SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Nej du, det där är det aktiva participet. Det är gerundivet vi behöver: adoptanda. (Frånvaro av futurum particip är förresten inget som utmärker just de moderna språken utan det saknas även i de flesta omoderna.)

Vet du, jag tänkte just på att ordet borde vara "adoptanda" (gerundivum) i det här fallet.
Jag är dock så pass osäker på det latinska språket att jag inte vågade skriva något om det.
Tack för att jag fick känna mig smartare än jag trodde!

Två småfrågor:

1. Namnet Olsson. Vem är son till Ols?
2. Humorbefriad. Är det verkligen en befrielse att vara utan humor?

Jag förstår att du förmodligen skämtar om hen, men för dem som har svårt att uppfatta alla subtiliteter i klassisk humor kan det vara värt att påpeka att latinska neutrumformer inte användes för att markera vare sig obekant, tvetydigt, ovidkommande, föränderligt eller hemligt mänskligt kön.

Nej, det är inte alls supinum utan perfekt particip, vilket framgår av kongruensböjningen:

Befarat terrorbrott i helgen
Befarad terroraktion i helgen
Befarade terrorattacker i helgen

I fråga om konstruktionens riktighet och lämplighet så handlar det ju ändå om rubriksvenska, ett säreget språk med begränsningen av antal tecken som främsta regel.

Befarat är ju perfekt particip här och helt på sin plats. Befarandet har ju redan inträffat - det sker innan den befarade händelsen. Eller egentligen spelar tiden inte någon större roll här. Ett brott är/blir befarat oavsett om det redan skett, håller på att ske som bäst eller kommer att ske.

Befarat är supinum, men visst är det en participkonstruktion som du skriver.

1: Mansnamet i det här fallet är Olle eller Ola eller kanske Olof. Man tyckte väl att Olsson lät bättre än t ex "Ollesson".
2: "Befriad" behöver ju inte vara en positiv egenskap.

Ols är en förkortning av Olof/Oluff/Olaus. Man var mycket för förkortningar förr i tiden. Läser du mantalslängder från 1500-talet (Landskapshandlingar) så står det oftast Psson för Persson/Pedersson och Per/Peder blir bara P. Min förfader på 1800-talet, son till Olaus, skrivs omväxlande Olsson och Olausson i kyrkböckerna.

Nja, på svenska vore förstås ”adoptand” ett välfungerande ord, liksom vi säger doktorand och analysand.

Men gerundivum i latinet uttrycker mer något som ”bör” ske: ancilla adoptanda est, ”hushållerskan bör adopteras”. Futurum particip uttrycker något förutbestämt, närmast ödesbestämt. Jag förstår inte hur det skulle vara fel med futurum particip här.

Och inte heller tycks teologen John Owen darra på kräklan i detta citat som jag just hittade i en text: ”Is qui adoptat rogatur, id est, interrogatur, an velit eum quem adopturus sit, justum sibi filium esse.” ”[...] om han som adopterar är villig att ta den som är förutbestämd att adopteras (quem adopturus sit) som sin egen son”.

Nä visst. Men ändå.

Gerundivum har en något flytande innebörd som rymmer nödvändighet, tillbörlighet, skyldighet, avsikt och i senlatin även framtid. Marie-Dominique Joffres lösning i Le verbe latin: voix et diathèse är att beskriva formens grundbetydelse som 'ännu ofullbordad' och de specifika betydelserna som kontextberoende. En alternativ term för gerundivum i många grammatikor (däribland Allen & Greenoughs standardverk) är futurum passivt particip.


Futurum particip är aktivt. Adopturus är aldrig någon som kommer att adopteras utan någon som kommer att adoptera.


Du läser fel. Quem är ju inte nominativ utan ackusativ, alltså objekt till adopturus. Bisatsens subjekt är inte adoptivsonen utan adoptivfadern. Eum quem adopturus sit = den (obj.) som han kommer att adoptera.