Citat:
Ursprungligen postat av
Matematik.D
En fundering till alla oss som tror på CA. Hade polisen kunnat lösa mordet om CA var gärningsman och varit vid liv? Och hur skulle de i sådana fall gått till väga?
Mitt namn är Hasse. Hasse Hellbastard.
Som ni säkert vet utsåg jag mig till spaningsledare den 1 mars 1986, fast i ett parallellt universum.
Min första åtgärd blev att dela in gruppen i en konspirations-avdelning och en ensam-galning-avdelning. Jag gav ju inte mycket för det där med konspirationer, men det hade trots allt varit närmast tjänstefel att inte undersöka Ustasja, Sydafrika och allt vad de heter. Så de fick väl hållas. Det vara bara när grabbarna ville ge sig på nån stackars kurdisk grupp som jag sa ifrån.
Vi började med provskjutningarna i mitten av mars, så med ett tempo på tio om dan var vi klara med det i slutet av maj, Det var så vi fick upp ögonen för den här muntergöken CA. Genom att vi satte span på honom fick vi ganska bra koll på hans vanor, utseende och liknande.
Vi kollade förstås även kulfången på de stora skjutbanorna i trakten, och rätt sorts kulor hittade vi just där CA hade pangat som mest, vilket stärkte våra misstankar.
Vittnena togs in för fotokonfrontationer. Från mordplatsen gav det inte mycket (fru Palme vägrade delta när hon hörde att ingen av de förevisade personerna var alkoholist), men ett par personer som varit utanför bion identifierade med varierande grad av säkerhet vår misstänkte. Ägaren till Konditoiri Svea mindes också tydligt att CA varit där just den aktuella kvällen. Tydligen hade han inte bara sett sedvanligt surmulen ut, utan rentav upprörd, som det verkade, av nåt han läste i tidningen. Han hade lämnat fiket strax innan stängningsdags, dvs lite för 21, och släntrat norröver.
Den där hjärnskrynklaren jag pratade med trodde ju att gärningsmannen skulle ha skjutjärnet kvar, vilket ingav oss hopp. Och nu i efterhand vet vi att CA satt i tevesoffan varje kväll (han hade en sprillans ny teve, för övrigt) och gullade med sin käraste ägodel. Men våra aktiviteter gjorde förstås att han kände att det började brännas under fötterna. Under våra skuggningar i augusti noterade vi att han köpte biljett till en Finlandsfärja, så några av mina killar gjorde detsamma och konfronterade honom (med ett klassiskt ”Spelet är slut!”) just som han mitt i natten skulle gå upp på däck med en plastpåse i handen. Han sa att han ville upp och ta en nypa luft eftersom han var svårt angripen av influensa, men det var såklart inte sant – en snubbe som hade satt upp speglar i hela taket på sin hytt kan ju knappast vara särskilt krasslig. Han ändrade sig sen till att han bara skulle kolla om det fanns nån på soldäck som var intresserad av att köpa en Smith & Wesson.
Eftersom provskjutningen gav det resultat vi väntat oss, blev det förstås tukthus på vatten och bröd. Vapnet var såklart avgörande, men en del vittnesmål bidrog också, liksom att vi under husrannsakan i CA:s garderob hittade en utstyrsel som exakt stämde in på beskrivningarna. När CA väl blev en offentlig person blev också folk runtomkring honom, såsom brorsan och skytteklubbsordföranden mycket mer pratsamma. Till och med en liten hund vittnade. (En del av dem ville nog ha en del av rampljuset och äran, om ni frågar mig).
Jag blev 50 mille rikare, och omåttligt populär. Det året blev jag inte bara utsedd till Årets Svensk, utan även statsminister, kung, överbefälhavare, FN:s generalsekreterare samt fröken Sverige. Det händer än idag att folk på gatan känner igen mig och säger ”bra jobbat, Hasse”. Nu senast var det en timid grafiker från Täby som var alldeles översvallande tacksam och tryckte min hand.
