Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

TA12902 Tillägg, 860616
(FB) Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986
Rothschild träffade Olof Palme under ett besök i London september 1981. Olof Palme talade då om att han och andra i socialdemokratiska partitoppen skulle vara utsatta för s k ”dirty tricks".

Detta skulle innebära att han och några andra skulle vara utsatta för övervakning dygnet runt.

Övervakning skulle skötas av några personer som för detta var särskilt hyrda av folk från ”högersidan". Personerna skulle dock inte vara knutna till något speciellt parti. Detta skulle Olof Palme ha fått hört av förre rikspolischefen Carl Persson. Den sista uppgiften är dock inte Rothschild säker på.

Men för att återgå till det GW sa att:

”Personer med säkerhetsförflutet som går omkring och tror på fullt allvar att Palme spionerar för ryssarna när han i själva verket var gammal CIA-agent. Sådana människor är bevisat farliga i många situationer"

Samma tema återkommer i Stieg Larssons roman ”Luftslottet som sprängdes” där SL från sidan 102 beskriver hur den ”särskilda Sektionen för Analys” SSA bildades 1964 inom Säpo och fick egen budget av dåvarande statsministern Tage Erlander, varefter den avfördes ur organisationsplanen för RPS/Säk och ”levde sitt eget liv” utom parlamentarisk kontroll.

En detalj som man kanske inte reflekterar över är att Tage Erlander som statssekreterare vid Socialdepartementet faktiskt var RPS/Säk (Säpo) ”högste chef” under andra världskriget.
http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4po

Där Leif G W Persson lämnar oss i okunskap om vad han menar med en ”mindre konspiration” inom Säpos väggar där fyller Stieg Larsson i med att beskriva en sådan grupp. Nedan följer de delar där SL hänvisar till Palmemordet.

sid 108 ff

Det känsligast av alla ärenden var förstås Olof Palme.

Gullberg mindes varje detalj av valdagen 1976. För första gången i modern historia hade Sverige fått en borgerlig regering. Dessvärre var det Thorbjörn Fälldin som blev statsminister, inte Gösta Bohman som var en man av den gamla skolan och oändligt mycket bättre lämpad.

Men framför allt var Palme slagen och därmed kunde Evert Gullberg andas ut.

Palmes lämplighet som statsminister hade varit föremål för fler än ett lunchsamtal i de allra hemligaste korridorerna på RPS/Säk. 1969 hade Per Gunnar Vinge fått sparken sedan han satt ord på den åsikt som delades av många inom Avdelningen - nämligen övertygelsen att Palme kanske var inflytelseagent för den ryska spionorganisationen KGB. Vinges åsikt var inte kontroversiell i det klimat som rådde inom Firman.

Dessvärre hade han öppet dryftat saken med landshövding Ragnar Lassinanti vid ett besök i Norrbotten. Lassinanti hade höjt ögonbrynen två gånger och därefter informerat regeringskansliet med följden att Vinge fick kallelse om att inställa sig till ett enskilt samtal.

Till Evert Gullbergs förtrytelse hade frågan om Palmes eventuella rysskontakter aldrig fått något svar. Trots ihärdiga försök att fastställa sanningen och finna de avgörande bevisen – the smoking gun – hade Sektionen aldrig någonsin funnit minsta belägg för att så var fallet.

I Gullbergs ögon tydde detta inte på att Palme eventuellt var oskyldig utan möjligen på att han var en särdeles förslagen och intelligent spion som inte frestades att begå de misstag som andra ryska spioner hade gjort.

Palme hade gäckat dem år efter år.

1982 hade Palmefrågan åter aktualiserats då han återvänt som statsminister. Sedan föll skotten på Sveavägen och frågan blev för evigt akademisk