Citat:
Ja, till kroppen är vi som djur, det är anden kan ha kontakt med Gud och vilja leva enligt "traditionella värderingar".Så det är klart att det måste motverkas, civilisationen bygger ju på att människor är produktiva.
Monogami är ju onaturligt biologiskt, vi är väl snarare biologiskt benägna att inrätta klansamhällen mm.
Så de traditionella värderingarna har ju tagit oss dit vi är idag. Utan dessa - kaos, som endast väldigt få tjänar på.
Monogami är ju onaturligt biologiskt, vi är väl snarare biologiskt benägna att inrätta klansamhällen mm.
Så de traditionella värderingarna har ju tagit oss dit vi är idag. Utan dessa - kaos, som endast väldigt få tjänar på.
Öl och TV- spel är nog ändå bättre än ingenting. Någonting behöver man väl sysselsätta sig med medan vi fortfarande är kvar i denna världen
Citat:
Du förtjänade och förtjänar mycket bättre! Jag blir illa berörd när jag läser din text. Jag får narcissistiska vibbar från ditt ex. Människor med narcissistiska drag hanterar inte att bli ifrågasatta eller kritiserade, hur konstruktivt det än är. De skjuter ifrån sig "det är inget fel på mig" "men du däremot"... De lägger gärna över sitt eget ansvar på andra och ger andra skulden för de egna bristerna.
Det är också "silent treatment". Hon gjorde sig fullständigt onåbar känslomässigt, fysiskt, verbalt, försatte dig i en situation där du tog på dig att försöka fixa situationen, du funderade "vad är det som har hänt", "hur kan jag fixa detta", "hur kan jag hjälpa henne", "vad kan jag göra" osv osv. En form av psykisk misshandel. Där den utsatte för silent treatment utplånar sig själv för att anpassa sig efter den andre, mycket skadligt.
Det var HENNES ANSVAR att hantera sitt psykiska mående och negativa förändring. Hennes ansvar att tala klarspråk och avsluta relationen eller försöka fixa den. Du gjorde vad du kunde, du fumlade i mörkret eftersom du inte nådde fram till henne. Det var HON som slutade kommunicera med dig.
Utan kommunikation, ingen rörelse framåt. Du gjorde inget fel. Jag hoppas att din självkänsla/självförtroende/egenvärde inte tog för stor skada. Skönt att du lämnade henne till slut. Du förtjänar det bästa, inte bli behandlad nonchalant och slarvigt. Kärlek.
Det är också "silent treatment". Hon gjorde sig fullständigt onåbar känslomässigt, fysiskt, verbalt, försatte dig i en situation där du tog på dig att försöka fixa situationen, du funderade "vad är det som har hänt", "hur kan jag fixa detta", "hur kan jag hjälpa henne", "vad kan jag göra" osv osv. En form av psykisk misshandel. Där den utsatte för silent treatment utplånar sig själv för att anpassa sig efter den andre, mycket skadligt.
Det var HENNES ANSVAR att hantera sitt psykiska mående och negativa förändring. Hennes ansvar att tala klarspråk och avsluta relationen eller försöka fixa den. Du gjorde vad du kunde, du fumlade i mörkret eftersom du inte nådde fram till henne. Det var HON som slutade kommunicera med dig.
Utan kommunikation, ingen rörelse framåt. Du gjorde inget fel. Jag hoppas att din självkänsla/självförtroende/egenvärde inte tog för stor skada. Skönt att du lämnade henne till slut. Du förtjänar det bästa, inte bli behandlad nonchalant och slarvigt. Kärlek.
Tack för alla dina fina ord! Jag blir verkligen rörd av det du skriver!
Jag tog tyvärr skada under relationen och tappade bort mig själv, det är lättare att se det såhär retrospektivt. Försöker bygga upp mig själv åter. Återtar mina intressen och mina kontakter. Exet hade sina ideér om det också, så det blev att jag slutade träffa polare och slutade med sådant jag tycker om att göra, för att försöka hålla exet på gott humör. Jag vet att det låter helt absurt och fruktansvärt dumt gjort av mig, men det tog alldeles för mycket energi från mig att försöka sätta emot exet. Det tog mindre energi att inte göra det och gå efter exets pipa. Men i slutändan så tog det mer energi att i princip sluta träffa polare och sluta med vissa intressen. Man blir lite som ett skal, utan innehåll. Träningen höll jag dock hårt i. Och att se till att barnen har det bra. Det var/är väl det jag har stridit mest för, att barnen ska ha det bra. Men jag har väl mer och mer insett att de också därmed behöver se att jag mår bra och att medföräldern/exet mår bra. SÅ nu bygger jag upp mig själv åter och ser till att vi alla ska må bra, men utan att rucka på mig själv/förminska mig själv.
Tack åter fina du!
Citat:
Ja märklig kvinna det där, man får alltid sina "wtf moments" med dom små liven. 
Från helt on till helt off är ju något mer än bara trötthet eller lust eller vafan som helst och har ju knappast ens med dig att göra utan hänger ju ihop med barnet på något plan. Märkligt när det inte finns någon vilja alls att lösa det.
Från helt on till helt off är ju något mer än bara trötthet eller lust eller vafan som helst och har ju knappast ens med dig att göra utan hänger ju ihop med barnet på något plan. Märkligt när det inte finns någon vilja alls att lösa det. Tack för alla dina peppande ord! Det värmer!
Ja, det är märkligt. Jag försöker fortfarande förstå vad fan det var som hände. Från störtförälskelse och att allt är hur bra som helst, till att personen tar över all ens luft och det inte finns mer än artificiell luft att andas och där varje andetag får man kämpa sig blå för att få. Från att ha varit i paradiset, till att känna det som att jag försöker gå efter vatten till fots (utan sandaler) i öknen.
Haha, känns som jag har kapat feministforumet för att diskutera sådant som mer hör relationsforumet till. Jag får tacka moderatorerna för att ni står ut med mina utläggningar!
Citat:
Det låter som en ganska klassisk antisocial personlighetsstörning du stött på.
Tack för alla dina peppande ord! Det värmer!
Ja, det är märkligt. Jag försöker fortfarande förstå vad fan det var som hände. Från störtförälskelse och att allt är hur bra som helst, till att personen tar över all ens luft och det inte finns mer än artificiell luft att andas och där varje andetag får man kämpa sig blå för att få. Från att ha varit i paradiset, till att känna det som att jag försöker gå efter vatten till fots (utan sandaler) i öknen.
Haha, känns som jag har kapat feministforumet för att diskutera sådant som mer hör relationsforumet till. Jag får tacka moderatorerna för att ni står ut med mina utläggningar!
Ja, det är märkligt. Jag försöker fortfarande förstå vad fan det var som hände. Från störtförälskelse och att allt är hur bra som helst, till att personen tar över all ens luft och det inte finns mer än artificiell luft att andas och där varje andetag får man kämpa sig blå för att få. Från att ha varit i paradiset, till att känna det som att jag försöker gå efter vatten till fots (utan sandaler) i öknen.
Haha, känns som jag har kapat feministforumet för att diskutera sådant som mer hör relationsforumet till. Jag får tacka moderatorerna för att ni står ut med mina utläggningar!
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera