Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Pratar gärna med någon
Så jobbigt med ensamheten

Bryter ihop fysiskt och framförallt psykiskt av mitt kontorsjobb. Man ska vara glad att man har fast jobb och en okej inkomst, men jag är fan inte glad. Känns som att jag aldrig sover, och helgen känns lika kort som en halv dag. Levande död, fast har man jobb ska man inte må dåligt, som en naturlag. Men de som säger så förstår inte bättre. Det enda som får mig att släppa lite på ångesten är att promenera på kvällarna med musik i lurarna, och bara drömma.

Har precis börjat träna igen, hjälper för stunden, håller fortet dock.

Du kan köpa en sån där byggsats, nåt häftigt modellflygplan, sen när den är klar så får vi se bild på den.

Kramar till alla i tråden!

Nja, känns lite väl autistiskt, träning och studier får det bli. Men tack för tipset och kram på dig själv.

Snälla, kan någon hjälpa mig? Jag har försökt så mycket att få vänner de senaste åren så ni anar inte, men ändå är det aldrig någon som vill vara min vän. Jag känner mig så enormt olycklig av det här. Och börjar nästan känna mig desperat. Värdelös. Oönskad. Att gå hem på kvällen och sätta sig framför datan, tomheten. Gå in på flashback och trolla, hata osv. för att fylla tomrummet. Jag fattar inte hur jag inte kan få några vänner någonsinn? Jag är alltid snäll och trevlig mot andra. Men jfastän jag är god så blir jag alltid krossad och utgjord av andra, som vinner och tar kontroll. Får alla brudar, vinner osv. Jag har funderat på om det är så att jag är en 'nice guy' och det är därför jag har blivit en sån förlorare. Jag har det verkligen inte i mig att vara dum mot andra, och jag tror inte jag skulle kunna vara något annat än schysst. Men något måste det väl va? Jag är just nu i en situation där jag inte har några vänner alls, fastän jag är bland folk i min vardag. Jag är liksom 'lägre' än dem, jag är inte 'värdig' deras vänskap eller för dom att ses med mig.

Snälla är det nån som kan säga vad jag gör för fel, varför jag misslyckas med att få vänner? Ni som hatar mig: såra mig. Skriv 100% ärligt varför jag är misslyckad, vad jag är dålig på. Jag vill höra sanningen.

Fastnat i en grop. Mår så jävla dåligt. Åkte på ett återfall i fredags. Var bara ett bloss av en joint men hatar mig själv för det. Känner mig så misslyckad, skamfylld och besviken. 11 månader drogfri. Inte ens ett år. Känns som att jag aldrig kommer kunna bli stark nog.
Blir inte bättre heller av att jag crossfadeade, däckade hos en främling och behövde göra en walk of shame därifrån. Yay. Tillbaka på ruta ett igen. Har iaf listat ut vad som triggar mig och vet att jag måste byta umgänge. Men vill bara inte vara ensam. Varför är jag så här? Varför gör jag så här?

Ett bloss bara? Det räknas inte. Var inte så hård mot dig själv, fortsätt i den banan du varit på nu i 11 månader och var stolt över dig själv istället! Se det som en liten påminnelse att du ska fortsätta vara drogfri.

Tror det kan bli rätt svårt för oss att svara på här, då vi inte vet hur du är på t.ex. din arbetsplats eller irl rent generellt.

Tips:

Sluta försöka. Var dig själv, slappna av så kommer dom komma till dig, men se till att vara glad och avslappnad rent generellt. Acceptera dig själv, att du är som du är och sluta motarbeta dig själv hela tiden genom att se dig själv som en fiende. Du ska leva med dig själv resten av livet, se till att bli din bästa vän till att börja med, det är bara så du kan finna ro inombords och må bra långsiktigt och "på riktigt".

När du försöker så blir du förmodligen för "på" och din frustration syns utåt och det skrämmer nog iväg istället för att göra att människor ska dras till dig. Människor dras till glada, roliga och avslappnade genuina människor.

Sen är det inte sant att ingen inte tycker om dig. Jag har till och med sett användaren Flashbacksuger4 skriva väldigt fina ord om dig, och när jag talade med dig så tyckte jag att du verkade som en schysst kille även om du kan bli väldigt arg och kan vara väldigt elak, men det vet jag också att det är för att du inte tål ta emot kritik om dig själv och att det är din försvarsmekanism.

Så där har du svaret på vad du är "dålig" på. Att ta emot kritik. Egot är ivägen. Och det är just kritiken som kan göra dig medveten om dina brister för att du ska bli "bättre".

Jag har tänkt i dom banorna, att det är bättre att inte ens försöka. Men också delvis för det känns som jag gett upp, och inte vill försöka i onödan. Minsta motståndets lag är en devis jag går efter i livet. Men jag tycker inte att jag är en sån som försöker överdrivet heller. Tar inte så många initiativ.

Men jag tror inte att jag är så himla på, verkar det så på fb? Kan tilläggas att mina sociala skills inte är dom bästa.... Jag har inte haft många vänner, knappt några alls på riktigt länge. Jag är typ ett outcast. :/ Så jag är väldigt ovan, awkward och stel när jag är med andra.

