Män vill inte längre ha med kvinnor att göra

Vi är cyniska, känslosamma, romantiska, härliga, stengalna, onda, goda, och allt där emellan. Men gott luktsinne har vi allihop. Det har inte ni. Ni har syn. Problem får ni när ni tror att ni ser fel. Ni SER rätt. Det är därför det är bra om ni är huvudet.

Fy fasen. Lider med dig. Min f.d. är mer ett känslovrak. Låter helläbbigt med någon som bara bryter ned, helt obarmhärtigt.
Jag känner så klart igen det där med silent treatment. När vi var tillsammans kunde hon gå undan typ fem dagar i rad och sitta i ett annat rum och fippla med telefonen. Allt sker på hennes villkor. Hur det blir med än det ena, än det andra beror ständigt på hennes reaktion. Hon skiter i och ställer in saker ibland under stort buller och bång, som ett straff, vilket gjort att jag bestämt mig för att aldrig planera in något själv om hon inte föreslår det — vilket oftast beror på att hon vill göra något annat själv.
Annars är inget hennes fel, om hon inte missat något som drabbar henne själv. Då deppar hon över det. Jag har aldrig hört henne be om ursäkt. Inte en endaste gång! Lovar och svär. Och hon kan också gå till attack för att jag visat känslor. Alltså typ att jag "skriker med barn i närheten" eller beter mig jobbigt, när hon själv är upp och ned som en sabla berg-och-dalbana.

Jag har aldrig behövt fråga varför hon är elak eller sur typ varannan dag år ut och år in. Det går oftast att ana sig till vad det är. Hon skulle framför allt bli förbannad om jag "anklagade henne". Och så vore det synd om henne igen.

Jag har aldrig haft något huvud att tala om, och tydligen ingen syn heller. Det är lätt att slå i mig att jag är världens största rövhål och få mig att tvivla på det jag ser, men jag tror också att jag haft rätt extrem otur med mina kärlekar. De har mest bara satt sig på tvären.

Hur som helst. Synd att jag aldrig funnit Gud, och att han aldrig hittat fram till mig. Du har skrivit många vettiga saker i tråden som jag ärligt talat tror att jag vore behjälpt av på ett djupare plan.

Tack Blot-Sven! Jag lider med dig.

Det har blivit tydligare och tydligare för mig, detta beteendet. Så jag har satt upp olika försvarsstrategier mot beteendet. Vissa funkar, vissa inte. Men jag måste använda dem för att inte bli utplånad och för att bibehålla någon form av hälsa...

Jag tycker du ska fråga henne. Om du vågar, jag vet själv hur svårt det kan vara att våga när man inte alls vet vart man har den andra och det kan bli repressalier för ingenting. Men om du vågar så fråga varför hon är arg och sur på dig och analysera svaret. Jag har frågat mitt ex flera gånger när jag har märkt av det där tysta, sura. Exet förnekar att exet är arg. Gång på gång förnekar exet detta, tills exet till slut ger svar och ibland är det rimlig anledning, men många gånger är det ett ickesvar. Jag brukar analysera dessa ickesvar och har börjat se en röd tråd. Och inget av detta handlar om mig, utan handlar om gamla orättvisor etc. som exet har haft i sitt liv långt innan jag kom in i bilden. Som nu tas ut på mig. När jag har börjat se detta mönster/denna röda tråd, så är det mycket lättare för mig att skydda mig själv från exets lugna, passivt aggressiva attacker. Lättare för mig att skydda mitt självförtroende och självbild. Så därav råder jag dig att fråga ditt ex om varför hon är så sur/arg på dig och analysera svaret. Kanske kan det ge dig ledtrådar som gör att du lättare kan skydda dig själv från attacker.

Tack själv! Bra synpunkter. Det glädjer mig att du trots allt tycks ha hittat strategier som fungerar för dig. Då har du kommit en bra bit på vägen. Det gäller nog främst att försöka att inte ta allt personligt och börja leta efter fel hos sig själv. Att man gör det hänger väl ihop med att man länge bemöter den här människan, som ju inte är helt frisk, som man bemöter "normala" människor. Det kan ta väldigt lång tid innan man kommer till insikt och låter det sjunka in: det är på henne det är något slags fel, och inget du gör själv kan ställa saker och ting till rätta...
Så tack för mycket bra tips. Har mina aningar om att även min gamla donna har en del i bagaget som flyter upp till ytan ibland. En viss aversion mot män, personer med högre social och ekonomisk status, "gubbar" och åtskilligt annat.
Jag vet inte riktigt vad det är för trista erfarenheter hon har, men jag tror mest att det är bitterhet över något. Och antagligen riktigt, riktigt dåligt självförtroende. Hon tycks inte gilla sig själv heller.

Jag gillar också TomatKungen.
Hon känns redo att ta det röda pillret när som helst.

För att en tomat brukar vara röd, menar du? Alla vet att det vita pillret är bäst.

Alldeles för mellanmjölk för mig.
Jag tänker inte sitta på avbytarbänken när matchen börjar.

Det här med rövhål är spännande tycker jag. Jag menar, vi är nog alla rövhål i varierande grad, men vad är "ett rövhål"? Om inte en människa som triggar saker inom oss?

Min man var ett rövhål nyligen då han placerade bröd i "fel" skåp och envisades med att det skulle ligga där (enklare att hitta tyckte han).
Då sa min hjärna till mig att mannen klagade över att jag inte gjort smörgåsar åt honom på morgonen (jag tycker om att göra lyxiga frukostmackor åt honom, men då han börjat åka så tidigt till arbetet den senaste tiden har jag sovit då han åkt). Jag menar:
Vilket rövhål! Kräver han att jag ska ha sömnbrist?

Hur undviker man att vara ett rövhål?

Gör mackan på kvällen före och plasta in den, så den är redo och ta sovmorgon?

Ja, om jag gör så är mannen inget rövhål.

Edit:
Min hjärna har spelat upp en film om mannens avsikt. Makten att reagera på filmen är min.

Jag kan också välja att inte reagera på filmen. Inget händer och brödet ligger i skåpet.

Vad som än gungar din båt.
Själv har jag gått in i "No Simp September".