Citat:
Ursprungligen postat av
HG
District 9 från 2009
En annorlunda film med ett bra tema. Regisserad av Neill Blomkamp och med den sydafrikanska skådespelaren Sharlto Copley i huvudrollen.
Filmen är en så kallad en film av en film, eftersom den visar ett fiktivt dokumentärteam som man får följa då dessa följer en statsanställd.
Roliga vändningar i filmen men också ett tungt samhällstema om hur minoriteter kan behandlas då man anser dessa som parias.
Blomkamp tar också upp detta med de tungt kriminella svarta gängen i Sydafrika, vilka tror på voodoo och styr fattiga områden med våld.
Sevärd om man nu inte har gjort detta! Betyg en 8/10.
IMBD
https://www.imdb.com/title/tt1136608/?ref_=nv_sr_srsg_0
JAg såg faktiskt en annan film från, och om, Sydafrika igår.
"The Bang Bang Club."
Den handlar om ett litet gäng sydafrikanska fotografer som särskilt fokuserade på våldet, som i filmen beskrivs närmast som ett inbördeskrigsliknande tillstånd.
Jag gillade filmen - bortsett från de romantiska inslagen som inte tillfärde något av värde.
Det är en mycket brutal film, en ärlig film kan man kanske säga.
Det är inte bara den sydafrikanska statens konflikt med ANC och den svarta delen av befolkningen som behandlas i filmen, utan det är minst lika utrymme som tillägnas de konflikter som fanns inom den svarta populationen.
Oerhört våldsamt, och helt utan pekpinnar från filmskaparnas sida.
Bland de svarta fanns det konflikter mellan dels de politiskt aktiva i ANC, som närmast verkar ha betett sig som IRA gjorde i Nordirland (mot kriminella och langare osv), fast med en brutalitet som går över det mesta.
De små "krigen" inne i kåkstäderna var närmast ritualistiska till sin karaktär och utformning.
Det spalades och sjöngs hejaramsor, ungefär som på en fotbollsmatch.
De olika stridande falangerna stod redo på var sin sida om ett torg, tex, och eggade upp sig själv och varandra med sång och musik, med häxdoktorer som gjorde magiska riter i allas åsyn.
Folk började skjuta på varandra, som om det var nån slags mandomsprov.
Men det gav inte upphov till något stormande, utan det var bara enstaka som gick ur klungarn för att skjuta någon ur motståndarlaget på andra sidan.
Ja, och sen så kom då den sydafrikanska polisen till slut i sina pansarbilar och satte stopp på det.
De som sköt mot pansarbilarna blev omedelbart beskjutna med tung kulspruta, så halva fasaden han gömde sig bakom rasade samman ...
Fotograferna (som alltså funnits på riktigt) kunde ibland komma riktigt nära det våldsamma, och tex få stå bredvid när de hämnades på någon förrädare i kåkstaden, och de högg ner honom med kniv rakt framför fotografen.
En annan gng var det att de tände eld på någon stackare, som började springa med lågorna fladdrande. Han dog såklart, till slut.
...
Ja, en våldsam film var det helt klart.
Men det räcker inte med bara våld för att en film ska bli bra.
Det krävs lite handling och att man kan identifiera sig med någon, något.
Det var inte riktigt så med denna filmen.
Visst var den mycket ärlig och mycket öppen.
Men ...
Tyvärr hade den inte det där lilla som krävs för att en film ska bli bra.
Alldeles för mycket av alldeles för starka saker hände, alldeles för snabbt, för att det skulle gå att smälta det.
Det blir lite "System Overload", och då går det inte att hålla intresset vid liv.
Jag somnade ...
=)
Ja, tros att det var en av de mest våldsamma filmer jag sett, så somnade jag.
Så sevärd var den alltså.
Jag tror inte jag kommer att se den igen.
