Kan man vara oense trots att man förstår varandra?

Det gör den inte. Är du genuint intresserad av att förstå min tanke bakom den frågeställningen?

Om det handlar om tanken bakom så är det ju inte samma sak som språkförbistring.

Jag tror inte det spelar någon roll vad jag skriver. Du är ute efter att hitta fel och kommer därför inte vilja förstå. Visa lite god vilja och försök göra en rimlig tolkning av det jag skriver så kanske vi kan ha en intressant diskussion istället.

Jag gör ett försök. Sedan får det vara.

Jag menade såhär: språkförbistring kan uppstå när två personer använder samma ord för två olika begrepp/tankar. De kommer inte överens trots att de tror att de talar om samma sak, när de i själva verket talar om var sin sak.

Fortsätter man att diskutera så kommer skillnaden att framgå av sammanhanget om missförståndet endast handlade om ord. Språk består nämligen inte bara av enskilda ord utan även hela meningar och sammanhang. Det är därför det går att lära sig vad vissa ord man inte kände till på ett språk som man annars kunde mycket av betyder genom att lyssna på det språket och höra de okända orden i sitt sammanhang.

”Ord” behöver här inte nödvändigtvis stå för enskilda ord utan kan även stå för kombinationer av ord.

Jag funderar lite på hur missförståndet uppstår. Person A har en tanke X, och vill förmedla den till person B. Han använder deras gemensamma språk och klär sin tanke i ord. Person B tolkar det som sägs som tanke Y.

Det måste vara i B:s tolkning av orden som missförståndet uppstår. Sedan finns förstås alltid ett sammanhang att tolka orden i. Men orden som sådana har också betydelse för tolkningen - annars kunde man använda slumpmässiga ord och ändå bli förstådd. Och A:s val av ord styrs av de erfarenheter han har av hur de orden används i olika sammanhang. Liksom B:s tolkning styrs av hans erfarenheter.

Sedan är det som du skriver att missförståndet kan redas ut genom fortsatt diskussion, förutsatt att båda har en vilja att förstå varandra. Men det har inte med frågan om hur missförståndet uppstår att göra.

Det handlar inte om vilja utan om upplösningsförmåga. En hjärna som blandar ihop nya teorier (3 eller mer) med antingen teori 1, teori 2 eller en blandning av dem är bortom hopp oavsett vilka ord som används.

Där har vi nog olika uppfattning du och jag. Jag tycker att det är tydligt att inställningen till den andra personen har stor betydelse för om man ska förstå varandra. Går man in i en diskussion i syfte att ”vinna” (argumentera ner) den andre till varje pris så kommer man inte anstränga sig särskilt mycket för att förstå. Dito om man går in med inställningen att den andre är en idiot som inget förstår. Då ökar missförstånden.

Går man in med en ödmjuk och nyfiken inställning kommer man anstränga sig för att förstå, och göra rimliga och välvilliga tolkningar av det den andre säger. Då blir det färre missförstånd.

Att anta att kritik mot teorier skulle "handla om att vinna" är idiotiskt eftersom motbevisande av en teori aldrig bevisar en specifik teori. Det går som sagt att förstå och kritisera teorier samtidigt, det är ju det som är hela grunden för vetenskap! Hypotesen att någon är en idiot är falsifierbar och att överväga att det kan vara så utesluter på intet sätt en diskussion med en individ som kanske, kanske inte är en idiot.

Ditt svar bekräftar rätt tydligt det jag nyss skrev. Jag upplever att du har en aggressiv vinna-mentalitet vilken hindrar dig från att förstå vad det var jag faktiskt menade. Vilket leder till att du nu argumenterar emot något jag inte har påstått (att man inte kan både förstå och kritisera en ståndpunkt).

Jag slås av hur ofta diskussioner som för de inblandade synes röra sakfrågan i själva verket handlar vad de begrepp*, som används i diskussionen, betyder eller bör betyda. Med andra ord diskuteras ofta hur problemet ska formuleras, och man kommer aldrig till frågan om hur problemet ska lösas.

Då funderade jag på en sak - är det ens möjligt att vara oense om något om man är helt överens om vad begreppen ska stå för och hur de ska relateras till varandra?

Svaret känns spontant som att jo, man kan visst vara oense om verkligheten. Man kan ju ha olika erfarenheter eller värderingar och därmed skäl att tycka något.

Men erfarenheterna och värderingarna måste uttryckas med hjälp av begrepp. Och är man fullt ut ense om vad dessa begrepp betyder så har man väl också accepterat varandras erfarenheter och värderingar som (lika) giltiga? Finns det med andra ord alltid ett inslag av språkförbistring i all oenighet?

*Begrepp definieras här som det tankeinnehåll, i form av kategorier/klasser samt individer (genom egennamn), som ord eller andra symboler man kommunicerar med refererar till. Denna definition är låst i diskussionen. Ifrågasättande av den är off topic.

Tja... Jag tänker på en så enkel sak som att komma överens om vilken sorts familjepizza som tre ska dela på. Någon gillar inte svamp. Någon vill ha kött. Någon vill ha vegetariskt. Någon fisk. Och alla vet exakt vad alla talar om. Men tycke och smak är olika och preferenser och värderingar etc är olika, och därför har de olika åsikter.

Är inte detta rätt så basalt? Jag har ibland själv hamnat i diskussioner med någon som inte tycker, tänker och tror som jag, och som på allvar verkar tro att min enda anledning till att inte hålla med honom (oftast en han) är att jag inte förstår hans argument. För förstod jag det måste jag ju hålla med! Eller också trollar jag bara och är dum.

Detta är ju rent fantastiskt respektlöst. Vi är ju olika helt enkelt. Med exakt samma information kan två individer ändå ha olika åsikter.