Citat:
Ursprungligen postat av
Bemp
Och vad som åter är värt att påpeka: Om han misstänker att tiden är besvärande för honom har han all anledning att intressera sig så lite som möjligt för den. Inte serva utredningen med den.
Just precis!
Han gör där i detta tvärtemot vad han som eventuell GM borde ha gjort.
Om man resonerar logiskt. Minsta möjliga uppmärksamhet till några utstämplingstider således!
Citat:
Engström försöker ju nämligen inte vinna någon som helst tid. Tvärtom försöker han komma så nära inpå mordet som möjligt.
Som jag skrivit ett längre inlägg om häromdan: detta var den absolut största händelsen
i hans liv, men det som kunde gjort den ännu större och mer fulländad, det var ifall han
fått vara på plats när det var direkt action, nu ramlade han in i dramat några ögonblick
för sent och det tedde sig lite retfullt. Men i alla fall - han var där nu och det var stort nog
och en ypperlig chans för en person som säkert alltid velat ta plats i ett större sammanhang,
få känna sig speciell, få kliva ut ur den trista anonymiteten och bli NÅGON äntligen som
folk lade märke till och skulle komma ihåg.
Han hade varit på plats när Sveriges statsminister sköts till döds på öppen gata.
Det var en världshändelse och han hade varit mitt inne i den.
Det skulle utnyttjas. Det fick bara inte bli "oanvänt".
En chans till "berömdhet" som aldrig skulle återkomma och den måste ju bara tvunget
gripas tag om nu. Det var inte så noga om allt var sant han påstod sig ha gjort på och
i anslutning till brottsplatsen. Huvudsaken var ju att han hade varit där i alla fall.
DÅ när det största som hänt i landet på år och dag inträffade.
Han var helt uppslukad av det hela och skulle så länge förbli.
Och alla hans mödor i detta bar frukt: han fick sin välförtjänta uppmärksamhet till slut!
Han kom i tidningarna, han kom i TV. Han blev rent känd för ett bra tag.
Oansenlige Stickan från Täby hade verkligen fått kliva ut ur den tråkiga och lite kvävande
anonymiteten. Från nobody till somebody. Så oerhört tillfredsställande!
Om än han förstod att det "roliga" inte skulle vara för evigt.
Dock hade han väl inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig vad hans extrema
uppmärksamhets/hävdelsebehov skulle leda till i slutändan. Det som nu skett.
Slutligen och nu ska jag bli tjatig igen: Borde han ändå inte ha blivit igenkänd av
huvudvittnet om han vore gärningsmannen?
Jag vet bara alltför väl att många tycker detta huvudvittne kan man helt bortse ifrån.
Hon hade inte koll på nånting. Hysterisk och skiftande med vad hon påstår sig ha sett.
Bort med henne och hennes vittnesmål. Det väger nada.
Emellertid, det kanske väger en del ändå, och här nödgas jag kalla till "hjälp"
herr Morelius igen.
Han är också ansedd som lite fladdrig av sig, ändrar på diverse uppgifter, främst gäller
det tiden den s.k. Dekorimamannen ska uppehållit sig vid färgaffären vid hörnan.
Från initialt sekunder till minuter senare fram i tiden.
Vad han dock är alldeles bestämd om och inte viker ifrån, det är påståendet att
huvudvittnet och mördaren hade ögonkontakt med varandra.
Från en av rättegångarna:
Citat:
Jörgen Almblad: - Så du fick en känsla av att Lisbet Palme och den här
mannen hade ögonkontakt med varandra?
Inge Morelius: - Oh, ja! Det hade dom. En lång stund. Det vill säga inom loppet av de här sekunderna det tog. Men dom såg varandra.
Det är ingen tvekan om den saken.
Och stämmer nu detta verkligen, så hur skulle den nyblivna änkan Lisbeth, kunna
se herr Engström i ögonen, kolla av hans ansikte, och sedan inte känna igen densamme
när hon fick se honom på nytt?
För sett honom måste hon sen rimligen ha gjort. Nånstans.
Han kunde bara inte undgå henne.
Om inte någon annanstans så borde hans prudentliga uppenbarelse skådats av henne
via press eller tv.