Citat:
Ursprungligen postat av
Kryptogam
Skolgång blir väl ett problem om man är väldigt sjuk, och om man har så begränsat med krafter att man måste prioritera väldigt hård i fråga om vad krafterna ska användas till?
Föräldrarna upplevde att barnens liv inte var tillräckligt meningsfulla för att de (barnen) skulle fortsätta att leva. Av det drar jag slutsatsen att barnen verkligen var mycket svårt sjuka.
Samtidigt bedrivs en omfattande, lärarledd undervisning i hemmet, vilket gör att man som utomstående har svårt att tänka sig in i att barnen verkligen var så svårt sjuka.
Resonemanget går inte riktigt ihop, tycker jag. Barnen var så sjuka att livet var meningslöst - bättre att vara död. Skulle då dessa så svårt sjuka barn verkligen ha kämpat på med den undervisning som de hade?
Och om man vänder på det: eftersom barnen tydligen kunde klara av undervisningen, och skolan fortsatte att erbjuda den, så bör barnen inte ha varit alltför illa däran. Då blir det ännu mer obegripligt att barnen skulle behöva dö i brist på liv i egentlig mening.
Ja, barnen sägs ha varit duktiga och för att komma in på gymnasiet krävs det godkända betyg. Tydligen siktade man på gymnasiestudier för Agnes. Det fanns - eller hade i varje fall funnits - en planering för en framtid. Som sagt var, därmed ofattbart att alla skulle dö.
Du slår ju knut på dig själv, det går ju konstant i cirklar med dina tankar.
Med omtag på ruta A och så har inte fakta gått in.
Citat:
Och om man vänder på det: eftersom barnen tydligen kunde klara av undervisningen, och skolan fortsatte att erbjuda den, så bör barnen inte ha varit alltför illa däran. Då blir det ännu mer obegripligt att barnen skulle behöva dö i brist på liv i egentlig mening
Barnen är TILLRÄCKLIGT illa däran att inte klara skolan.
Citat:
Resonemanget går inte riktigt ihop, tycker jag. Barnen var så sjuka att livet var meningslöst - bättre att vara död.
Du har ju extrema tankefel.
Det är
föräldrarna som
påstod livet saknade mening.
Jag tar det sakta.
A är en fin själ. A kan prata. A träffar sin väninna varje vecka.
De är mer än vänner, de är som systrar.
De är högst troligt förtroliga. De står varandra nära.
A bär sin sjukdom med heder.
A fejkar garanterat inte.
A är duktig i skolan, vill vara där men orkar inte.
A vill nog vara som andra tonåringar.
A har insta. A har mer kontakt än på söndagar med T.
Olika lärare träffar A. De har insyn i hemmet.
Lärare ser A. De ser också att hon är sjuk.
A är 14 år. A kan prata. A är ingen passiv amböba.
---------------
Drt är viktigt att gå i skolan.
Det är viktigt att inte halka efter.
Det finns ingen anledning att prioritera nöjen. Inget barn ska särbehandlas.
Men man kan vara svårt sjuk på olika sätt.
Behov är individanpassade.
Man tar bort ämnen, satsar på kärnämnen.
Nu är målet för A som är 14 år att gå ut högstadiet.
Är det du eller A som har en viss syn på skolan?
Att resa utomlands ger säkert livet en egentlig mening. Det är kul.
Att skippa tråkig skola, tråkiga ämnen.
Vad vet du om A satsade på att ta examen i 9:an ihop med sina klasskamrater hon känt i många år?
Det var nåt man såg fram emot ända från sjuan. Det var som en rite de passage att bli klar med det obligatoriska. Lite vuxenpoäng.
Jag antar hon hoppades vara bättre tills dess.
Sen splittras ofta barndomskamrater av olika orsaker och linjer.
A har varken ögonbindel eller är döende.
ME innebär att inte ha orken och sjukdomen fluktuerar.
Som exempel är det då väldigt korkat att diskutera ambulansflyg, psoriasis och barn som kan plockas ur en resp nån timme.
Lika lite som att påverkan av högt Bilirubin är intressant att ta upp om patientsekretesslagen och dataskyddslagen diskuteras.
Detta är dels försök till avledning och det är patetiska försök att verka förmer och trovärdig.
Vissa tror att detta är avancerad nivå på sjukvård.
Det är kvalificerat irrelevant skitsnack.
Nåväl.
Vi pratar om A med ME som inte beskrivs ha ögonbindel är sensmoralen.
—----------------
Under A:s sjukdomstid har hennes föräldrar gett järnet.
De har nog bränt ut sig. Stressat.
Likt många andra är de hårt ansatta.
Kan inte prioritera. Dålig coping.
En stor vilja att hjälpa A beskrivs.
Kan vara farligt för utmattningssyndrom och utmattningsdepression om det pågår under för lång tid. Om det är oro för barn. Om det är en oro att behöva prestera på jobb.
Den inre stressen är individuell.
En del har överkrav på sig själva.
Andra tror att omgivningen har stora krav.
En del är väldigt plikttrogna, har hög arbetsmoral.
Det kallas att leva upp till förväntningar, om de så är reella, inbillade eller överdrivna.
På yrkesrollen och föräldrarollen. På sig själv och likaså gentemot omgivningen.
Den här personlighetstypen har en tendens att le när det känns för jävligt. Ler för länge.
Tills det börjar balla ur rejält.
Då sipprar det igenom försvarsmuren. Garden faller.
Vederbörande har försökt hålla ställningarna men börjar krascha.
När mördar de?
Mördar de A som sjuk i ME?
När börjar det bli mer problematiskt månntro?
När yngsta dottern börjar visa symtom?
Det börjar om med barn och svår sjukdom.
M är betydligt mer sjuk än det försökts göra gällande här.
Vi beslutade oss tidig höst skrev de i brevet.
Tidig höst är september
Då beskrivs att Moa var
"sängliggande under större delen av tiden: ibland orkade hon inte ens med den undervisning som erbjöds."
Förmågan att tillgodose sig studier "sannolikt var i mycket begränsad omfattning".
Sen får hon diagnosen i december och sen är alla döda en kort tid efter nyår.
Sista livstecken på Hannas dag ironiskt nog om jag inte missminner mig..
Nu är ett
trivialiserande på tapeten.
Vilket förminskar barnens lidande.
Barnen borde ha klarat av ditten och datten.
Så sjuka är de väl inte?
A är alldeles strax på väg att bli frisk.
ME går inte lämna kvar under Spaniens böljande palmer om de nu öht tagit sig dit.
Inte skeva relationer heller. Copingstrategier stärkts föga och inre sårbarhet läks inte.
Ett temporärt andningshål. Skönt? Javisst.
Men det behövs nog mer än en en stund i värmen.
Vid extremt ovanligt Familicide i samråd.
Ny kriser, ner i samma kaninhål.
För det är de suicidala pakt-föräldrarna som är problemet.