Kan man vara oense trots att man förstår varandra?

Inte utan att förstå varandra till någon del förstås.

Frågan "vad begreppen ska stå för och hur de ska relateras till varandra" kan delas upp i frågorna "vad begreppen ska stå för" och "hur de ska relateras till varandra".

Begreppen kan jämföras med satslogikens satser och relationen med olika deduktionsregler. Då det inte ens inom ett så formaliserat språk som satslogik råder total enighet hur deduktionsregler kan tillämpas vore det inte konstigt om det inte gick i ett vanligt mänskligt språk. Dessutom torde det finnas åtskilliga fallgropar i översättandes av mänskligt flum som begrepp till satslogiska satser. Så det finns goda möjligheter att missuppfatta varandra på alla möjliga sätt.

Frågan är väl då om man kan tycka att svamp smakar olika och ändå vara överens om begreppen? Definierar den ene svamp som aptitligt, medan den andre inte gör det, så är man knappast överens.

Men även om vi är överens så kommer mentala skillnader få oss att välja olika, med det klassiska marshmallowtestet som exempel: Vill du helst ha en belöning idag eller två belöningar om du väntar tills imorgon?

Ett spel som schack spelas under väldefinierade regler och förutsättningar. Ändå kommer även bra spelare att vara oense om vilket drag som är det bästa.

Precis, jag tror att det var det här jag var ute efter när jag startade tråden. Våra upplevelser, erfarenheter och värderingar kan ses som ”inbakade” i begreppen.

Frågan är väl här vad som ligger i begreppet ”aptitlighet” och vad som utgör en tillämpning av begreppet? Om begreppet utgörs av en mental lista på allt det vi tycker om att äta så ingår svamp där (eller inte). Om ”aptitlighet” endast utgörs av den abstrakta idén om ”det som smakar gott” så ligger inte svamp i begreppet. Ett alternativt, mer Wittgensteinskt, synsätt är att se det så att inget ligger i begreppet - utan att begreppet utgörs av dess användning.


Frågan är i grunden: av vilka anledningar är vi oeniga? Missförstånd är bara en sådan anledning. Det finns underliggande faktorer också. Olika värderingar, preferenser och erfarenheter. Jag skulle vilja lägga till olika målsättningar också, dvs. det finns en maktdimension inblandad.

Frågan är om man kan uppnå en helt transparent kommunikation genom att synka sina begrepp - och på sätt få syn på de underliggande faktorerna?

Då tänker jag inte på så okomplicerade fall som att beställa en pizza gemensamt, utan mer avancerade politiska eller filosofiska diskussioner.

Exemplet med schackspelet visar att vi kommer dra olika slutsatser från samma begynnelsetillstånd då det sällan finns exakta lösningar på komplexa problem. Vi löser sådana problem heuristiskt och olika människor tillämpar olika heuristik. Om inte sådant som intelligens påverkade vilka slutsatser vi drog så skulle inte intelligensen vara särskiljande för hur vi lyckas i livet. Om du ser ett mönster som jag av inre begränsningar är oförmögen att se, så kommer jag inte heller att hålla med om din ståndpunkt.

Så sant. Även om intelligens är ett flytande och lite problematiskt begrepp. Men man kan nog prata om en generell förmåga att vara mer eller mindre bra på att se mönster, och även att växla på ett adekvat sätt mellan olika mönster. Sedan behövs också en förmåga att kommunicera de mönster du har sett, och det är här jag tänker mig att kapaciteten att förstå den andre kommer in.

Sedan är det klart att det kan finnas begränsningar för vad som kan kommuniceras. Dock måste det inte enbart handla om intelligens. För att kommunicera något kan det krävas att den andre tillägnar sig en särskild begreppsapparat, vilket tar tid.

Det jag är ute efter är det som kallas för sammansmältning av förståelsehorisonter:

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Fusion_of_horizons

Och då tänker jag att det inte handlar om att se sig som mer intelligent än/överlägsen den andre (en sådan attityd riskerar att underminera sammansmältningen).

Edit: i någon mening handlar det kanske om att ”översätta” den andres värld till en form som är meningsfull/begriplig för en själv.

En hjärna som duger till att skapa nya teorier är inte oförmögen att någonsin se ett specifikt mönster, utan huruvida individen för ögonblicket ser det eller inte beror på om individen har kommit på en viss hypotes än. Till exempel såg Kepler mönster efter att han kom på sin ellipsteori som han själv inte såg innan han kom på den, fast han var över 40 år när han kom på den. Därmed är sådana som är "låsta" i ett oföränderligt sätt att se matriser lika vetenskapsodugliga undermänniskor oavsett om de får 50, 100 eller 150 poäng på IQ-tester, av samma anledning som apmänniskor som skapade likadana stenredskap i en miljon år var lika odugliga till att skapa tekniska civilisationer oavsett om redskapen var oldowanska, abbevilliska eller acheuliska.