytning. Tysk brytning låter väldigt bra, klass, det tycker de själva till och med. Fast jag skiter i vad de tycker eftersom det inte är de man kommunicerar med på engelska utan andra som man inte delar något annat gemensamt språk med.

Den som hävdar att det är lättare att uttrycka sig på engelska bevisar bara att hans egen svenska är undermålig. Att vi svenskar tycker att vårt språk är töntigt är bara en del i att vi tycker att vår kultur och historia är töntig. Det är inte bara Mona Sahlin som tycker det. Många instämmer nog tyst inombords.

Det svenska språket är viktigt. Det skär i hjärtat när jag ser ungdomar, men även äldre, som verkligen struntar högaktningsfullt i att tala och skriva korrekt svenska och inte ens tycker att det är ett problem. ”Språk utvecklas”, säger de. Skitsnack, säger jag. All utveckling är faktiskt inte bra.