Ja, det kanske finns de som tycker om mig. På flashback är det ju inte så svårt att ta ut svängarna, men IRL så är jag inte lika 'hård' eller elak mot andra, är en schysst kille och det är det som gör att jag känner mig mer som en nice guy. Jag får inte mina behov bemötta, jag blir inte med, jag blir alltid utanför. Det gör extra ont att misslyckas för mitt riktiga goda jag, än om jag hade varit någon slags douchebag eller player.

Jag är inte perfekt. Jag försöker lyssna på kritik, men om någon kommenterar hurdan jag är, så får jag ju också kommentera det. Det enda jag kan komma på som möjligtvis gjort mig ensam, är att jag kan väldigt mycket om manipulation och använder det på allt och alla hela tiden. Så mina "vänner" är snarare lite som minions. Men jag har aldrig fått veta om det är ett problem eftersom ja inte fått någon feedback om det.

OK. Prova ta fler initiativ då?
Det är inte meningen att du ska ge upp eller sluta försöka, men sluta försöka "för mycket" eller alldeles för "lite". Var avslappnad men trygg i dig själv när du bemöter den andra personen, försök få den andra människan att känna sig trygg i din närvaro. Var trevlig och lugn men gärna lite rolig, men inte på något "try-hard-mode".
Nej det verkar inte som det på FB, att du är för på alltså. Ok. Well, prova att vara mer avslappnad och lugn i andras närvaro, du är spänd och tänker och överanalyserar allt för mycket!!! Det är ju därför allt blir stelt och awkward och detta smittar ju av sig på den andra personen och allt blir fel.
Kan det vara som så, att när du är på FB så vågar du vara dig själv fullt ut och det gör att människor antingen tycker om dig, eller inte tycker om dig alls, men att du irl är varken eller och att det slutar med att folk inte ens kommer ihåg dig när dom går hem för dagen? Jag tror nästan det. Du blir kanske för osäker, att du liksom inte har någon identitet och människor dras ju till människor med starka personligheter eller människor som dom känner att dom vet vart dom har, och förstår hur dom "är". Men dig kanske ingen kan sätta fingret på för ena dagen är du si och så och andra dagen något helt annat?

Eller så är du skuggan av dig själv istället för att vara huvudpersonen liksom. Och en sån person är väl ingen nyfiken på? Tänk dig själv in i andra människors situation hur du kan uppfattas, så blir det enklare för dig att förstå varför saker och ting blir som dom blir.
Ja du får såklart kommentera det, men är det för att övertala den andra personen om det, eller dig själv? För om jag t.ex. ser en sak så kvittar det ju vad du säger om jag redan har sett ett mönster och har dragit mina slutsatser.

Du borde inte gå runt och säga att du är bra på att manipulera osv, (antar att du inte gör det irl) men ens snacka om det till dina kompisar, det kan kännas rätt obehagligt för dom. På vilket sätt är dom dina minions? Menar du att dom ska ha upptäckt att du utnyttjar dom? Eller manipulerar dom? För det är en rätt vanlig anledning för någon att sluta vara vän med personen utan att säga ett knyst.

Jag försöker att inte pusha dom för mycket, eller vara för på. Men jag tror egentligen inte problemet ligger däri, i insats och återbäring. Det är inte att jag gör för mycket eller för lite, det är något annat.

Kan vi skippa det där med på och av, för jag tror inte det är det som är problemet? Jag tror typ det är något sånt, att jag liksom har en väldigt svag personlighet. Jag har bett andra beskriva mig tidigare, och när dom ska göra det så tycker dom det är jobbigt, och sen ger dom mig ett vagt, oväsentligt svar. Jag har ingen identitet tror jag, jag skulle aldrig säga mina riktiga åsikter till folk på jobbet. Och jag skulle alltid följa gruppnormen, även om det går emot mina egna åsikter, så skulle jag ljuga och säga att jag höll med tyvär.

Vad är skuggan av sig själv? Ja, men om jag inte tycker att det är nåt kan jag ju säga det. Även om jag vet att det inte ändrar den andres uppfattning. Men när man bara kommunicerar via text så blir det inte alltid lika lätt att få en tydlig bild av personen ifråga.

Här på flashback har jag skrivit om det nån gång ibland och jag kan låta masken ligga. Jag skulle nog säga att jag kunnat såpass mycket så jag är bra på det, kanske tom. väldigt bra. Men jag har liksom lagt det på hyllan, för jag har insett att jag inte behöver det. Men nej, jag vågar ju knappt uttrycka min egen politiska åsikt, så varför skulle jag prata om ett sånt ämne IRL? Det jag menade var att de kanske har kännt av det IRL, vet själv att det inte är bra saker att hålla på med, men jag menar att det kanske har stött bort andra från mig utan att jag varit medveten om det. Om inte annat så är det en sista ursäkt, för jag tycker det skär in i hjärtat när jag blir avvisad och utstött för mitt riktiga jag