Citat:
Ursprungligen postat av
Andrimner
Hela ditt sätt att tänka andas rädsla och ångest. Vi funkar inte så.
Vi kan dö av en bilolycka, cancer, osv osv osv osv osv osv....
Sannolikheten att vi dör av något annat än corona är större. Vi är inte rädda för att leva. Vi accepterar tanken att livet har ett slut någon gång. Risken att dö i corona är väldigt liten så vi tänker inte låta det inskränka våra liv. Om någon får corona? och? Förhoppningsvis överlever vi vilket är det troliga.
Dör någon? Sånt är livet. Hellre leva än att springa runt och vara rädd.
Med tanke på att vi inte känner en enda person som haft corona så finns det ingen anledning att vara orolig. Skräcken för detta virus måste vara den mest uppblåsta bluffen i världshistorien.
Du och jag har lite olika erfarenheter:
Har själv legat sjuk i covid-19 i två och en halv vecka, lindrigt, men senare bekräftat med a antikroppstest.
Min bror låg också sjuk i våras, vet ej om han tagit en antikroppstest. I våras så var det omöjligt att få ta en PCR test med mindre än att man blev inlagd på sjukhus.
En färgad jobbarkompis med lite övervikt men med okänd diabetes var en hårsmån från att läggas i respirator. Han är 30 år. Givetvis så hade han covid 19.
En annan jobbarkompis blev också sjuk i våras. Men han har inte tagit någon antikroppstest. Hans vuxna dotter låg sjuk länge och har, förmodligen, inte hämtat sig än.
En tredje arbetskompis, den förmodade superspridaren, blev antagligen smittad på sitt andra jobb. Låg kraftigt sjuk hemma. Skall ta antikroppstest.
Så för mig är det inget problem att inse att vi lever i coronatider.
Jag skriver, för övrigt detta, iförd a ansiktsmask på ett pendeltåg. Jag tror, iof inte på maskens effektivitet, utan bär den i solidaritet med en maskbärande person. Vi trodde det skulle vara mer trängse än det var. Dessutom är det bra att förbereda sig lite om det blir obligatoriskt med ansiktsmask vid trängsel i kollektivtrafiken.